Snövit och Rosenröd en personlig bok med ditt barn som hjälten

Vid kanten av en stilla skog stod en liten stuga, och framför den växte två rosenbuskar. Den ena bar vita rosor och den andra röda. Änkan som bodde där hade två döttrar, som var uppkallade efter rosorna: Snövit och Rosenröd. De var så snälla och goda som två barn kan vara, och de älskade varandra så mycket att de höll varandra i handen när de gick ut tillsammans. Om Snövit sade: ”Vi ska aldrig lämna varandra”, svarade Rosenröd: ”Inte så länge vi lever”, och deras mamma tillade: ”Vad den ena har, ska hon dela med den andra.”

De strövade ofta omkring i skogen och plockade bär, och inget djur gjorde dem något illa. Haren åt kålblad ur deras händer, hjorten betade bredvid dem, och fåglarna satt på grenarna och sjöng alla sånger de kunde. Om natten överraskade dem bland träden lade de sig tillsammans på mossan och sov till morgonen, och de var inte rädda. Deras mamma visste det och oroade sig aldrig.

Varje morgon skötte flickorna de två rosenbuskarna, och på sommaren höll Rosenröd huset i ordning medan Snövit hjälpte sin mamma att spinna och laga mat. På kvällen, när de läste högt vid brasan, låg ett litet lamm bredvid dem och en vit duva satt på bjälken ovanför.

En vinterkväll, när snön låg djup och vinden var skarp, knackade det på stugans dörr. ”Rosenröd”, sade mamman, ”gå och öppna. Kanske behöver en vandrare husrum.” Rosenröd sköt undan regeln och väntade sig en stackars man. I stället stack en stor brun björn in sitt breda huvud genom dörren.

Rosenröd skrek och hoppade tillbaka, lammet bräkte, duvan fladdrade, och Snövit gömde sig bakom mammans stol. Men björnen talade med djup, långsam röst: ”Var inte rädda. Jag gör er inget illa. Jag är halvfrusen och vill bara värma mig lite.”

”Stackars björn”, sade mamman. ”Kom in och lägg dig vid brasan. Se bara upp så att du inte svider pälsen.” Sedan ropade hon på sina döttrar. ”Kom fram, barn. Björnen är beskedlig och menar inget ont.” De kom sakta fram, och lammet och duvan kom också, även om alla först höll säkert avstånd.

”Barn”, sade björnen, ”vill ni slå av lite snö från min päls?” De hämtade kvasten och sopade honom ren. Han sträckte ut sig vid spisen och brummade belåtet, och snart var de inte rädda längre. De lekte försiktigt med honom, drog i pälsen och rullade en hasselpinne som han fick apportera, och när han rullade av skratt skrattade de med. Varje natt sov han vid brasan, och varje morgon gick han ut i snön.

När våren kom och jorden blev grön, sade björnen till Snövit: ”Nu måste jag ge mig av, och jag kommer inte tillbaka hela sommaren.” ”Vart ska du, kära björn?” frågade hon. ”Till skogen, för att vakta min skatt mot de onda dvärgarna. På vintern, när marken är fruset, stannar de nere, men nu när solen har tinat jorden kommer de upp för att stjäla.” Snövit var ledsen över att se honom gå. När han gick ut genom dörren fastnade pälsen i klinkan och revs, och hon tyckte sig skymta något som glänste som guld under den, men björnen skyndade bort och var försvunnen bland träden.

Någon tid senare skickade mamman ut flickorna i skogen för att samla ris. De kom till ett stort fällt träd, och vid stammen hoppade något upp och ner i gräset. När de kom närmare såg de en dvärg med rynkigt ansikte och ett skägg som var en aln långt. Skäggets spets satt fast i en spricka i stocken, och han hoppade omkring som en hund i koppel och visste inte vad han skulle ta sig till.

Han stirrade på dem med eldröda ögon. ”Varför står ni där? Kan ni inte komma och hjälpa mig?” ”Vad har hänt, lilla gubben?” frågade Rosenröd. ”Dumma, nyfikna gås!” fräste han. ”Jag ville klyva stocken till mitt kök. En träkil gled, stocken slöt sig, och mitt vackra skägg sitter fast. Och nu står ni där och skrattar åt mig!”

Flickorna drog av alla krafter, men fick inte loss skägget. ”Jag springer och hämtar någon”, sade Rosenröd. ”Hämtar någon? Är ni galna?” ropade dvärgen. ”Ni är redan två för många.” ”Var inte så otålig”, sade Snövit. ”Jag har en idé.” Hon tog en liten sax ur fickan och klippte av skäggets spets.

