Nils Holgerssons underbara resa en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en pojke som hette Nils Holgersson, och han bodde på en gård i Skåne, längst ner i södra Sverige. Elak var han inte, men han ville mycket hellre dra katten i svansen eller jaga hönsen runt gården än göra det han blev ombedd.

En söndagsmorgon klädde far och mor sig i sina kyrkkläder. ”Du stannar hemma och läser i din bok”, sa far, ”och när vi kommer tillbaka ska vi se hur långt du har kommit.” Sedan gick de nerför vägen till kyrkan, och Nils blev ensam kvar.

Han hade knappt vänt ett blad förrän han såg något röra sig. Locket på mors gamla snidade kista stod öppet, och på kanten satt en tomte, en pytteliten gubbe, inte större än en hand, i lång svart rock och bredbrättad svart hatt. Nils förstod genast att det var gårdstomten, han som vakar över hela gården. Kvick som en vessla tog han fjärilshåven från väggen och svepte den över den lilla gubben.

”Släpp ut mig!” ropade tomten och var mycket arg. Och när Nils bara skrattade, sa tomten några korta ord, och då hände något underligt. Stugan blev större och större. Bordsbenen växte upp som träd, stolen blev ett berg, och fjärilshåven låg på golvet stor som en fiskebåt. Nils tittade på sina händer. Han hade krympt, med kläder och träskor och allt, tills han inte var större än tomten själv. Och tomten var borta.

Nils sprang ut på gården för att leta efter honom. Sparvarna på gärdesgården skrattade högt. ”Titta på Nils Holgersson! Titta så liten han är!” Hönsen kom kacklande omkring honom, katten på trappan kisade med ögonen, kon råmade från ladugården, och Nils förstod vartenda ord. Alla hade något att säga om svansarna han hade dragit i och hönsen han hade jagat, och vänligt var det inte.

Just då hördes ett högt rop från himlen. En flock vildgäss flög norrut i en lång plog. ”Följ med! Följ med! Upp till fjällen!” ropade de. Och Mårten gåskarl, gårdens stora vita gåskarl, sträckte på halsen och slog med vingarna. ”Vänta på mig!” snattrade han och började springa över gården.

”Mårten, stanna!” skrek Nils och slog armarna om halsen på gåskarlen för att hålla honom kvar. Men Mårten stannade inte. Upp steg han, över gärdesgården, över halmtaket, med lille Nils på ryggen hängande i de vita fjädrarna, och i väg bar det, efter vildgässen.

Därifrån tittade Nils ner, och hela det flata Skåne låg utbrett under honom som ett stort rutigt tyg, med åkrar i gröna och bruna rutor och små vita kyrkor och gårdar utströdda som knappar.

Den kvällen slog sig gässen ner på isen på en stor sjö. Den äldsta av dem alla klev fram. Hon var grå och mycket klok, och hon hette Akka från Kebnekaise. Hon granskade Nils från topp till tå. ”Ett människobarn”, sa hon strängt. ”Människor litar vi inte på.” Men Mårten talade för sin lille vän, och Akka lät Nils stanna i flocken.

Samma natt kom Smirre räv smygande över isen och högg en sovande gås. Nils vaknade och sprang efter honom så fort hans små ben bar. Han fick tag i Smirres yviga svans och drog av alla krafter, tills den förvånade räven släppte gåsen och hon flög fri ut i natthimlen. Sedan klättrade Nils upp i en hög bok. Hela natten smög Smirre runt stammen, tittade upp och slickade sig om munnen, men klättra kunde han inte. I gryningen kom gässen och flög lågt förbi räven, nära nosen, gång på gång, tills han jagade dem långt in i skogen och Nils kunde klättra ner i god behåll. Efter det sa Akka aldrig mer ett ont ord om honom.

Så reste Nils med vildgässen, och han var med om fler äventyr än det finns dagar i en månad. På stenborgen Glimmingehus hade en armé av gråråttor kommit för att driva ut borgens gamla svarta råttor. Akka gav Nils en liten träpipa, och i månskenet gick han spelande bort över slätten, och varenda gråråtta följde tonerna ut ur borgen och långt, långt bort, och ingen av dem kom någonsin tillbaka.

På Kullaberg högt över havet såg Nils den stora tranedansen, den enda dagen om året då alla djur möts i fred. Harar och rådjur och fåglar stod i en ring, och de grå tranorna hoppade och snurrade med vingarna utbredda, och Nils tyckte att han aldrig hade sett något så vackert.

I hamnstaden Karlskrona var Nils näsvis mot bronsstatyn av den gamle kungen på torget. Den natten klev bronskungen ner från sin sockel och kom slamrande efter honom genom de månbelysta gatorna. Nils sprang tills han kom fram till gubben Rosenbom, en målad trästaty av en gammal båtsman, som lyfte av sig sin breda hatt och ställde den på kullerstenarna. Nils kröp in under den och höll sig tyst som en mus tills bronskungen hade stampat förbi.

Till sist nådde gässen Lappland, långt uppe i norr, där snön ligger kvar på fjällen hela sommaren och solen aldrig går ner om natten. Vid en klar fjällsjö byggde flocken sina bon, och Mårten fann en grå gås som hette Dunfin och blev hans hustru, och snart paddlade dunmjuka gässlingar runt omkring dem.

När hösten kom flög gässen söderut igen, och Nils följde med hem till gården i Skåne. Far och mor stod i dörren och såg ledsna ut, för de hade saknat sin pojke hela sommaren. Nils sprang in på gården och ropade: ”Mor! Far! Jag är hemma!” Och medan han sprang växte han. Han blev lika stor som hönsen, lika stor som gärdesgården och ännu större, tills han var sig själv igen och stod mitt på gården. Far och mor trodde knappt sina ögon, och aldrig hade de varit så glada.

Tidigt nästa morgon gick Nils ner till stranden. Vildgässen samlades för sin långa flykt söderut. Han förstod inte längre vad de sa, nu när han var en vanlig pojke igen. Men gamla Akka kom ner och kretsade en gång lågt över honom, och Nils vinkade och vinkade. Sedan lyfte hela flocken i en lång plog och flög bort över havet.

Nils stod kvar i sanden tills de bara var en liten prick på himlen. Och från den dagen var han snäll mot alla djur på gården, för nu visste han att vart och ett av dem hade något att säga.