Sköldpaddan och haren en personlig bok med ditt barn som hjälten

En ljus morgon på en grön äng sträckte en hare ut sina långa ben och såg sig omkring efter någon att imponera på. Gräset var tätt av klöver, bina surrade och ett barn satt bland blommorna och såg en liten sköldpadda ta sig fram längs stigen.

"Titta på honom", sa haren och skrattade. "Han har hållit på med den där gräsplätten sedan frukost. Jag skulle kunna springa till kullarna och tillbaka innan han nådde den gamla staketstolpen."

Barnet rynkade lite på pannan. "Det är inte särskilt snällt", sa det.

Sköldpaddan lyfte bara huvudet och blinkade långsamt. "Jag kanske är långsam", sa han med sin tysta röst, "men jag kommer alltid dit jag ska. Jag skulle gärna springa ett lopp med dig."

Haren skrattade så mycket att han fick hålla sig om sidorna. "Ett lopp! Jag mot dig? Mycket bra. Jag ska visa hela ängen hur fort en hare kan springa."

Barnet reste sig. "Om ni ska springa, så gör det ordentligt", sa det. Det hittade några enkla flaggor, var och en bara en ljus fyrkant av tyg på en pinne. En sattes ner i marken vid startlinjen. Sedan gick barnet hela den slingrande stigen, förbi bäcken och de låga stenarna, och knöt ett band mellan två stolpar i andra änden som mål.

När allt var klart studsade haren på tårna, och sköldpaddan satte försiktigt ner fötterna. Barnet lyfte en flagga högt över huvudet. "Klara", ropade det. "Färdiga. Gå!"

Haren sköt iväg som en släppt fjäder. Dammet virvlade upp bakom honom, och på ett ögonblick var han en brun fläck långt bort på stigen. Sköldpaddan lyfte en fot, satte ner den, lyfte nästa och tog sina första beslutsamma steg.

Barnet gick bredvid honom. "Det går bra", sa det. "Fortsätt bara."

"Det tänker jag göra", sa sköldpaddan, och han fortsatte.

Långt framme bromsade haren in. Han tittade bakåt och kunde inte ens se sköldpaddan. "Du milde, han är så långt efter", fnissade han. "Här är ett härligt skuggigt träd. Jag vilar ett ögonblick och vinner ändå med gott om tid över." Han kurade ihop sig i det svala gräset, slöt ögonen, och snart sjönk öronen och han sov djupt.

Sköldpaddan stannade inte. Han gick genom vilda blommor och mellan de låga, mossiga stenarna. Solen steg högre och stigen kändes lång, men han höll blicken på bandet långt fram och varken skyndade sig eller drog ut på tiden. Ibland stannade han för att andas, och barnet sa ett glatt ord, och så gick han vidare.

Till slut sprang barnet i förväg till målet och väntade mellan de två stolparna och höll bandet stadigt. Längs stigen kom en liten, beslutsam gestalt närmare och närmare, fortfarande gående stadigt, ett steg efter det andra.

Just då vaknade haren. Han satte sig upp med ett ryck och såg att skuggorna hade blivit långa. Han tittade nedför stigen och flämtade till. Långt bort var sköldpaddan nästan framme vid bandet.

Haren sprang fortare än han någonsin sprungit. Hans ben flög över gräset och dammet steg i ett moln bakom honom. Men det var för sent. Sköldpaddan sträckte fram nosen, rörde vid bandet, och det fladdrade ner i gräset.

"Jag klarade det", sa sköldpaddan mjukt, och barnet jublade och klappade händerna.

Haren kom fram, andfådd, och stannade. En stund sa han ingenting. Sedan sänkte han sina långa öron. "Jag var stolt och dum", sa han. "Jag skrattade åt dig, och jag stannade när jag borde ha fortsatt. Du sprang ett bättre lopp än jag. Jag är ledsen."

"Tack", sa sköldpaddan vänligt. "Jag tar emot den."

Barnet log. "Grattis", sa det till sköldpaddan, och sedan till haren: "och bra sprunget av dig också."

Så satte de tre sig i klövern, delade några söta bär och såg solen gå ned över ängen. Och från den dagen skröt haren aldrig mer om sin fart. Han mindes att stadiga steg, tålamod och ett vänligt hjärta kan bära en mycket långt.