Så fort han var fri grep dvärgen en säck guld som låg gömd bland rötterna. ”Klumpiga varelser!” muttrade han. ”Att klippa av en bit av mitt fina skägg! Vilka besvärliga plågor ni är!” Han svängde säcken över axeln och stampade iväg utan så mycket som en blick på flickorna och utan ett enda tackord.

En tid därefter gick systrarna för att fånga fisk till kvällsmaten. Nära bäcken såg de något som liknade en stor gräshoppa hoppa mot vattnet. Det var dvärgen igen. ”Vart ska du?” frågade Rosenröd. ”Du tänker väl inte hoppa i?” ”Så dum är jag inte”, skrek han. ”Ser du inte att den förbannade fisken drar in mig?” Hans skägg hade trasslat in sig i fiskelinan, och i andra änden slet en stor fisk. Flickorna höll fast honom och försökte reda ut det, men skägg och lina var hopplöst hopknutna. Än en gång kom saxen fram, och en liten bit skägg klipptes av.

”Dårar!” skrek dvärgen. ”Måste ni vanställa mitt ansikte? Det räckte inte att ni kortade det förut, nu har ni klippt bort den finaste delen.” Han ryckte åt sig en påse pärlor ur vassen och försvann bakom en sten, fortfarande mumlande.

Snart därefter skickade mamman flickorna till staden för att köpa tråd, nålar och band. Deras väg gick över en hed där stora stenblock låg utspridda. Ovanför dem cirklade en stor fågel sakta, och sedan störtade den ner mot en klippa. De hörde ett genomträngande skrik och såg att örnen hade gripit deras gamla bekant dvärgen och försökte bära iväg honom.

De godhjärtade flickorna grep tag i honom och kämpade med fågeln tills den släppte. Så fort dvärgen hämtat sig från skrämseln ropade han med sin pipiga röst: ”Kunde ni inte ha varit försiktigare? Ni har rivit min tunna rock i trasor, klumpiga ting!” Sedan tog han en säck med ädelstenar och smet in i sin håla under klipporna. Flickorna var vana vid hans otacksamhet, så de gick vidare till staden och gjorde sina inköp.

På hemvägen korsade de heden igen och överraskade dvärgen, som hade tömt sin säck med juveler på en ren fläck. Kvällssolen sken på stenarna, och de glittrade i hundra färger, så vackra att flickorna stannade och stirrade. ”Vad gapar ni åt?” skrek dvärgen, röd i ansiktet av ilska.

Han hade fortsatt att skälla, men ett lågt morrande rullade genom träden, och en brun björn gick sakta ut ur skogen. Dvärgen sprang förskräckt upp, men hann inte till sitt hål. Björnen stod bara stilla och såg vänligt på honom, och sedan på juvelerna. ”Nåja, nåja”, mumlade dvärgen motvilligt. ”Titta inte så på mig. Jag tror egentligen aldrig att de riktigt var mina. Du får tillbaka din skatt.”

Medan han muttrade för sig själv sköt han säcken med juveler över marken och ställde den vid björnens tassar. I samma stund som han släppte den gled ett mjukt skimmer genom luften. Dvärgen väntade inte på att se vad det betydde. Han skyndade in i sitt hål, helt oskadd, klagande över dagens otur, och var borta.

Flickorna hade tagit ett steg tillbaka, men björnen ropade milt till dem: ”Snövit! Rosenröd! Var inte rädda.” De kände igen hans röst och stannade. Varmt gyllene ljus omslöt honom, björnskinnet gled av hans axlar och låg vikt i gräset som en mjuk brun kappa, och en vänlig ung man stod framför dem, klädd helt i guld. ”Jag är en kungason”, sade han. ”Dvärgen hade stulit min skatt och förtrollat mig, så att jag måste ströva omkring i skogen som björn tills skatten gavs tillbaka. Förtrollningen bröts i samma stund den gavs tillbaka, och nu är jag fri. Tack för er vänlighet.”

Prinsen tog skatten med sig hem, och systrarna och deras mamma levde fridfullt tillsammans med honom som vänner. De bar de två rosenbuskarna till sitt fönster, och varje sommar blommade de med vita och röda rosor. En varm kväll, när trädgården var full av blommor, satte de sig alla tillsammans vid ett bord under buskarna och delade en måltid, och skrattade åt vinternatten då en björn hade knackat på dörren.