Kalif Stork en personlig bok med ditt barn som hjälten

I staden Bagdad bodde en vänlig kalif som hette Chasid. En varm eftermiddag satt han i slottets trädgård vid en fontän, medan hans vesir Mansor stod i närheten. Ett barn från slottet, med en ockrafärgad väska på axeln, hade kommit med ett meddelande och stannade bakom en blommande häck, för en gårdfarihandlare hade just sålt en liten stängd ask till kalifen.

I asken låg en nypa märkligt pulver och en liten lapp med skrift som kalifen knappt kunde läsa. Vesiren rynkade pannan, och kalifen skrattade stilla. På lappen stod att den som luktade på pulvret och sa ordet Mutabor kunde bli vilket djur som helst och förstå dess språk. För att återvända måste man buga tre gånger mot öster och säga ordet igen. Men, varnade lappen, man fick aldrig skratta i djurskepnad, annars skulle man glömma ordet.

Barnets hjärta bultade. Det var en underbar idé, men också en riskabel. Barnet stannade där det var, på säkert avstånd, medan kalifen och vesiren tog varsin nypa pulver, förde den till näsan och sa ordet tillsammans.

Gyllene ljus virvlade runt dem som varm rök. När det lättade stod två höga vita storkar på stigen, med röda näbbar, smala ben och ljusa, förskräckta ögon. Barnet drog efter andan, men storkarna såg bara på varandra, sedan på fontänen, och klapprade med näbbarna av glädje.

De hade knappt hunnit sträcka ut vingarna förrän de hörde en groda på fontänkanten som muttrade över hettan med en alldeles klar röst. En liten fågel på muren svarade den, och de två storkarna förstod varje ord. De började skratta, klapprande och vaggande, och vesirstorken lyfte till och med en fot för att dansa.

Sedan tystnade kalifstorken. Han vände sig mot vesiren och gav ifrån sig ett oroligt ljud. Ingen av dem mindes ordet. De hade skrattat, precis som lappen hade varnat för, och Mutabor hade glidit ur deras huvuden som vatten mellan fingrarna. De bugade ändå mot öster, om och om igen, men ingenting hände.

Barnet kom fram bakom häcken och knäböjde bredvid dem. Det visste att dessa storkar måste vara kalifen och vesiren, för vesirstorken försökte redan föra vingen till pannan på sitt gamla tankfulla sätt. Barnet sa mjukt: ”Jag hjälper er. Vi hittar ordet.” Storkarna såg på barnet och böjde sina långa halsar, och så gav de tre sig av tillsammans.

De gick genom staden tills himlen blev rosa, och kom så till en gammal paviljong där stenplattorna var spruckna och murgröna hängde från pelarna. Därinne satt en stor uggla med stora runda ögon på en bruten pelare, som om hon hade väntat på dem. När hon såg storkarna hoade hon milt, och hennes ögon var både sorgsna och kloka.

Storkarna förstod henne, och de berättade för barnet vad hon sa. Hon var en prinsessa som den onde trollkarlen Kaschnur hade förtrollat, och hon visste att han snart skulle möta sina vänner i en förfallen sal alldeles i närheten. Om han talade om sin magi kunde ordet falla från hans läppar. Hon skulle visa dem vägen, men hon behövde någon liten och tyst, som kunde gömma sig väl och lyssna noga.

Barnet lyfte en liten lykta och nickade. De följde ugglan genom en förfallen valvbåge, och storkarna smög på tå på var sin sida och försökte vara så tysta som storkar kan vara, vilket inte är särskilt tyst. Till slut nådde de en förfallen sal som lystes upp av många ljus. Damm svävade i den gyllene luften, och mitt i salen stod trollkarlen, bredde ut sina kläder och talade stolt till sina vänner.

Barnet kröp bakom en bred stenpelare. Ugglan landade bredvid, och storkarna tryckte sig tätt intill. Barnet höll en hand bakom örat och lyssnade. Trollkarlen skröt om hur han hade lurat prinsessan och hur många kloka trollformler han kunde. Sedan skrattade han och sa: ”Och den som hör ordet Mutabor får aldrig glömma det!” Barnet höll andan och upprepade ordet tyst, om och om igen, tills det satt fast i huvudet som ett blankt mynt.

Tyst smög gruppen ut ur salen och ut på den månbelysta borggården. Ugglan hoade, och storkarna såg på barnet med hopp i blicken. Barnet rätade på sig, tog ett djupt andetag och sa: ”Mutabor!” Storkarna bugade tre gånger djupt mot öster, så som lappen hade lärt dem.

Gyllene ljus steg upp runt dem. I ett ögonblick fanns det fjädrar överallt, och sedan blev fjädrarna silkesdräkter. Kalifen och vesiren stod där storkarna hade stått, blinkade och skrattade, och den här gången skrattade de bara för att de var glada. Bredvid dem smälte ugglans vingar till en klänning, och en ung prinsessa stod där med glädjetårar i ögonen.

Kalifen tog barnets hand och bugade för det, och vesiren bugade också. ”Du lyssnade när vi inte kunde”, sa kalifen. ”Du kom ihåg när vi glömde.” Prinsessan log och tackade barnet för den modigaste sortens hjälp: att vara tyst, hålla sig nära och vara trogen.

Trollkarlen fick aldrig veta vad som hade hänt. Han skröt fortfarande i sin sal när de gick, och fortsatte skryta för sina vänner långt efter att ljusen hade brunnit ned.

Tillbaka på slottet lät kalifen ordna en fest på borggården, där fontänerna gnistrade och blommorna slog ut. Fat med frukt och honungsgodis ställdes fram på låga bord, och grodan från trädgårdens fontän blev också inbjuden. Vesiren berättade historien tre gånger, och varje gång gjorde han storkarna lite mer graciösa. Prinsessan skrattade mjukt. Kalifen sa att han i framtiden skulle vara mycket försiktig med trollpulver. Och barnet satt bland vänner med den ockrafärgade väskan i knät, lyssnade och log, och glömde aldrig ordet.