Kejsarens nya kläder en personlig bok med ditt barn som hjälten

För många år sedan levde en kejsare som tyckte så mycket om nya kläder att han gav ut alla sina pengar på dem. Han brydde sig inte om sina soldater, inte om teatern och inte om att åka ut i parken, utom när han kunde visa upp en ny rock. Han hade en för varje timme på dagen, och där man om andra kungar säger: ”Kungen sitter i rådet”, sa man alltid om honom: ”Kejsaren är i klädkammaren.”

På torget nedanför slottet bodde ett litet barn som tyckte om att titta på honom. Varje morgon klev kejsaren ut på balkongen i något nytt, vände sig hit och dit, och barnet tittade upp och räknade knapparna.

En dag kom två främlingar till staden. De ställde sig på en uppochnervänd tunna mitt på torget och ropade: ”Vi är vävare! Vi väver världens allra finaste tyg. Färgerna är vackrare än regnbågen, och det har en alldeles särskild trollkraft: den som är dum, eller som inte duger till sitt ämbete, kan inte se det alls!”

Folk drog efter andan och började viska. Barnet stod längst fram med ett finger på hakan och tänkte: ”Ett tyg som man inte kan se? Så konstigt.”

Kejsaren tyckte att det lät alldeles utmärkt. ”Om jag hade sådana kläder”, tänkte han, ”skulle jag genast veta vem i mitt rike som inte duger till sitt ämbete, och vem som är klok och vem som är dum.” Och han skickade de två vävarna en stor säck guld, det finaste sidenet och rullar med guldtråd.

Barnet gick just förbi verkstaden när guldet kom, och såg genom den öppna dörren något underligt: de två vävarna tryckte ner sidenet och guldtråden i sina egna resväskor, så fort de bara kunde.

Den natten kunde barnet inte sova för alla funderingar. Det smög bort till verkstaden och ställde sig på tå vid fönstret. Där inne, i ljusskenet, arbetade de två vävarna flitigt vid två stora vävstolar och förde händerna fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men i vävstolarna fanns ingenting. Inte en enda tråd. De vävde luft.

”Jag skulle gärna vilja veta hur det går med tyget”, sa kejsaren efter några dagar. Men han kände sig lite orolig, för tänk om han inte kunde se det? Därför skickade han först sin hederlige gamle minister. ”Han är klok”, tänkte kejsaren, ”och ingen sköter sitt ämbete bättre.”

Barnet stod vid fönstret igen när den gamle ministern kom in. Vävarna bugade sig och pekade på de tomma vävstolarna. ”Se på mönstret! Se färgerna!” Den stackars gamle ministern spärrade upp ögonen så mycket han kunde och sköt upp glasögonen, men han såg ingenting, för där fanns ju ingenting att se.

”Herregud”, tänkte han. ”Är jag dum? Duger jag inte till mitt ämbete? Det får ingen veta!” Och högt sa han: ”Åh, det är förtjusande! Alldeles bedårande! Jag ska tala om för kejsaren hur mycket jag tycker om det.”

Utanför fönstret höll barnet handen för munnen för att inte fnissa högt.

Snart skickades en ämbetsman till, och det gick precis likadant för honom. Sedan kom kejsaren själv, med alla sina hovmän och den gamle ministern. Barnet kikade fram runt dörrkarmen.

Kejsaren stirrade på de tomma vävstolarna. ”Vad är det här?” tänkte han, och det gick kalla kårar längs ryggen på honom. ”Jag ser ingenting! Är jag dum? Duger jag inte till kejsare?” Men han sa bara: ”Åh, det är praktfullt!” Ministern pekade stolt på ingenting. Hovmännen nickade och klappade händer. ”Praktfullt! Underbart! Storartat!” ropade de, och inte en enda av dem såg något heller.

”Där finns ju ingenting”, viskade barnet för sig själv.

Alla var överens om att kejsaren skulle bära sina nya kläder i det stora festtåget. Natten före satt vävarna uppe med sexton brinnande ljus. De klippte i luften med stora saxar och sydde med nålar utan tråd, och barnet stod gäspande vid fönstret och såg på.

På morgonen höll vävarna upp sina tomma händer framför den höga spegeln. ”Här är byxorna! Här är rocken! Här är manteln! Den är lätt som spindelväv, man känner den knappt.” Kejsaren tog av sig sina fina kläder och stod där i sin långa vita undertröja och sina långa vita kalsonger, och vävarna låtsades sätta på honom plagg efter plagg. Han vände sig hit och dit framför spegeln. ”Vad den sitter bra!” sa hovmännen.

Sedan skred kejsaren ut under en tronhimmel som bars på fyra stänger, och två kammarherrar böjde sig ner och höll upp ett släp som inte fanns.

Längs hela gatan ropade folk: ”Så vackert! Vilket släp! Vad det klär honom!” Ingen ville verka dum.

Barnet stod längst fram i folkmassan och kisade, kisade igen och tittade en gång till. Sedan klättrade det upp på en uppochnervänd låda, pekade och ropade högt och tydligt:

”Men han har ju ingenting på sig!”

”Hör vad barnet säger!” sa den vuxne bredvid. Och orden gick från den ena till den andra: ”Barnet säger att han inte har något på sig! Han har ingenting på sig!” Tills till slut hela staden ropade och skrattade: ”Han har ju ingenting på sig!”

Kejsaren blev röd ända ut i öronspetsarna, för han visste att de hade rätt. Men han tänkte: ”Nu måste jag gå festtåget till slut.” Så han höll huvudet högre än någonsin och gick ända fram till slottsporten, och de två kammarherrarna gick efter honom och bar mycket allvarligt det släp som inte fanns.

Och barnet vinkade skrattande efter honom hela vägen hem.