Mor Hulda en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en änka som hade två döttrar. Den ena var hennes styvdotter, och hon var flitig och snäll. Den andra var hennes egen dotter, och hon var lat och tyckte om ingenting så mycket som att ligga i skuggan. Änkan höll mycket mer av sin egen dotter, och därför var det styvdottern som fick göra allt arbete i huset.

Varje dag måste den flitiga flickan sitta vid brunnen ute vid vägen och spinna. Hon spann och spann från morgon till kväll, tills fingrarna var trötta och ömma, medan styvmodern ropade: ”Mer, mer! Korgen är inte tom än!” och styvsystern låg på bänken under trädet och gäspade.

En dag, när flickan lutade sig över brunnen för att skölja sländan, gled den ur hennes trötta fingrar, föll plask i vattnet och sjönk.

Gråtande sprang flickan till styvmodern. ”Du lät den falla”, sa styvmodern strängt, ”så nu får du se till att hitta den igen.”

Då gick flickan tillbaka till brunnen, knäböjde på kanten och tittade ner i vattnet. Hon tittade och tittade. Och medan hon tittade började vattnet skimra och lysa, alldeles sakta, som en lampa bakom ett fönster, och flickan kände hur hon mjukt sjönk ner mot ljuset, som om hon somnade.

När hon slog upp ögonen låg hon på en vacker äng där solen sken och tusentals blommor växte. Fjärilar dansade över gräset, och en liten stig slingrade sig bort över ängen.

Flickan följde stigen och kom snart till en stor bakugn full av bröd. Och brödet ropade: ”Ta ut oss, ta ut oss, annars bränns vi! Vi har bakats länge nog!”

Då tog flickan den långa brödspaden av trä och lyfte ut limporna en efter en, gyllenbruna och varma, och lade dem i en rad på gräset för att svalna.

Sedan gick hon vidare och kom till ett träd fullt av äpplen. Och trädet ropade: ”Skaka mig, skaka mig! Mina äpplen är alla mogna!”

Då tog flickan tag i trädet och skakade det, och äpplena föll som regn tills inte ett enda var kvar på grenarna. Sedan samlade hon ihop dem i en prydlig hög och gick vidare.

Till sist kom hon fram till ett litet hus. En gammal gumma tittade ut genom fönstret, och hon hade väldigt stora tänder. Flickan blev rädd och ville springa sin väg. Men gumman ropade vänligt: ”Var inte rädd, lilla vän. Stanna hos mig. Om du hjälper mig ordentligt i huset ska du få det bra här. Du måste bara vara noga med att bädda min säng väl och skaka fjäderbädden ordentligt, så att fjädrarna yr. För när fjädrarna yr, då snöar det på jorden. Jag är Mor Hulda.”

Gumman talade så vänligt att flickan tog mod till sig, gick in och stannade för att hjälpa henne. Hon gjorde allting precis som Mor Hulda ville ha det. Varje morgon öppnade hon fönstret och skakade den stora vita fjäderbädden så kraftigt att fjädrarna flög ut som snöflingor, och långt, långt därnere snöade det på jorden. Och Mor Hulda var alltid god mot henne: aldrig ett ont ord, och varje dag stek och gryta och gott att äta.

Länge bodde flickan hos Mor Hulda. Men efter en tid blev hon ledsen, och först visste hon inte själv varför. Sedan förstod hon: hon längtade hem. Fast hon hade det tusen gånger bättre här, ville hon ändå hem igen.

Till sist sa hon: ”Mor Hulda, jag har haft det så bra hos dig, men nu skulle jag vilja gå hem till mina egna.”

”Det gläder mig att du vill hem igen”, sa Mor Hulda, ”och eftersom du har tjänat mig så troget, ska jag själv följa dig dit.”

Hon tog flickan i handen och ledde henne fram till en stor port. Porten öppnades, och just när flickan stod under den föll ett regn av guld, och allt guldet fastnade på henne, så att hon blev täckt av det från topp till tå.

”Det är till dig, för att du har varit så flitig”, sa Mor Hulda. Och hon gav henne tillbaka sländan som hade fallit i brunnen.

Sedan stängdes porten, och flickan var uppe på jorden igen, inte långt från styvmoderns hus. När hon kom in på gården satt tuppen på brunnskanten och gol:

”Kuckeliku! Vår guldflicka är hemma nu!”

Styvmodern och styvsystern kom springande, och när de såg henne alldeles täckt av guld tog de vänligt emot henne och ville höra allt. Så flickan berättade allt som hade hänt.

När styvmodern hörde hur hon hade fått allt guldet, ville hon att hennes egen lata dotter skulle få samma lycka. Så den lata styvsystern satte sig vid brunnen och spann, lät sländan falla i med flit och gick ner efter den.

Hon vaknade på samma vackra äng och gick längs samma stig. När hon kom till bakugnen ropade brödet: ”Ta ut oss, ta ut oss, annars bränns vi!” Men den lata gäspade och sa: ”Jag tänker inte smutsa ner mina händer”, och gick vidare. När hon kom till äppelträdet ropade det: ”Skaka mig, skaka mig! Mina äpplen är alla mogna!” Men hon svarade: ”Det kunde ju falla ett i huvudet på mig”, och gick vidare.

När hon kom till Mor Huldas hus var hon inte rädd för de stora tänderna, för hon hade redan hört talas om dem, och hon gick genast in. Första dagen arbetade hon lite, för hon tänkte på guldet. Andra dagen arbetade hon mindre. Tredje dagen ville hon inte ens stiga upp på morgonen. Och fjäderbädden skakade hon aldrig så att fjädrarna yrde.

Det tröttnade Mor Hulda snart på, och hon sa att det var dags att gå hem. Den lata blev förtjust, för nu, tänkte hon, skulle guldregnet komma. Mor Hulda ledde henne till den stora porten. Men när hon stod under den vältes en stor kittel full av kladdigt svart beck över henne i stället för guld.

”Det är lönen för ditt arbete”, sa Mor Hulda och stängde porten.

Så kom den lata hem, kladdig av beck från topp till tå, och när tuppen på brunnen fick syn på henne gol han:

”Kuckeliku! Vår beckflicka är hemma nu!”

Becket ville inte gå bort, hur mycket hon än gned. Då hämtade den flitiga flickan en hink med såpvatten och en skurborste. ”Kom”, sa hon vänligt, ”vi skrubbar bort det tillsammans.” De skrubbade och skrubbade, och lite grann gick bort. Och från den dagen gick lite till bort varje gång den lata systern hjälpte till med arbetet, tills det till sist inte fanns något kvar alls. Då hade hon lärt sig att hjälpa till lika gärna som sin syster, och tuppen på brunnen hade ingenting mer att gala om.