Tomtarna och skomakaren en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång, i en liten tysk stad, en skomakare som bodde med sin fru och deras barn, Lena. Skomakaren var ärlig och flitig, men tiderna var svåra. Vintern hade kommit tidigt, snön låg djup i de krokiga gränderna och hyllorna i den lilla verkstaden stod tomma. Till slut fanns det bara läder kvar till ett enda par skor.

”Nåja”, sa skomakaren och höll upp den sista läderbiten, ”vi får göra det bästa av det.”

Den kvällen, i skenet från ett enda ljus, skar han till lädret till skorna. Lena hjälpte honom. Hon lade bitarna prydligt på arbetsbänken, sulorna i ena änden och ovanlädret i den andra, så att allt var färdigt att sys ihop på morgonen. Sedan läste familjen sin aftonbön och gick och lade sig och hoppades på bättre tider.

När morgonen kom var Lena först uppe. Hon sprang ner till verkstaden i nattlinnet, och där stannade hon tvärt och bara stirrade. På arbetsbänken, där läderbitarna hade legat, stod ett par skor. De var alldeles färdiga, vartenda litet stygn var helt rakt, och de glänste i det gråa vinterljuset.

”Pappa! Mamma! Kom och titta!”

Skomakaren tog upp skorna och vände och vred på dem. ”Bättre hade jag inte kunnat sy dem själv”, sa han. ”Inte ett enda stygn sitter snett.”

Snart kom en kund in i verkstaden, en herre i en fin rock. Han provade skorna, och de passade honom så perfekt att han betalade mycket mer än det vanliga priset och lade en näve guldmynt på disken. För pengarna köpte skomakaren läder till två par skor. Han skar till dem samma kväll, Lena lade fram bitarna, och så gick de allihop och lade sig.

På morgonen stod två par skor färdiga på bänken. De såldes så bra att skomakaren kunde köpa läder till fyra par. Och nästa morgon stod där fyra par skor, lika fina som några i hela landet. Så fortsatte det, natt efter natt. Allt läder som skomakaren skar till på kvällen var färdigsytt på morgonen, och snart var hyllorna fulla av vackra skor, kunderna kom från hela staden och familjen hade varm brasa och gott bröd på bordet igen.

En kväll, inte långt före jul, satt Lena vid brasan och sa: ”Vem tror ni är det som hjälper oss?”

”Det har jag undrat varenda kväll”, sa hennes mamma.

”Då stannar vi uppe och ser efter”, sa skomakaren.

Så på julafton, när lädret var tillskuret och framlagt, gick de inte och lade sig. De tände ett ljus, ställde det på bänken och gömde sig bakom gardinen i hörnet av verkstaden. De väntade och väntade, och Lenas ögonlock blev tunga.

Precis när kyrkklockan slog tolv knarrade dörren, och två pyttesmå tomtar kom springande in. De var inte större än Lenas hand, och de hade ingenting på sig utom några tunna, trasiga tygstumpar. De klättrade upp på arbetsbänken, tog läderbitarna och började sy och hamra och sticka så snabbt att Lena knappt kunde följa deras fingrar. Tick, tick, tick lät de små hamrarna, och på nolltid var skorna färdiga och stod på rad. Sedan hoppade de två små tomtarna ner och kilade ut i natten.

Lena tittade fram bakom gardinen. ”Såg ni?” viskade hon. ”De hade inga skor alls. De var barfota, och de frös så att de darrade.”

”De har gjort oss rika”, sa hennes mamma lågt, ”och själva har de ingenting som håller dem varma. Så kan vi inte ha det. Det är jul. Vi ska ge dem en julklapp.”

Så satte hela familjen i gång. Lenas mamma sydde två små skjortor och två par små byxor. Hon stickade två par ullstrumpor, och Lena hjälpte till att sy två små västar, röda som järnekens bär. Skomakaren själv gjorde två par av de minsta skor han någonsin gjort, så små att de fick plats i hans handflata.

Nästa kväll lade de, i stället för läder, fram de små kläderna prydligt på arbetsbänken, med en grankvist bredvid för julens skull. Sedan gömde de sig bakom gardinen igen.

Vid midnatt kom de två små tomtarna springande in, redo att arbeta. Men där fanns inget läder. I stället hittade de de små skjortorna och byxorna, strumporna, västarna och skorna. Först såg de alldeles häpna ut. Sedan lyste deras ansikten upp av glädje. De klädde på sig så fort de kunde, strök över de nya kläderna och beundrade sina nya skor, och så började de sjunga:

”Se så fina gossar vi är! Varför ska vi sy skor här?”

De dansade och skuttade och hoppade över stolarna och bänken, och till sist dansade de rakt ut genom dörren och ut i den snöiga natten.

De små tomtarna kom aldrig tillbaka. Men från den natten gick allt väl för skomakaren och hans familj. Hans skor var de finaste i staden, och han saknade aldrig arbete igen. På juldagsmorgonen satte de sig tillsammans vid ett bord fullt av goda saker, medan ljusen glödde och snön föll stilla utanför. Och varje jul efter den lade Lena en liten grankvist på arbetsbänken, för säkerhets skull.