Råttfångaren i Hameln en personlig bok med ditt barn som hjälten

För länge sedan, i den gamla staden Hameln, lutade höga korsvirkeshus sig över kullerstensgatorna som vänliga grannar. Bagarna kavlade deg, vagnar skramlade mot marknaden, och varje morgon doftade torget av varmt bröd och färskt halm. Det var en lycklig plats, tills råttorna kom.

Det var små grå råttor, alldeles vanliga, men det var väldigt många av dem, och de var hungriga. De gnagde på spannmålen som rann ur säckarna på marknadsgatan. De gnagde på hörnen av bagarnas lådor. Stadsborna jagade bort dem, men råttorna skuttade bara iväg och kom tillbaka så fort ryggen var vänd.

”Spannmålsmagasinet är tomt före vintern”, suckade bagaren.

”Vi måste göra något”, sa mjölnaren och vred sina mjölade händer.

Ett barn från staden, som hade hjälpt till att stapla säckarna, såg en liten råtta släpa ett sädeskorn över stenarna. Barnet tänkte efter ordentligt. Det måste väl finnas ett vänligare sätt än att jaga dem hit och dit.

Nästa morgon gick en främling in på torget. Han var en lång man med kort kastanjebrunt skägg och en liten brun mössa med en fjäder i. Hans långa rock var sydd av lappar i blågrönt, rost och ockra, så att han såg ut som en vandrande höstlig häck. I handen bar han en trätvärflöjt.

”Jag är pipspelare”, sa han med lugn och vänlig röst. ”För en rättvis betalning kan jag leda era råttor bort från Hameln, och de ska inte besvära er mer.”

Barnet steg genast fram. ”Får jag hjälpa dig?” frågade barnet. Pipspelaren log och nickade. ”Jag skulle bli glad över en hjälpare”, sa han.

Tillsammans gick de till rådhuset, där borgmästaren stod på trappan i sin vinröda kåpa och såg både orolig och viktig ut. ”Led bort dem”, sa borgmästaren, ”så betalar jag dig en pung med mynt.” Han höll upp en liten, enkel pung så att alla kunde se den. Pipspelaren böjde huvudet. ”Då har vi ett löfte”, sa han, och barnet såg noga på, för ett löfte är en allvarlig sak.

Pipspelaren gick in i gränden, lyfte sin flöjt och började spela. Melodin var lätt och nyfiken, som vatten som rinner över stenar. Bakom tunnor och under vagnar kom de små grå råttorna fram. De rusade inte och ramlade inte. De bildade en lös och ordnad rad och travade efter musiken med svängande svansar. Barnet gick efter tillsammans med en vänlig granne, som höll barnets hand över de ojämna kullerstenarna.

Genom stadsporten gick pipspelaren och ut på en ljus äng där gräset stod högt och prästkragarna nickade. Där låg ett gammalt spannmålsmagasin, länge tomt och tyst, intill en grund bäck som pratade över sina småstenar. Pipspelaren spelade de sista tonerna av sin melodi, och råttorna spred sig förnöjt i gräset vid det gamla magasinet. Där fanns gott om plats och gott om frön att hitta. De såg sig inte om.

”De kommer att trivas här”, sa pipspelaren till barnet. ”Och Hamelns spannmål är i säkerhet.” Barnet nickade nöjt, och de två gick tillbaka mot staden medan eftermiddagssolen gjorde taken gyllene.

Men vid rådhuset hade något förändrats. Borgmästaren hade funderat, och det han tänkte var detta: råttorna var borta, så varför spendera goda mynt? När pipspelaren sträckte ut handen stängde borgmästaren den lilla pungen, stoppade den under armen och vände sig bort.

”Råttorna har väl åkt av sig själva”, sa han. ”Var glad över en god måltid och gå.”

Pipspelaren sa ingenting alls. Han sänkte sin flöjt och stod stilla, och han såg mer besviken ut än arg. Barnet fick en klump i halsen. Ett löfte hade getts, och nu glömdes det.

Pipspelaren gick långsamt över torget och ut förbi porten, och där på den soliga vägen lyfte han flöjten igen. Den här gången var melodin varm och ljus som en sommarmarknad. Den svävade över taken och in genom de öppna fönstren. Hamelns barn tittade upp från sina lekar. De hörde skratt i musiken och löftet om en fin eftermiddag. Ingen tvingade dem. De valde att lyssna, och de valde att följa efter.

Barnet slöt sig till dem, och snart gick en liten grupp uppför vägen med två vuxna tätt bakom för att se till att alla var trygga. Framför dem reste sig en bred grön kulle, öppen mot himlen, med gräs mjukt som en filt. Där fanns ingen grotta och ingen mörk plats, bara vilda blommor och bin och en vid blå utsikt.

När Hamelns föräldrar märkte att barnen var borta skyndade de oroligt till porten. Borgmästaren kom också, röd i ansiktet och andfådd. Vid kullens fot mötte barnet dem.

”Barnen är trygga”, sa barnet tydligt. ”De är däruppe hos pipspelaren och lyssnar på musiken. Men pipspelaren höll sitt löfte, och staden gjorde det inte.”

Borgmästaren tittade på pungen under armen. Han tittade på de oroliga föräldrarna och på kullen, där musiken svävade ner som varmt ljus. ”Jag gav ett löfte”, sa han långsamt, ”och jag borde ha hållit det.”

”Då kan du rätta till det”, sa barnet milt.

Upp för kullen gick de alla tillsammans. Barnen satt i gräset med sina vuxna, slog takten med fötterna och log. Pipspelaren spelade en sista lugn melodi, sedan sänkte han flöjten och lät tystnaden sänka sig.

Borgmästaren böjde huvudet. ”Jag är ledsen, gode pipspelare”, sa han. ”Du gjorde det du lovade, och det gjorde inte jag.” Sedan gick alla tillsammans ner för kullen, och barnen hoppade mellan de vuxna.

På Hamelns marknadsplats lade borgmästaren den överenskomna pungen i pipspelarens händer. Ett jubel steg från folkmassan, bagarna kom med varmt bröd, och barnen klappade i takt medan pipspelaren spelade ännu en glad sång. Staden hade lärt sig att ett löfte är ett löfte, och pipspelaren hade funnit ett hem som välkomnade honom.

Råttorna levde lyckligt vidare på sin äng, spannmålen förblev trygg i Hameln, och barnet, som hade hjälpt till att göra allt rätt, gick hem med ett fyllt hjärta och en melodi som inte ville lämna barnets huvud.