Skönheten och odjuret en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en köpman som hade tre döttrar. Förr hade han varit rik, men hans skepp gick förlorade på havet, och familjen fick flytta till en liten bondgård på landet. De två äldre systrarna klagade hela dagarna. Den yngsta var så snäll och så vacker att alla kallade henne Skönheten. Hon sopade golven, lagade mat åt sin pappa och sjöng medan hon arbetade.

En vinter måste köpmannen ge sig ut på en lång resa till staden. ”Vad vill ni att jag ska ta med mig hem?” frågade han sina döttrar. De två äldsta ville ha sidenklänningar och pärlor. Skönheten sa bara: ”Ta med en ros till mig, pappa. Här i snön växer det inga.”

På hemvägen kom köpmannen bort från vägen i en snöstorm. I flera timmar irrade han omkring, frusen och rädd, tills han kom fram till ett stort palats där det lyste i varje fönster. Han knackade, men ingen svarade. Dörren gled upp av sig själv, så han gick in. I salen sprakade en brasa, och ett bord var dukat med varm soppa och bröd. Ingen serverade, och ändå kom fatet till honom, som om osynliga händer bar det. Köpmannen åt, sov i en mjuk säng, och på morgonen hade han fortfarande inte sett en levande själ.

När han gav sig av gick han förbi en berså där rosor blommade mitt i vintern. ”Skönheten bad om en ros”, tänkte han, och han plockade en.

Genast hördes ett fruktansvärt vrål. Framför honom stod ett Odjur, väldigt och raggigt, med böjda horn och en röst som åskan.

”Jag gav dig en brasa, en säng och en kvällsmat”, morrade Odjuret, ”och du tar mina rosor? För det måste någon komma hit och stanna i ditt ställe.”

Köpmannen förklarade att rosen var till hans yngsta dotter.

”Gå hem då”, sa Odjuret, ”och berätta det för dem. Om en av dina döttrar kommer av egen fri vilja, är du fri.”

Hemma gav köpmannen Skönheten rosen och berättade allt. Skönheten tvekade inte ett ögonblick. ”Det var min ros, pappa”, sa hon. ”Jag går.”

Så red köpmannen och Skönheten tillsammans till palatset. De stora grindarna öppnades av sig själva för att släppa in dem, och den kvällen var det dukat för två. Med tungt hjärta kramade köpmannen sin dotter adjö, och Skönheten blev ensam kvar.

Klockan nio hörde hon tunga steg, och Odjuret kom in i salen. Han var precis så skrämmande som hennes pappa hade sagt, och Skönhetens knän darrade. Men han talade lågt och kom inte för nära.

”Får jag sitta hos dig medan du äter?” frågade han.

”Det är du som är herre här”, sa Skönheten.

”Nej”, sa Odjuret. ”Det är du som är härskarinna här. Om du vill att jag går, så går jag.”

Nästa morgon hittade Skönheten en dörr med sitt eget namn skrivet ovanför i guldbokstäver. Därinne fanns ett rum fullt av böcker, ett litet cembalo och noter. På ett ställ låg en bok med glänsande gyllene sidor, och i den läste hon: ”Välkommen, Skönheten, var inte rädd. Här är du drottning och härskarinna.” Bredvid hängde en magisk spegel, och när Skönheten viskade att hon gärna ville se sin pappa, syntes han i glaset, där han satt sorgsen hemma.

Varje dag tog palatset hand om henne som genom trolldom. Ljusen tände sig själva, musik spelade från ingenstans och osynliga händer dukade bordet. Varje kväll klockan nio kom Odjuret och satt hos henne medan hon åt, och de pratade. Han var inte bra på ord, men han var snäll och han lyssnade. Skönheten läste sagor för honom vid brasan och spelade melodier för honom på cembalon, och lite i taget glömde hon bort att vara rädd för hans ansikte.

Varje kväll, innan han gick, ställde Odjuret samma fråga: ”Skönheten, vill du stanna här hos mig för alltid?”

Och varje kväll svarade Skönheten milt: ”Du är min käre vän, Odjuret. Men jag saknar min pappa.”

En kväll såg hon i den magiska spegeln och fick se sin pappa sjuk i sängen, så ledsen utan henne att han inte kunde bli frisk.

”Åh, Odjuret”, ropade hon, ”låt mig åka till honom, bara en vecka!”

Odjuret var tyst länge. Sedan tog han en guldring från sin tass och lade den på bordet.

”Res”, sa han. ”När du vill komma tillbaka vrider du den här ringen på bordet innan du somnar. Men glöm mig inte, Skönheten, annars dör jag av ensamhet.”

Nästa morgon vaknade Skönheten hemma. Hennes pappa blev så glad att han snart var frisk igen. Hennes avundsjuka systrar bad henne stanna lite till, och sedan lite till igen, och veckan gick, och en dag till, och ännu en.

Den tionde natten drömde Skönheten att Odjuret låg i palatsets trädgård vid kanalen, för svag för att lyfta huvudet. Hon vaknade med ett skrik. Hon vred ringen på bordet, blundade, och på morgonen var hon tillbaka i palatset.

Hela dagen väntade hon på att klockan skulle bli nio. Klockan slog nio, men Odjuret kom inte. Då kom Skönheten ihåg sin dröm och sprang ut i den månbelysta trädgården. Där låg han i gräset vid kanalen, stilla som en sten.

Skönheten föll på knä, fyllde en liten kopp med svalt vatten ur kanalen och stänkte det i hans ansikte. Långsamt öppnade Odjuret ögonen.

”Du glömde ditt löfte”, viskade han, ”och utan dig kunde jag inte leva.”

”Nej, Odjuret, du måste leva!” ropade Skönheten. ”Lev! Du är min käraste vän, och jag lämnar dig aldrig mer.”

I samma ögonblick strålade hela palatset av ljus. Fyrverkerier sprakade över taken och musik fyllde luften. Skönheten tittade ner, och Odjuret var borta. I hans ställe stod en ung prins med precis samma vänliga ögon.

”En elak fe förvandlade mig till ett Odjur”, sa han, ”och bara någon som kunde se mitt hjärta bakom mitt skrämmande ansikte kunde bryta förtrollningen. Tack, Skönheten.”

Då visade sig en god fe, som hade vakat över Skönheten hela tiden, och med henne kom Skönhetens pappa och systrar. Systrarna skämdes så över sin avundsjuka att de lovade att vara snälla från och med nu, och de höll sitt ord. Skönhetens pappa flyttade till palatset, biblioteket fylldes av läsare, och trädgården blommade varje vinter, med rosor åt alla som bad om dem.