Rip Van Winkle en personlig bok med ditt barn som hjälten

Dimman lättade över de blå Catskillbergen när barnet, som gick tidigt längs en stig i en sluttning, hörde en lång, knarrande gäspning. Under ett stort kastanjeträd sträckte en gammal man ut armarna. Hans skägg var vitt och så långt att det låg över knäna och trasslade in sig i de nedfallna löven.

”God morgon”, sa barnet milt.

Den gamle mannen blinkade. ”Är det morgon? Jag tänkte bara vila en minut. Jag heter Rip Van Winkle, och min hund Wolf låg alldeles bredvid mig.” Han såg sig omkring, men det fanns ingen hund, bara ormbunkar och mossa och ett kastanjeträd som verkade mycket större än han mindes.

Rip försökte resa sig, och knäna knarrade som gamla grindgångjärn. Barnet hittade en stark, rak gren och räckte fram den som vandringsstav. ”Tack, min vän”, sa Rip och stödde sig på den. ”Men det här är konstigt. Stigen borde gå längs bäcken, och här finns en torr ravin. Träden har vuxit upp där jag aldrig sett några.”

”Var är ditt hem?” frågade barnet.

”I byn där nere, hos min fru och min lilla dotter Judith, som har ett rött band i håret. De är säkert oroliga för mig.” Han strök sig över skägget och rynkade pannan. ”Och jag fattar inte varför det har blivit så långt.”

”Låt oss gå ner tillsammans och se”, sa barnet, och de gav sig av. Rips skägg svajade vid varje steg, och barnet gick ett steg före och pekade på rötter och lösa stenar.

Ner från de blå kullarna gick de, förbi porlande bäckar och ljusa ängsblommor. Längst ner kom byn i sikte, och Rip stannade och gned sig i ögonen. ”De där husen är nya, och staketen och skorstenarna också. Var är min lilla stuga med det sneda taket?” Barnet såg att han såg orolig ut och sträckte fram en stödjande hand.

På bytorget stirrade folk på den gamle mannen med det långa vita skägget. Ett stort, fint värdshus stod där Rip mindes en liten, sömnig krog. ”Framför stod ett enormt träd”, sa han långsamt, ”och en skylt med ett annat ansikte på. Och Nicholas Vedder satt på den där bänken varje eftermiddag, berättade historier och tittade på molnen.”

”Berätta vad du mer minns”, sa barnet, och Rip beskrev bänken, det gamla trädet och grannarna som satt i dess skugga. Varje gång barnet tittade från hans ord till torget hade torget förändrats lite till. De två stod länge och jämförde och förundrades.

Till sist vände sig barnet till en vänlig bybo som betraktade dem med mild nyfikenhet. ”Ursäkta, känner du till en familj som heter Van Winkle?”

Byboen log sorgset. ”Namnet känner jag väl. Rip Van Winkle gick upp i berget för tjugo år sedan och sågs aldrig mer. Hans gamla stuga föll samman för länge sedan. Men hans dotter Judith bor i slutet av vägen, och hon har en liten pojke.”

”Tjugo år”, viskade Rip. Han satte sig tungt på bänken och såg på sitt långa skägg som om han såg det för första gången. Barnet satte sig bredvid honom. ”Det är lång tid”, sa barnet, ”men nu är du här, och vi vet vart vi ska gå.”

Rip tog ett djupt andetag, stödde sig på staven och nickade. Tillsammans gick de till slutet av vägen, där ett prydligt hus låg med en bred veranda och en trädgård full av blommor. En kvinna vid grinden hängde upp en korg. Hon tittade upp, tittade igen och stod alldeles stilla.

”Pappa?” sa Judith mycket mjukt. ”Du har fortfarande samma glimt i ögonen.”

”Judith”, sa Rip, och rösten darrade. ”Du var liten, med ett rött band.” Då sprang hon fram till honom, och de höll om varandra och skrattade och grät på en gång. Barnet stod en bit bort och log så brett att det nästan gjorde ont.

Senare fanns det lemonad och bröd och varmt solsken på Judiths veranda. Rip slog sig ner i en gungstol, och barnet satte sig på översta trappsteget bredvid honom. ”Jag ska berätta var jag har varit”, sa han, ”fast jag knappt tror det själv. För länge sedan gick jag upp i bergen för att vila, och jag mötte en konstig liten man som bar en tung tunna. Jag hjälpte honom bära upp den till en dalgång bland klipporna.”

Han sänkte rösten. ”Där spelade ett sällskap gamla män i besynnerliga holländska kläder käglor. Ingen talade. Bara de rullande kloten mullrade som åska genom kullarna. Jag tittade på dem en stund, satte mig sedan att vila mot klipporna, och det nästa jag visste var att jag vaknade under kastanjeträdet. Jag trodde det bara var en enda natt.”

Byborna hade då samlats vid grinden, och de äldre nickade. ”Man säger att det är besättningen från kapten Hudsons skepp”, sa en, ”som kommer tillbaka vart tjugonde år för att spela käglor på berget. När åskan rullar över Catskills en klar dag är det deras spel.”

Så berättade Rip sina milda historier om och om igen, medan grannarna bar fram stolar och barn satt i gräset. Judith klippte hans skägg till en ordentlig längd, och ingen brydde sig om att han tappade räkningen på åren. Han sa att han inte sörjde att ha missat så mycket tid, för han hade kommit hem och fått hjälp på vägen.

När eftermiddagen blev gyllene reste sig barnet för att gå. Långt borta över de blå kullarna hördes ett mjukt, rullande mullrande. Rip lyfte sin stav och blinkade, och hela verandan skrattade. Barnet vinkade farväl och gick leende hem och visste precis var den gamle mannen hörde hemma.