Bockarna Bruse en personlig bok med ditt barn som hjälten

För länge sedan, i det höga bergslandet i Norge, bodde tre bockar på en torr sluttning. Alla tre hette Bruse. Den minsta hade ett klockrent bräkande och prydliga små klövar. Den mellersta hade krulliga horn och en lugn, förnuftig gång. Den största var bred som en tunna, med stora horn och klövar som hammare.

En ung vallare skötte om bockarna, ett barn i en smörgul tunika, bruna leggings och rejäla stövlar. Den sommaren blev sluttningen kal och brun, och bockarna knaprade de sista stubbarna ända ner till roten. Deras magar kurrade i tre olika storlekar av kurrande.

En morgon klättrade barnet upp på en hög grå sten och blickade ut över dalen. Där, på andra sidan en porlande bäck, låg en äng så grön som nya ärtor, prickig av klöver och smörblommor. ”Dit ska vi”, ropade barnet nedåt. Bockarna lyfte på huvudena, och den minsta gjorde ett hungrigt litet skutt.

Men mellan sluttningen och ängen rann bäcken, och över bäcken välvde sig en träbro. Barnet ledde bockarna ner till vattnet och pekade. ”Där är vägen över.”

Precis då hördes från under bron ett långt, rullande brummande. ”Brumm, brumm, vem går på mitt tak?” Bockarna stelnade till. Barnet satte sig på huk och kikade över bråddens kant. Under valvet satt ett troll med en näsa som en kålrot, hår som en höstack full av mossa, ögon så runda som tefat och en väst där alla knappar satt i fel knapphål.

Den minsta bocken gick först. Trippa, trappa, trippa, trappa lät hans små klövar på plankorna. Trollet stack ut huvudet. ”Vem är det som trippar över min bro?”

”Bara jag”, sa den minsta bocken Bruse med en alldeles liten röst. ”Jag ska upp på ängen och bli fet.”

”Nå, då ska jag äta upp dig!” sa trollet, fast hans mage kurrade högre än hans hot.

”Åh, snälla, gör inte det”, sa den minsta bocken. ”Jag är knappt en munsbit. Vänta på min bror, den mellersta bocken Bruse. Han är mycket större än jag.”

Trollet kliade sig i hohåret och funderade. ”Hm. Nåja, iväg med dig då.” Den lilla bocken hoppade över de sista plankorna och upp i gräset. Barnet, som väntade på stranden på den här sidan, andades ut och log brett.

Sedan kom den mellersta bocken. Klipp, klapp, klipp, klapp lät hans klövar, och bron knarrade lite högre. ”Vem är det som klappar över min bro?” brummade trollet.

”Bara jag, den mellersta bocken Bruse. Jag ska upp på ängen och bli fet.”

”Jag ska äta upp dig!”

”Du gör mycket bättre i att vänta på min bror, den största bocken Bruse”, sa den mellersta bocken artigt. ”Han är mycket större än jag.”

Trollet vred på sin kålrotsnäsa. ”Nå ja, men han får vara väntan värd.” Den mellersta bocken gick över till den gröna sidan och ställde sig bredvid sin lillebror.

Nu gick barnet tillsammans med den största bocken till brons fot. ”Du behöver inte slåss med någon”, viskade barnet och klappade hans raggiga hals. ”Du behöver bara ta dig över.” Den stora bocken nickade långsamt. Sedan gick barnet tillbaka till ett pilträd, en bra bit från vattnet, för att titta på.

TRIPPA, TRAPPA, TRIPPA, TRAPPA! Plankorna dundrade som en trumma under den största bockens klövar. Trollets huvud for fram under valvet. ”VEM ÄR DET SOM TRAMPAR över min bro?”

”Det är jag, den största bocken Bruse”, sa bocken med en röst så djup som en tunna.

”Jag ska äta upp dig!” röt trollet, fast han inte lät fullt så säker som förut.

”Kom du bara”, sa den stora bocken lugnt. ”Jag har två starka horn och fyra hårda klövar, och jag är inte rädd för ett brummande.”

Den stora bocken sänkte hornen och stampade, en gång, två gånger, tre gånger. Hela bron sjöng. Trollets hatt flög av hans huvud, och västknapparna sprättades av. Han vacklade, han slog med armarna, och han ramlade över kanten, ner, ner, och plums! Han landade på en tjock grön bädd av mossa vid bäcken, mjuk som en fjäderbädd.

Han satte sig upp med mossa på näsan och blinkade i stor förvåning. Han var inte skadad alls.

Barnet skyndade fram till kanten av stranden. ”Är du oskadd?”

”Det är bara min stolthet som fått en bula”, mumlade trollet och borstade av sin väst. Han såg på den stora bocken som stod rak och lugn på hans bro, och sedan på barnet. ”All den brummandet och ingen middag”, suckade han. ”Jag tror jag går upp i bergen och letar svamp. Tysta svampar.” Han plockade upp hatten, satte den på sne och traskade uppför sluttningen.

Barnet vinkade den stora bocken vidare. Över bron gick han, trippa, trappa, trippa, trappa, och barnet följde efter, och de tre Bruserna stod äntligen tillsammans på den gröna sidan av bäcken.

”Den här vägen”, skrattade barnet och ledde dem upp på betesmarken, där gräset var sött och högt och vildblommorna nickade i vinden. Den minsta bocken sparkade av glädje. Den mellersta nosade på klövern. Den största suckade av ren lycka.

Snart betade alla tre i solskenet, tuggade och knaprade, och blev fetare för varje dag. Barnet satt bland dem en stund, reste sig sedan och vinkade farväl, och bockarna tittade upp och bräkte, var och en med sin egen röst, liten, mellan och stor.

Långt borta på en kulle satt trollet på ett stenblock med ett fat svamp och vinkade med en mossig hand. Han flyttade aldrig tillbaka under bron, och bockarna gick över den så ofta de ville.

Snipp, snapp, snut, så är sagan slut.