Sankt Göran och draken en personlig bok med ditt barn som hjälten

För länge sedan fanns det en riddare som hette Göran, som reste från land till land och hjälpte dem som behövde hjälp. En dag red han in i ett främmande land. Hela dagen red han genom åkrar som ingen brukade och genom byar där alla fönsterluckor var stängda. Ingen var ute på vägen. Ingen sjöng. Till och med fåglarna verkade tysta.

Till slut kom han till en stad med murar runt sig, vid en stor grå sjö. Där satt en gammal herde vid vägkanten, och Göran frågade honom vad som var fel.

”Det är draken”, sa den gamle mannen och huttrade. ”Den bor i sjön. För ett år sedan kom den upp ur vattnet, och sedan dess har det varit förfärligt. Varje dag ryter den vid stadsporten, och varje dag måste vi skicka ut någon till den. Vi drar lott på torget om vem som ska gå. Och i dag ...” Rösten sjönk till en viskning. ”I dag föll lotten på prinsessan.”

Göran red in i staden. Hela torget var tyst. Mitt på det stod kungen med armen om sin dotter, och i prinsessans hand låg den märkta stenen som hade dragits ur påsen.

”Öppna porten”, sa Göran, ”och låt mig pröva något annat.”

Kungen skakade sorgset på huvudet. ”Vi har redan prövat allt”, sa han. ”Riddare har ridit ut med svärd och spjut, och draken har fått varenda en att fly. Vad skulle en riddare till kunna göra?”

”Jag tänker inte rida ut för att slåss med den”, sa Göran. ”Jag tänker rida ut för att prata med den.”

Alla stirrade på honom. Ingen hade någonsin kommit på tanken att prata med en drake.

De släppte ut Göran genom den lilla sidoporten, och han red ner till sjöns strand. Vattnet var mörkt och stilla. Sedan började det bubbla. Upp ur sjön steg draken, väldig och grön och fjällig, med vingar som trasiga segel och rök som ringlade ur näsborrarna. Den röt så högt att Görans häst stegrade sig.

Göran klappade sin häst och väntade tills rytandet tystnade. Sedan sa han: ”God morgon.”

Draken blinkade. Den öppnade gapet för att ryta igen, men stängde det sedan. Ingen hade sagt ett ord till den på hundra år, och det tog lång tid för den att minnas hur man svarar.

”God ... morgon”, sa den till slut, med en röst som lät som grus.

”Varför ryter du åt staden varje dag?” frågade Göran. ”Varför vill du att de ska skicka ut människor till dig?”

Draken såg förvånad ut. ”Människor?” sa den. ”Jag vill inte ha några människor. Jag har aldrig ätit någon i hela mitt liv. Varje gång de skickar ut någon springer den sin väg så fort den får syn på mig, och jag klandrar dem inte.” Den hängde med sitt stora huvud. ”Jag är bara hungrig. Förr fanns det gott om fisk i sjön, men fisken har försvunnit, och jag är så hungrig, och jag vet inte vad jag ska göra annat än att ryta. Ingen har någonsin tänkt på att fråga mig.”

Göran funderade på det här. ”Då kan vi göra upp”, sa han. ”Om staden lovar att dela sin mat med dig, bröd och fisk, varenda vecka, slutar du då att ryta och låter dem vara i fred?”

Drakens ögon blev runda. ”Varje vecka?”

”Varje vecka”, sa Göran. ”Jag ska fråga dem själv.”

”Då säger jag ja”, sa draken. ”Det skulle jag tycka väldigt mycket om.”

Men en drake som har varit hungrig och arg i ett helt år lär sig inte att lita på någon på en enda morgon. När Göran vände sin häst mot staden reste sig draken plötsligt bakom honom, röt och slog med sina stora vingar och blåste ut rök, för att se om riddaren skulle fly som alla de andra.

Göran flydde inte. Han vände sig om, sänkte sin lans och stod kvar, stadig som en klippa, med skölden på armen och blicken i drakens ögon.

”Jag har gett dig ett löfte”, sa han lugnt. ”Jag håller mina löften. Håller du ditt?”

Draken tittade på lansen och på riddaren som inte hade sprungit sin väg. Sedan, långsamt, långsamt, vek den ihop vingarna och lade sig ner på stranden, som en stor hund.

”Det gör jag”, sa den.

Göran red tillbaka till staden och berättade allt för kungen och folket. Först kunde de inte tro det. Men prinsessan trodde honom, och hon gick med honom till porten.

”Öppna den”, sa hon.

Så drogs den stora regeln tillbaka, och stadsporten svängde upp för första gången på ett år.

Samma eftermiddag rullade de första kärrorna med bröd och fisk ner till sjön, och halva staden följde med för att titta. Draken åt upp varenda bit, mycket artigt, och sa tack, och sedan rullade den ihop sig på stranden och somnade i solen och snarkade stilla, för första gången på ett år.

Efter det förändrades allt. Fönsterluckorna öppnades. Åkrarna brukades igen, och barnen lekte vid vattnet. Varje vecka bar bagarna och fiskarna ner mat till sjön, och draken visade sig vara en alldeles utmärkt granne. Den höll kråkorna borta från sädesfälten, den värmde fiskarnas händer med sin andedräkt på kalla morgnar, och på sommarkvällarna lät den barnen åka kana nerför sin svans ner i vattnet.

Kungen ville ge Göran halva sitt kungarike, men Göran bad bara att kungen skulle bygga en kyrka och ta hand om de fattiga. Sedan sa han adjö till prinsessan och folket och draken, och red i väg för att se vem mer som kunde behöva hans hjälp.

Och än i dag, i det landet, är sjön bara en sjö, och kungariket kan vila i ro.