Ali Baba och de fyrtio rövarna en personlig bok med ditt barn som hjälten

För länge sedan, i en liten stad med hus av soltorkat lertegel vid foten av bergen, bodde en fattig vedhuggare som hette Ali Baba. Han hade en snäll fru, två grå åsnor och ett yngsta barn som hette Marjana, som hade de skarpaste ögonen och det snabbaste huvudet på hela gatan. Varje morgon gick Marjana upp i de steniga bergen med sin pappa för att samla ved, och varje kväll kom de hem med åsnorna högt lastade.

En het morgon, när de höll på att knyta ihop en bunt pinnar, stannade Marjana och pekade. Långt borta på slätten steg ett stort dammoln, och inne i det kunde hon se ryttare, ett helt gäng, som galopperade rakt mot bergen.

”Fort!” viskade Ali Baba. De band åsnorna bakom ett stort stenblock och klättrade upp i ett stort lummigt träd som växte bredvid en brant klippvägg. Far och dotter gömde sig bland grenarna och satt lika stilla som två sovande ugglor.

Ryttarna höll in sina hästar alldeles nedanför trädet. De bar mörka mantlar och tunga sadelväskor, och deras hövding, en lång man med ett välansat svart skägg, gick fram till den kala klippan, lyfte ena armen och ropade med hög röst:

”Sesam, öppna dig!”

Med ett dovt mullrande svängde en dörrformad bit av klippan upp som en stor port. En efter en ledde ryttarna in sina hästar, och när den sista hade gått in rullade klippan igen bakom dem, som om den aldrig hade rört sig alls. Marjana höll andan och upprepade de konstiga orden om och om igen i huvudet.

Efter en lång stund öppnades klippan igen, ryttarna kom ut med tomma sadelväskor, hövdingen ropade ”Sesam, stäng dig!”, och hela gänget galopperade bort i ett moln av damm.

När det hade blivit tyst i bergen gled Marjana ner från trädet, ställde sig framför klippan och viskade: ”Sesam, öppna dig!”

Klippan mullrade och öppnade sig. Därinne fanns en grotta som lystes upp av ett varmt gyllene sken. Där låg mattrullar och tygbalar av siden i alla färger, mässingslampor och kopparbrickor, och högar på högar av guldmynt som glittrade som solsken på vatten. Marjana tappade hakan.

”De här ryttarna är rövare”, sa Ali Baba lågt, ”och allt det här är stulet. Vi tar bara lite, så att det räcker till mat åt familjen, och vi ska dela med oss.” Han fyllde bara några små påsar, gömde dem under veden på åsnorna, och på väg ut vände sig Marjana om och sa: ”Sesam, stäng dig!” Klippan rullade igen.

Hemma ville familjen veta hur mycket guld de hade, så Marjana sprang till grannhuset för att låna ett sädesmått av trä av farbror Cassims fru. Farbror Cassim var Ali Babas rika bror, och han och hans fru var nyfikna som katter. Hon hade smetat lite vax längst ner i måttet, och när Marjana lämnade tillbaka det satt ett guldmynt fast där. Samma kväll kom girige farbror Cassim och knackade på, och Ali Baba, som var en ärlig man, berättade hemligheten för honom.

Dagen därpå skyndade sig farbror Cassim ensam till grottan med tio mulåsnor. ”Sesam, öppna dig!” ropade han, och in gick han. Han fyllde säck efter säck efter säck, så upprymd att han glömde allt annat, och när han vände sig om för att gå kunde han inte alls minnas ordet.

”Korn, öppna dig!” skrek han. Klippan rörde sig inte. ”Vete, öppna dig! Ris, öppna dig! Kikärtor, öppna dig!” Ingenting.

Marjana och hennes pappa hade följt efter honom, oroliga. Utanför klippan kunde de höra honom ropa namnet på varenda sädesslag på hela marknaden. Marjana kupade händerna runt munnen och ropade: ”Sesam, öppna dig!” Klippan svängde upp, och farbror Cassim kom ramlande ut med turbanen på sned över ena örat och ingenting alls i händerna. Just då syntes ett dammoln på bergskrönet: ryttarna var på väg tillbaka. Alla tre sprang hem så fort benen kunde bära dem.

Men farbror Cassim hade lämnat sina fulla säckar vid grottans öppning, och när rövarna hittade dem blev hövdingen rasande. ”Någon kan vårt ord”, sa han. ”Ta reda på vem.”

Några dagar senare smög en av rövarna in i staden, ställde några frågor och hittade Ali Babas hus. Han ritade en liten vit kritcirkel på dörren så att gänget skulle hitta den i mörkret. Men Marjana hade sett honom. Så fort han hade gått hämtade hon en kritbit och ritade precis likadana cirklar på varenda dörr på gatan. Den natten kom rövarna smygande och hittade en cirkel på varje dörr, och de fick gå hem igen och muttra.

Nästa gång gjorde en rövare ett litet rött märke på Ali Babas dörrpost. Marjana hittade det i gryningen, log och ritade ett rött märke på varje dörrpost på gatan. Än en gång kunde rövarna inte skilja husen åt.

Då gjorde hövdingen upp en ny plan. En kväll kom en välklädd oljehandlare till Ali Babas port med mulåsnor som bar höga lerkrukor. ”Jag har rest långt”, sa han, ”och jag har ingenstans att sova. Får jag stanna över natten?” Ali Baba, som aldrig visade bort en vandrare, bjöd in honom, och krukorna ställdes ner på gården.

Vid kvällsmaten delade familjen sitt bröd och sina dadlar med gästen, och Marjana räckte honom den lilla saltskålen. Handlaren lyfte handen. ”Inget salt för mig, tack”, sa han med ett leende som var alldeles för brett.

Marjana rynkade pannan. Alla vet att en gäst som äter en familjs bröd och salt blir deras vän och aldrig kan skada dem. En gäst som tackar nej till saltet, tänkte hon, måste ha något i kikaren.

Sent den natten tog oljan slut i lampan i köket, så Marjana tog en liten mässingslampa och smög på tå ut på den månbelysta gården för att låna lite olja ur handlarens krukor. När hon lyfte det första locket viskade en röst därinifrån: ”Är det dags?”

Marjanas hjärta bultade, men hon tänkte snabbt. Hon gjorde rösten så djup och sträv hon kunde och svarade: ”Inte än!” Vid nästa kruka kom samma viskning, och samma djupa svar. Bara en kruka innehöll olja; i alla de andra satt en rövare gömd och väntade på hövdingens signal.

Tyst, tyst tryckte Marjana ner varje lock ordentligt och band fast vart och ett med rep, så att ingen kunde komma ut. Sedan sprang hon och väckte sin pappa och alla grannarna.

På morgonen kom stadsvakten med en stor kärra. De bar bort krukorna, rövare och allt, och förde den falske oljehandlaren till domaren. Ingen kom till skada, och rövarbandet besvärade aldrig någon igen.

Ali Baba delade guldet från grottan med stadens fattiga, så att ingen familj på gatan behövde gå hungrig. Och när folk berättade historien om de fyrtio rövarna sa de alltid samma sak på slutet: det var inte det magiska ordet som räddade Ali Babas hus, utan kloka Marjanas skarpa ögon och snabba huvud.