Snödrottningen en personlig bok med ditt barn som hjälten

Högt uppe under taken i en stor, gammal stad bodde två barn i två vindskupor som låg mitt emot varandra, med bara en smal glipa emellan. Det ena var en flicka som hette Gerda, och det andra var en pojke som hette Kai. Deras familjer hade satt trälådor utanför de små fönstren, och i lådorna växte ärter och kryddörter och två rosenbuskar, en för var och en av dem. På sommaren växte rosorna så högt att de möttes i mitten som ett grönt portvalv, och då klättrade Gerda och Kai ut och satt under dem, tätt intill varandra som bror och syster.

På vintern frös fönstren igen, och då värmde de kopparslantar på kakelugnen och tryckte dem mot rutan så att det blev runda titthål. Sedan gungade Kais farmor i sin stol och berättade sagor för dem. ”Se hur snöflingorna svärmar”, sa hon en kväll. ”Det är de vita bina, och de har en drottning. Snödrottningen flyger där de är som tätast. Om vinternätterna tittar hon in genom fönstren, och då fryser rutorna till isblommor.”

Nu var det så att ett busigt troll långt borta en gång hade gjort en trollspegel. Allt gott och vackert som speglades i den såg litet och fult ut, och allt elakt såg stort ut. En dag gled spegeln ur trollets händer och gick sönder i en miljon glittrande skärvor som blåste ut över hela världen. Och en ljus sommardag, när Gerda och Kai satt bland rosorna, ropade Kai plötsligt: ”Aj! Det flög något in i ögat på mig!”

Det var en pytteliten flisa av trollets spegel. Gerda tittade och tittade, men hon kunde inte se någonting. Ändå var Kai förändrad från det ögonblicket. Han rynkade pannan åt rosorna. ”Den där har mask i sig”, sa han, ”och den där är sned. Fåniga rosor.” Han skrattade åt farmors sagor och retade Gerda tills hennes ögon fylldes av tårar. Skärvan hade gått ända ner i hans hjärta, och hjärtat höll på att bli kallt som is.

När vintern kom tog Kai sin kälke till det stora torget, där de modigaste barnen band fast sina kälkar vid böndernas vagnar för att få åka med. Medan han var där kom en stor vit släde glidande in på torget, och den som körde var insvept i vit päls. Kai band fast sin lilla kälke vid den, och i väg bar det, fortare och fortare, ut genom stadsporten och in i det virvlande snöfallet. Då vände sig den som körde om. Det var en lång dam, skinande vit från topp till tå. Det var Snödrottningen. ”Fryser du?” frågade hon och kysste honom en gång på pannan. Efter det kände Kai ingen kyla alls, och han glömde Gerda och farmor och sitt hem.

Alla sa att Kai nog var borta för alltid, men det trodde inte Gerda. När våren kom tog hon på sig sina nya röda skor och gick ner till floden. ”Har du tagit min vän Kai?” frågade hon. ”Jag ska ge dig mina röda skor om du lämnar tillbaka honom.” Hon kastade skorna i vattnet och klev ner i en liten båt för att kasta dem längre ut, och båten slet sig och gled i väg med strömmen.

Till slut flöt båten fram till en trädgård full av körsbärsträd och blommor, där en snäll gammal kvinna med stor solhatt bodde. Hon kammade Gerdas hår med en guldkam, och för varje drag glömde Gerda lite mer av Kai. Den gamla kvinnan menade inget ont, hon önskade sig bara en liten flicka som kunde hålla henne sällskap, och därför lät hon alla rosorna sjunka ner i jorden. Men hon glömde den målade rosen på sin egen hatt. När Gerda fick syn på den kom hon ihåg allting på en gång. ”Kai!” ropade hon. ”Jag har stannat alldeles för länge!” Och hon sprang ut genom grinden.

Det hade blivit höst. En kråka hoppade fram till henne på stigen. ”Kra! Kra! Jag tror att jag har sett din vän”, sa den. ”En klok pojke har gift sig med vår prinsessa.” Den ledde Gerda till ett slott och uppför baktrappan om natten. Men den unge mannen som sov där var inte Kai. Gerda grät, och den snälla prinsen och prinsessan lyssnade på hela hennes historia. På morgonen gav de henne varma stövlar, en pälsmuff och en guldvagn som skulle köra henne vidare.

I en mörk skog stoppade rövare den glänsande vagnen. En vild liten rövardotter hoppade ner från rövarborgen. ”Hon ska bli min vän!” bestämde hon, och ingen vågade säga emot. Den natten kuttrade skogsduvorna uppe bland takbjälkarna: ”Vi har sett Kai. Han satt i Snödrottningens släde och flög norrut mot Lappland.” En gammal ren som stod bunden i hörnet sa: ”Lappland är mitt hem. Jag hittar vägen.” Rövardottern tittade länge på Gerda. Sedan skar hon av renens rep. ”I väg med dig”, sa hon barskt. ”Bär henne till Snödrottningens slott. Och se efter henne.”

Renen sprang norrut över den ändlösa snön, medan norrskenet fladdrade rött och grönt över himlen. De stannade vid en liten stuga där en gammal samisk kvinna skrev ett meddelande på en torkad fisk, och sedan vid finnkvinnans heta lilla hus. ”Kan du ge Gerda tolv mäns styrka?” frågade renen. Finnkvinnan log. ”Hon behöver ingen styrka som jag kan ge henne”, sa hon. ”Hennes eget goda hjärta är den största kraft som finns.”

Så bar renen Gerda till kanten av Snödrottningens trädgård, och Gerda gick vidare ensam. Slottet var byggt av yrande snö, och fönstren och dörrarna var av bitande vindar. Salarna var väldiga, tomma och kalla. I mitten låg en frusen sjö, sprucken i tusen bitar. Och där satt Kai, blå av köld, och flyttade platta isbitar fram och tillbaka för att stava ett ord. Snödrottningen hade sagt till honom: ”Om du kan lägga ordet EVIGHETEN ska du bli din egen herre, och då ska jag ge dig hela världen och ett par nya skridskor.” Men han klarade det inte.

”Kai! Käre Kai!” ropade Gerda. Kai rörde sig inte. Då började Gerda gråta, och hennes varma tårar föll på hans bröst och trängde ända in i hans hjärta. De smälte isklumpen och sköljde bort glasskärvan. Kai såg på henne, och då brast han också i gråt, och den sista lilla flisan av trollspegeln flöt ut ur hans öga. ”Gerda!” ropade han. ”Var har du varit? Och var har jag varit?” Han såg sig omkring. ”Så kallt det är! Så stort och tomt!” Isbitarna blev så glada att de dansade, och när de lade sig till ro igen bildade de just det ord som Snödrottningen hade bett om.

Hand i hand gick Gerda och Kai ut ur slottet. Renen väntade på att bära dem söderut, och överallt där de kom fram smälte snön och de första gröna bladen tittade fram. De for förbi finnkvinnan och den samiska kvinnan, och rövardottern kom ridande på en fin häst för att vinka adjö.

Till slut kom de hem, uppför den gamla trappan och in i farmors rum. Allting var precis som förut, utom en sak: de hade vuxit lite. Rosorna blommade i blomlådorna, farmor satt och läste i solskenet, och det var sommar, varm och härlig sommar.