Ringduvan och hennes vänner en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det här är en av de äldsta djursagorna på arabiska. Den kommer från Kalila och Dimna, den berömda fabelboken som Ibn al-Muqaffa skrev för mer än tolvhundra år sedan, och den berättar hur några små, svaga djur blev starkare än någon jägare, helt enkelt genom att vara riktiga vänner.

I en grön oas, mellan de gyllene sanddynerna och de steniga kullarna, stod ett stort, skuggigt träd. I grenarna bodde en kråka som tyckte om att sitta högt uppe och se allt som hände där nere.

En morgon såg kråkan en jägare komma gående över sanden med ett nät över axeln. Jägaren bredde ut nätet platt på marken, strödde en näve säd ovanpå och gömde sig bakom en buske för att vänta.

Snart kom en flock duvor flygande över oasen. Främst flög ringduvan, en mjukt grå duva med en svart ring runt halsen, som var den klokaste av dem alla och drottning över sin flock. Duvorna såg säden glänsa i solen, och ner dök de allihop för att äta, och nätet föll över dem.

Duvorna flaxade och fladdrade och drog åt alla håll, och nätet höll dem bara ännu hårdare. Jägaren kom springande.

”Sluta!” ropade ringduvan. ”Om var och en av oss kämpar ensam blir vi alla fångade. Men om vi flyger tillsammans, alla på en gång, kan vi bära bort nätet. Är ni redo? Nu!”

Alla på en gång slog duvorna med vingarna, och sakta, sakta lyfte hela nätet från sanden och steg upp mot himlen, med varenda duva kvar där inne. Jägaren sprang efter dem så fort han kunde, men de flög över kullarna, och till sist gav han upp och satte sig i sanden för att hämta andan.

Kråkan var förundrad. ”Jag måste se hur det här slutar”, sa den och flög efter duvorna.

Ringduvan ledde sin flock till en stenhög där ett litet hål öppnade sig i marken. ”Zirak!” ropade hon. ”Zirak, min vän, kom ut!”

Ur hålet tittade en liten brun råtta fram, med runda öron och pigga ögon. Det var Zirak, ringduvans äldsta vän. När han såg henne fast i nätet skyndade han fram och började gnaga på snöret runt hennes hals.

”Nej”, sa ringduvan. ”Befria mina vänner först, en i taget, och mig sist. Om du blir trött när du har befriat mig kanske du lämnar någon av dem kvar. Men mig skulle du aldrig lämna.”

Så Zirak gnagde av snörena för varje duva, den ena efter den andra, och allra sist ringduvans, och hela flocken flög hem, fri och glad.

Kråkan hade sett alltihop från en sten i närheten. ”Zirak”, sa den, ”jag skulle vilja bli din vän.”

”Du?” sa råttan och backade in i sitt hål. ”Kråkor äter råttor! Hur skulle vi kunna vara vänner?”

”Om jag åt upp dig”, sa kråkan, ”skulle jag få ett enda mål mat. Om jag får dig till vän har jag en vän för livet. Och jag har just sett vilken god vän du är.” Råttan tänkte efter, kom ut, och från den dagen var kråkan och råttan vänner.

Senare bar kråkan Zirak till en damm som fick sitt vatten från en källa, bland dadelpalmerna, där dess vän sköldpaddan bodde. Sköldpaddan var långsam och klok och mycket snäll, och de tre satt vid vattnet och pratade i timmar. En dag kom en gasell springande ut ur öknen, skrämd av en jägare, och vännerna tog emot henne och lugnade henne, och hon stannade. Nu var de fyra vänner: kråkan, råttan, sköldpaddan och gasellen.

Men en dag kom jägaren tillbaka, och han hittade sköldpaddan när hon gick långsamt vid dammen. Han lyfte upp henne, stoppade henne i sin säck, knöt till den hårt och gav sig av hemåt.

Vännerna var förtvivlade, tills råttan fick en idé. ”Gasell”, sa han, ”spring ut framför jägaren och låtsas att du är skadad. Halta och snubbla och låt honom följa efter dig. Kråka, flyg över henne som om hon höll på att falla. När jägaren släpper säcken för att jaga dig ska jag befria sköldpaddan.”

Så haltade gasellen över sanden, och kråkan cirklade ovanför henne, och jägaren tänkte: ”En gasell är ett större byte än en sköldpadda!” Han släppte säcken och sprang efter henne. Genast gnagde Zirak av snöret, och sköldpaddan kröp ut och gömde sig bland vassen. Och gasellen, så fort jägaren kom nära, skuttade i väg lika snabbt som vinden.

När jägaren kom tillbaka till sin säck var den tom, med ett litet hål i snöret. Han kliade sig i huvudet, tittade sig omkring och gick hem utan någonting alls.

Och de fyra vännerna, kråkan, råttan, sköldpaddan och gasellen, levde tillsammans vid dammen i oasen, trygga och glada, för de hade lärt sig det som ringduvan visste: ensamma blir de små och svaga lätt fångade, men tillsammans är de starkare än något nät.