Juha och åsnan en personlig bok med ditt barn som hjälten

I en by med hus av lertegel och palmlundar bodde det en gång en man som hette Juha. En del sa att han var den dummaste mannen i landet, och en del sa att han var den klokaste, och det roliga är att båda hade rätt. Juha hade grått skägg, en liten vit mössa, en enkel brun kaftan och en liten grå åsna, och han hade ett barn som följde med honom överallt.

En morgon sa Juha: ”I dag tar vi åsnan till marknaden.” Så i väg gick de längs den dammiga vägen, barnet ridande på åsnan och Juha gående bredvid med repet i handen.

De hade inte kommit långt när två grannar vid vägkanten smackade högt med tungan. ”Fy skäms, det barnet! Den unga rider bekvämt medan den gamle mannen får gå!”

Barnet blev rött i ansiktet. ”Pappa, rid du”, sa barnet och klev ner.

Så Juha red och barnet gick och ledde åsnan förbi byns brunn. Kvinnorna som fyllde sina krukor där skakade på huvudet. ”Titta på den stackars lilla, som går i dammet medan den vuxne mannen sitter där uppe!”

Juha kliade sig i skägget. ”Kom upp hit till mig, då”, sa han, och barnet klättrade upp framför honom.

Så båda två red. En bonde som lutade sig mot sin hacka på en grön åker stirrade på dem. ”Stackars åsna!” ropade han. ”Två ryttare på en enda liten rygg! Har ni inget medlidande?” Och åsnans långa öron sjönk ner, som om den höll med.

Så båda två klev ner och gick bredvid åsnan, utan någon alls på ryggen. Vid marknadsporten brast köpmännen ut i skratt. ”Titta på de där två! De har en åsna, och så går de!”

Barnet ryckte på axlarna och höll ut tomma händer. ”Pappa, vad vi än gör så skrattar någon åt oss.”

Det glittrade i Juhas ögon. ”Det finns en sak vi inte har provat”, sa han. Han hämtade en lång trästång, band fast åsnans fötter vid den, och de två försökte lyfta åsnan och bära in den på marknaden på sina axlar.

Oj, oj! Hela marknaden vrålade av skratt. Folk höll sig för magen. Folk torkade sig i ögonen. Åsnan, som inte alls tyckte om den här idén, sparkade loss benen och hoppade ner på marken av sig själv, helt oskadd, och stod där och tittade på dem som om det var de som var åsnorna.

Juha skrattade högst av alla. ”Ser du?” sa han till sitt barn. ”När du red klagade de. När jag red klagade de. När vi båda red, och när vi båda gick, klagade de. Att göra alla nöjda är ett mål som ingen någonsin når. Så lyssna vänligt, tänk själv och gör det du vet är rätt.”

På marknaden den eftermiddagen var det ett väldigt skrikande vid kockens stånd. En fattig man hade hållit sitt torra bröd över kockens ångande gryta för att värma det i den goda doften, och nu ville kocken att han skulle betala. ”Du har ätit doften av min mat!” sa kocken. ”Betala för den!”

”Låt Juha döma”, sa folkmassan.

Juha tog fram sin lilla tygpung och skramlade med den bredvid kockens öra. Klirr, klirr! ”Så där”, sa han. ”Doften av din mat är betald med ljudet av mina pengar.” Och hela marknaden skrattade igen, kocken också, och den fattige mannen gick hem med sitt varma bröd.

Den kvällen höll en granne fest. Juha gick dit i sin gamla bruna kaftan, dammig efter marknaden, och tjänarna lät honom stå kvar vid dörren. Ingen erbjöd honom en plats eller ens en enda dadel.

Juha gick hem med sitt barn, tog på sig sin finaste kaftan, en blå med broderier i guldtråd, och kom tillbaka. Den här gången bugade tjänarna och ledde honom till den bästa platsen, och gästerna skickade de bästa rätterna till honom. Juha tog änden av sin broderade ärm och höll ut den över riset och köttet. ”Ät, min ärm, ät!” sa han. ”Det är ju dig de har bjudit, inte mig.”

Gästerna blev röda ända upp till öronen, och Juhas barn fick gömma ett fniss bakom båda händerna.

Sent den natten, på väg hem, stannade barnet vid byns brunn och kikade ner. Där, längst ner, lyste fullmånen. ”Pappa! Månen har ramlat ner i brunnen!”

”Då måste vi rädda den”, sa Juha. Han hittade ett rep med en krok i änden och firade ner det i brunnen, medan barnet höll lyktan och stod en bra bit bakom. Kroken fastnade i en sten. Juha drog och drog, och plötsligt lossnade repet, och Juha föll pladask på rygg. Där, högt ovanför honom på himlen, var månen.

”Hurra!” ropade Juha. ”Vi drog upp den, och nu är den tillbaka där den hör hemma!” Och barnet skrattade och skrattade tills åsnan vaknade och började skria.

Hemma klättrade de uppför stegen till det platta taket och satte sig på den låga muren under stjärnorna. ”Pappa”, sa barnet, ”i dag hade alla något att säga. Men man kan inte göra alla nöjda. Så jag ska vara snäll, och jag ska göra det jag vet är rätt.”

Juha log, för det är precis vad de klokaste människorna i världen alltid har vetat, och för att hans barn hade lärt sig det på en enda dag.