Fiskaren och anden en personlig bok med ditt barn som hjälten

Under de allra första nätterna av Tusen och en natt berättar Shahrazad sagan om en fattig gammal fiskare som hittade något mycket märkligt i sitt nät. Det här är den sagan, berättad för de små.

Det var en gång, i en liten stad vid havet, en gammal fiskare. Han var fattig, men han var ärlig, och han hade en regel som han aldrig bröt: varje dag kastade han sitt runda nät i havet fyra gånger, varken fler eller färre, och han tog emot det havet gav honom.

En morgon i gryningen rodde fiskaren ut sin lilla träbåt över det stilla, rosa vattnet, och med honom följde hans barnbarn, som älskade havet mer än något annat. Fiskaren ställde sig upp i aktern, svängde nätet runt huvudet och kastade, och det vecklade ut sig i luften som en blomma och sjönk ner i vattnet.

När han drog upp det var det tungt. Men i det fanns ingenting annat än en gammal sandal, full av hål och drypande av vatten. Barnbarnet höll upp den mellan tummen och pekfingret och rynkade på näsan, och fiskaren skrattade.

Det andra kastet gav en stor härva tång. Det tredje gav en korg full av lera och trasiga snäckskal. ”Ett kast till”, sa fiskaren. ”Det sista är havets gåva.”

Det fjärde kastet var så tungt att de två knappt orkade dra in det i båten. De rodde in till stranden och bredde ut nätet på sanden, och där mitt i låg en kruka av mässing, stor som en melon, tillsluten upptill med en propp av bly.

”Den kanske är full av guld”, sa fiskaren. Han tog fram sin kniv, och försiktigt, försiktigt lirkade han loss blyproppen och drog ut den.

Ingenting hände. Sedan kom en tunn rökslinga ut ur krukan. Sedan mer rök, och ännu mer, blå och grön och virvlande, som steg upp och upp över stranden tills den skymde solen. Och röken samlade ihop sig till en ande, hög som ett torn, med ett stort lockigt skägg och buskiga ögonbryn, som sträckte på armarna och gned sina sömniga ögon.

Fiskaren föll baklänges i sanden. Barnbarnet stirrade uppåt med vidöppen mun.

”Vem släppte ut mig?” dånade anden, och rösten rullade över havet som åska. ”För hundratals år sedan blev jag instängd i den där krukan och kastad i havet. De första hundra åren lovade jag att den som befriade mig skulle bli rik för alltid. Ingen kom. De nästa hundra åren lovade jag att den som befriade mig skulle få alla sina önskningar uppfyllda. Ingen kom. Så då blev jag sur, och jag svor att den som släppte ut mig skulle få känna min vrede!”

Fiskaren darrade från mössan till tårna. Men hans barnbarn ställde sig rakt upp, tittade på den väldiga anden och på den lilla krukan och tänkte väldigt, väldigt snabbt.

”Vänta”, sa barnbarnet. ”Det är en sak jag inte förstår. Du är så stor. Ditt huvud nuddar molnen. Du kan aldrig ha fått plats i den där lilla krukan. Det tror jag inte på.”

”Tror du inte på det?” vrålade anden. ”Jag? Jag fick plats där inne i hundratals år! Titta här!”

Och anden började snurra och krympa och blev rök igen, och röken virvlade ner och ner i mässingskrukan tills den allra sista slingan hade glidit in. Snabbt som ett ögonblick tog barnbarnet upp blyproppen och tryckte fast den igen, ordentligt.

”Släpp ut mig! Släpp ut mig!” hördes en liten, dämpad röst inifrån krukan. ”Jag skämtade bara! Jag lovar att vara snäll. Jag ska vara snäll för alltid, och jag ska göra er rika!”

Fiskaren och barnbarnet tittade på varandra. ”Lovar du?” frågade barnbarnet. ”På riktigt?”

”Jag lovar”, sa den lilla rösten. Så barnbarnet drog ut proppen, och anden steg upp ur krukan igen, men den här gången log han.

”Ta med ert nät”, sa anden, ”och följ mig.” Han ledde dem över kullarna bakom staden, genom en dal, till en gömd sjö bland bergen som ingen fiskare någonsin hade sett. Och i det klara vattnet simmade fiskar i fyra färger: vita fiskar, röda fiskar, blå fiskar och gula fiskar.

”Kasta ert nät en gång”, sa anden, ”och ta fiskarna till sultanen.” Fiskaren kastade sitt nät, och det kom upp med fyra fiskar, en av varje färg. Sedan vinkade anden med en rökig hand och smälte bort i molnen.

Fiskaren och hans barnbarn bar de fyra fiskarna i ett mässingsfat till sultanens palats. Sultanen hade aldrig i hela sitt liv sett sådana fiskar, och han blev så förtjust att han gav fiskaren en hel pung med guldmynt.

Från den dagen behövde den gamla fiskaren aldrig mer oroa sig för pengar. Han rodde fortfarande ut i sin båt varje morgon, och han kastade fortfarande sitt nät fyra gånger om dagen, för han älskade havet. Men han sa alltid att det bästa han någonsin hade dragit upp ur vattnet inte var krukan, och inte heller fiskarna i fyra färger, utan den kloka frågan som hans barnbarn ställde till anden.