De tolv dansande prinsessorna en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en kung som hade tolv döttrar, den ena vackrare än den andra. De sov tillsammans i ett långt rum där deras tolv sängar stod i rad bredvid varandra, och varje kväll, när de hade gått och lagt sig, låste kungen dörren alldeles själv.

Men varje morgon, när han låste upp igen, stod det tolv par dansskor i en rad på golvet, och vartenda par var dansat rakt igenom, fullt av hål.

– Hur kan det komma sig? ropade kungen och höll upp en sko med hål i tån. Dörren var ju låst hela natten!

Prinsessorna bara tittade på varandra, och den yngsta, som satt på den sista sängen i raden, höll handen för munnen så att ingen skulle se att hon log. För hon kände till hemligheten, precis som alla hennes systrar, och de hade lovat att aldrig berätta den.

Till sist lät kungen hämta en snäll gammal soldat som hade kommit hem från kriget med ingenting annat än en lång grå mantel. Den hade han fått av en gammal gumma i skogsbrynet. ”Den som bär den syns inte”, hade hon sagt. ”Och när prinsessorna bjuder dig på något att dricka, så drick inte en droppe.”

– Håll vakt utanför mina döttrars dörr i natt, sa kungen och pekade bort genom korridoren, och tala om för mig i morgon bitti vart de tar vägen.

Den yngsta prinsessan kikade fram bakom dörrkarmen, tittade på den gamla soldaten och undrade vad han skulle få se.

Den kvällen kom den äldsta prinsessan med en kopp varm mjölk med honung till honom.

– Så att ni sover gott, sa hon sockersött.

Soldaten tackade, och så fort hon vänt ryggen till hällde han ut mjölken i en blomkruka, lutade sig tillbaka i stolen och började snarka. Den enda som såg det var den yngsta, som satt upp i sin säng med stora ögon.

– Han sover, sa den äldsta. Fort!

De tolv prinsessorna hoppade upp, öppnade sina skåp och klädde sig i sina finaste balklänningar och sina mjukaste dansskor. Sedan gick den äldsta fram till sin säng och knackade tre gånger på sängstolpen. Det knarrade och mullrade, och hela sängen sjönk ner i golvet. Där den hade stått öppnade sig en fallucka, och en stentrappa ledde ner i mörkret.

En efter en gick prinsessorna nerför trappan med var sitt ljus i handen. Den yngsta gick sist. Den gamla soldaten svepte den grå manteln om sig, och genast kunde ingen se honom. Tyst smög han nerför trappan efter henne.

Halvvägs ner trampade han på fållen till hennes klänning.

– Aj! ropade den yngsta och vände sig om. Det var någon som trampade på min klänning!

– Larva dig inte, skrattade systrarna längre ner. Du har fastnat på en spik.

Längst ner kom de till en allé där varje löv på varje träd var av silver och glänste i ljusskenet. Soldaten bröt av en liten kvist för att ta med sig, och den knäcktes med en hög knäpp.

Den yngsta stannade.

– Hörde ni? Det är något som inte stämmer i natt.

– Det är bara våra prinsar som jublar för att vi kommer, sa den äldsta.

Sedan kom de till en skog där alla löven var av guld, och sedan till en skog där alla löven var diamanter som glittrade som rimfrost. I varje skog bröt soldaten av en kvist, varje gång hördes en knäpp och varje gång snurrade den yngsta runt med ljuset högt i luften. Men hon såg ingenting.

Till sist kom de till en mörk sjö. Där väntade tolv små båtar med lyktor, och i varje båt satt en prins med sina åror. Varje prinsessa klev ner i en båt, och soldaten satte sig alldeles tyst i den yngstas båt.

– Jag begriper det inte, flämtade hennes prins medan han rodde. Båten är så tung i natt. Jag måste ta i av alla krafter.

– Det är nog värmen, sa den yngsta, men hon tittade länge på den tomma platsen i mitten.

På andra stranden låg ett glittrande slott, och därifrån hördes trummor och trumpeter. Prinsarna var förtrollade: varje natt måste de dansa i slottet under jorden, och de kunde inte komma upp i dagsljuset förrän någon tog med sig deras hemlighet dit upp.

Så de dansade. Den yngsta snurrade tills klänningen flög ut runt henne, och hennes prins bugade sig djupt för henne inför varje dans. De dansade ända till klockan tre på morgonen, då alla tolv par skor var dansade fulla av hål och de måste sluta.

Prinsarna rodde dem tillbaka över sjön. Den här gången satt soldaten i den första båten, skyndade uppför trappan före alla andra, och när de trötta prinsessorna klättrade in i sitt rum satt han redan och snarkade på sin stol igen. Den yngsta höll upp sin sko, kikade genom hålet och log ett sömnigt leende.

På morgonen kallade kungen dem alla till sin tron.

– Nå? frågade han soldaten. Var dansar mina döttrar om nätterna?

Den gamla soldaten lade fram en kudde, och på den låg en kvist av silver, en av guld och en av diamant.

Men innan han hann säga ett ord klev den yngsta prinsessan fram.

– Jag ska berätta, pappa, sa hon. Under den äldstas säng finns en trappa, och där nere finns skogar av silver och guld och diamanter, en sjö och tolv prinsar som måste dansa varje natt för att de är förtrollade. Och jag tror att någon följde efter oss.

Soldaten skrattade och bugade.

– Det var jag, ers majestät. Och hon märkte vartenda steg jag tog.

Så fort hemligheten hade berättats i dagsljuset var förtrollningen bruten. Uppför trappan kom de tolv prinsarna med alla sina musikanter, kisande mot solen, fria till sist.

Samma kväll slog kungen upp dörrarna till slottets balsal. Alla fick splitter nya dansskor, den gamla soldaten fick den bästa platsen i salen, och kungen skrattade och dansade tills kronan hamnade på sned. Och från den dagen dansade prinsessorna på slottet när de ville, med alla dörrar på vid gavel, och ingen behövde någonsin mer bära på en hemlighet.