Den lilla sjöjungfrun en personlig bok med ditt barn som hjälten

Långt ute i havet är vattnet så blått som bladen på den vackraste blåklint och så klart som det renaste glas, men där är det mycket djupt, djupare än något ankartåg når. Där nere bodde havskungen i ett slott av koraller och snäckor. Han hade sex döttrar, och den yngsta var den lilla sjöjungfrun. Precis som sina systrar hade hon inga fötter, bara en skimrande stjärt som blänkte i silver och grönt när hon simmade.

Den lilla sjöjungfrun var ett tyst och nyfiket barn. Medan hennes systrar lekte bland sjöhästarna skötte hon sin egen lilla korallträdgård, och hon samlade på underliga saker som hade fallit ner från världen där uppe. I en grotta bakom trädgården förvarade hon dem allihop: ett mässingsspänne, en kam av sköldpadd, en sked, en liten bjällra och en lädersko som ingen kunde förklara.

”Vad är den här till för?” frågade hon sin farmor och höll upp skon.

”Människorna har dem på fötterna”, sa farmor, ”när de går omkring på land.”

”Fötter”, sa den lilla sjöjungfrun drömmande. ”Jag skulle så gärna vilja se vad fötter är till för.”

”När du fyller femton”, sa farmor, ”får du stiga upp till ytan och se efter själv.”

Till sist kom hennes femtonde födelsedag. Den lilla sjöjungfrun steg upp genom vattnet, ända upp till ytan, och stack för allra första gången upp huvudet i kvällsluften. Himlen var rosa och guld, och alldeles i närheten låg ett stort skepp upplyst av lyktor som en flytande stad. Det var musik på däck och folk som dansade, och en ung sjöman stod vid relingen och skrattade med sina vänner.

Den lilla sjöjungfrun kunde inte sluta titta. Men när natten föll började vinden att ta i. Svarta moln rullade in över stjärnorna, vågorna blev högre och högre, och en storm bröt lös över skeppet. Masterna knäcktes, seglen slets sönder, och med en våldsam krängning kastades den unge sjömannen i havet.

Den lilla sjöjungfrun hann inte bli rädd. Hon dök efter honom, fick tag i honom och höll hans huvud ovanför vågorna. Hela natten simmade hon genom stormen, med stjärten glimmande i det mörka vattnet, och när morgonen kom drog hon honom i säkerhet mot klipporna och lade honom på den mjuka sanden i en liten vik.

Han andades, men ögonen var fortfarande stängda. Den lilla sjöjungfrun satte sig bredvid honom och sjöng mjukt för honom tills hon hörde röster komma nerför klippstigen. Då slank hon ner i vattnet igen innan han slog upp ögonen, och gömde sig bakom en sten för att titta. Folk kom springande och hjälpte honom upp, och han såg sig förbryllat omkring, som om han letade efter någon.

Från den dagen tänkte den lilla sjöjungfrun på landet hela tiden. Hon ville gå på sanden och klättra på klipporna och träffa sjömannen igen. Till sist bestämde hon sig. Hon simmade nedåt, förbi det sista ljuset, till havshäxans grotta, där tången växte tät och mörk och gamla ben låg på sanden.

”Jag vet varför du har kommit”, sa havshäxan. ”Du vill ha ben. Jag kan ge dig en dag på land, från soluppgång till solnedgång. Men jag vill ha något tillbaka, något som du älskar. Jag tar din röst.”

Den lilla sjöjungfrun tänkte på sjömannen och på sången hon hade sjungit för honom på sanden.

”Nej”, sa hon. ”Min röst ger jag dig inte. Om jag går upp dit vill jag kunna prata med folk. Men jag ger dig något annat. Det kommer aldrig någon och hälsar på dig här nere, eller hur?”

Havshäxan var tyst en stund. ”Nej”, sa hon till sist. ”Det gör det aldrig.”

”Då föreslår jag så här”, sa den lilla sjöjungfrun. ”Varje månad, när det är fullmåne, kommer jag ner hit och sjunger för dig och berättar allt jag har sett. Så länge du vill.”

Ingen hade någonsin erbjudit havshäxan något sådant. Det var ett modigare byte än hon hade väntat sig, och hon gick med på det.

”Simma till grundet vid soluppgången”, sa hon. ”Och kom hem innan solen rör vid vattnet.”

Vid soluppgången låg den lilla sjöjungfrun på grundet, och hennes glänsande stjärt började förvandlas. I ett moln av bubblor, från spetsen och uppåt, blev den till två ben, med två fötter och tio tår. Hon reste sig, vinglade, satte sig med ett plask, skrattade och reste sig igen. Sedan gick hon upp på sanden på sina egna två fötter.

Vilken dag det blev. Hon promenerade längs stranden och klättrade uppför klippstigen, och där uppe, med blicken ut över havet, stod den unge sjömannen.

”God morgon”, sa den lilla sjöjungfrun.

Sjömannen vände sig om, och hans ansikte lyste upp. ”Den rösten”, sa han. ”Den har jag hört förut. Någon sjöng för mig på sanden morgonen efter stormen. Var det du?”

”Det var jag”, sa den lilla sjöjungfrun, och de blev vänner på en gång.

Han visade henne allting: fiskebåtarna, torget, bageriet, hundarna som viftade på svansen. På eftermiddagen spelade en spelman på sanden, och den lilla sjöjungfrun dansade barfota med sjömannen och hans vänner, runt och runt, tills hon blev andfådd. Och till sist fick hon veta vad fötter verkligen är till för.

Men alldeles för snart började solen sjunka, och dess kant rörde vid vattnet. Den lilla sjöjungfrun visste att hon måste välja: stanna här uppe på land eller återvända ner till sin egen familj.

”Kommer du tillbaka?” frågade sjömannen.

”När havet ligger lugnt”, sa hon, ”så kom ner till klipporna, så är jag där.” Sedan sprang hon ut i vågorna.

När månen steg simmade hon hem till sin familj, och havet förvandlade hennes ben till en glänsande stjärt igen. Systrarna trängdes omkring henne för att få höra om hennes dag, och pappa kramade henne hårt. När det blev fullmåne simmade hon ner till havshäxans grotta, precis som hon hade lovat, och sjöng för henne sången om spelmannen på sanden.

Och de lugna kvällarna därefter kunde man, om man satt på klipporna i den lilla viken, höra en röst som sjöng ut över vattnet, och se en ung sjöman sitta på klipporna och sjunga tillbaka.