Prinsessan och lyktdraken en personlig bok med ditt barn som hjälten

Prinsessan Juniper bodde i ett vitt och rosa slott på en snöig kulle. De runda tornen hade tak av blått skiffer, och bortom murarna klättrade granskogarna högre och högre upp i de mörka, tysta bergen.

Varje vinter höll slottet en lyktfest. Under årets längsta nätter samlades alla på borggården, lyktorna tändes en efter en, och hela kullen lyste som en burk full av eldflugor. Juniper kunde knappt vänta.

Men en kall höstnatt förändrades något.

Ett långt vrål rullade ner från de mörka bergen. I köket tappade kokerskan en kastrull. Uppe i den stora salen for kungen upp ur stolen.

”Stäng portarna!” ropade han. ”Och packa undan festens lyktor. Ingen fest så länge det där odjuret är där ute.”

Juniper låg i sängen, men hon sov inte. Hon klättrade upp på den mjuka fönsterbänken, drog filten om axlarna och tryckte örat mot det kalla glaset. Månen lyste klart över bergen. Vrålet kom igen, långt och darrigt.

Juniper lade huvudet på sned. Det lät inte argt. Det lät inte som något som ville skrämma någon. Det lät, tänkte hon, som någon som grät.

Nästa morgon var den stora salen full av oroliga röster. Kokerskan kikade fram under ett bord. Hovfolket viskade i hörnen. Kungen gick fram och tillbaka bredvid sin enkla tron av trä.

”Vi behöver en högre mur”, sa han. ”En mycket högre mur.”

Juniper drog honom i ärmen. ”Har någon frågat varför det vrålar?”

Det blev tyst i salen. Ingen hade det.

”Då vill jag gå och ta reda på det”, sa Juniper.

Kungen tittade länge på henne. Sedan tittade han på den vänliga slottsvakten, som stod vid dörren med en lykta på en stav. ”Bara tillsammans med vakten”, sa han. ”Varenda steg.”

De gav sig av i gryningen. Stigen uppför kullen var vit av frost, och varje andetag blev ett litet moln. Juniper bar en korg med en duk över. I den låg ugnsbakade äpplen och en rulle mjuka vita bandage, för säkerhets skull.

Det pirrade oroligt i magen. Att vara modig, upptäckte hon, betydde inte att man inte var rädd. Det betydde att man var rädd och gick uppför kullen ändå.

Nära toppen, bakom en ring av mossiga stenar, hittade de en liten grotta. Vakten höll lyktan högt, och de tittade in.

Det fanns inget odjur i grottan.

Det fanns en drakunge.

Den var inte större än en stor hund. Fjällen var himmelsblå, magen gräddvit och de hopvikta vingarna mjuka och silvriga. Den låg hårt ihoprullad och höll ena framtassen ovanför marken, och de stora bärnstensgula ögonen var blanka av tårar.

”Åh”, viskade Juniper. ”Du är inte alls läskig. Du är rädd.”

Juniper kom ihåg vad stallmästaren hade lärt henne om att möta rädda djur. Rör dig långsamt. Håll dig lågt. Tala mjukt. Stirra inte in i ögonen. Låt djuret komma till dig.

Så hon satte sig på knä en bit bort, med vakten på knä alldeles bredvid. Hon tittade ner i marken i stället för på drakens ansikte. Hon pratade med sin tystaste, snällaste röst. Sedan tog hon ett bakat äpple ur korgen och höll fram det på sin platta, öppna handflata, med fingrarna ur vägen.

Drakungen sniffade. Den kröp lite närmare. Och lite närmare. Och sedan, mycket försiktigt, nafsade den i äpplet.

Det var då Juniper såg det. I drakens tass satt en stor, vass björntagg.

”Det är därför du vrålar”, viskade hon. ”Det gör ont.”

”Jag tar ut den”, sa vakten vänligt. ”Håll du den lugn.”

Juniper satte sig på en låg sten och strök draken över huvudet. Hon nynnade på vaggvisan som hennes pappa nynnade för henne när hon inte kunde sova. Vakten höll tassen mycket varsamt och drog ut taggen med ett enda långsamt, stadigt drag. Draken gav ifrån sig ett litet pip och sedan en lång, darrig suck.

Juniper lindade tassen i ett mjukt vitt bandage, fast men inte för hårt, och knöt en liten rosett ovanpå.

Draken var för sömnig för att gå någonstans. Så Juniper och vakten samlade granris och gjorde en varm, fjädrande bädd längst in i grottan, och Juniper stoppade om den med sin egen filt. ”Vi kommer tillbaka i morgon”, lovade hon. ”Med frukost.”

De kom tillbaka nästa dag, och dagen därpå, och varje dag i en hel vecka. Vrålandet slutade. Tassen läkte.

En morgon, när Juniper och vakten började gå nerför kullen, följde den lilla draken efter dem.

Vid slottet kikade ansikten fram bakom porten och ur varenda fönster.

Juniper tog drakens friska tass och ledde den genom den öppna porten. ”Den är bara en unge”, sa hon till alla. ”Den vrålade för att den hade ont och var rädd och alldeles ensam. Vi behövde ingen högre mur. Vi behövde vara snälla.”

Kungen klev fram ur folkmassan. Långsamt satte han sig på knä i snön, tittade ner i marken så som Juniper visade honom och höll fram en öppen handflata. Den lilla draken sniffade på den och tryckte sedan sin varma nos mot hans hand.

Lyktorna packades upp samma eftermiddag.

På vinterfestens kväll var den snöiga borggården full av folk. Lyktorna hängde högt uppe på en hög båge av trä, långt ovanför allas huvuden. Den lilla draken satt uppe på slottsmuren, och en efter en blåste den en liten, försiktig låga in i varje lykta, medan alla barnen tittade på från ett tryggt avstånd där nere.

Hela kullen lyste.

Kungen lade armen om Juniper. ”Du var modig”, sa han, ”så modig att du vågade vara snäll.”

Och högt uppe på slottsmuren blåste den lilla lyktdraken ut en glad, gnistrande pust av varm luft, och inte en enda människa var rädd.