Pinocchio en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång, i en liten italiensk stad, en gammal träsnidare som hette Geppetto. Han var fattig och bodde alldeles ensam, och hela vintern arbetade han på en docka som han snidade ur ett alldeles särskilt trästycke. Geppetto slipade den slät, målade två runda ögon och en liten röd mun och gav den en kort, prydlig näsa.

”Jag ska kalla dig Pinocchio”, sa han.

I samma ögonblick som han sa namnet blinkade dockan. Munnen ryckte till. Sedan satte den sig upp, hoppade ner från arbetsbänken och dansade runt i verkstaden på sina träben.

”Hej, pappa!” ropade Pinocchio.

Geppetto skrattade och grät på samma gång, och han kramade den lilla dockan hårt. ”Min son”, sa han. ”Min alldeles egen pojke.”

Pinocchio var full av bus. Han gjorde grimaser, välte saker och sprang ut på gatan utan mössa. Men Geppetto älskade honom innerligt, och han ville att han skulle gå i skolan som alla andra barn. Så han tog av sig sin enda varma rock, gick ut i snön och sålde den och kom tillbaka med en splitterny abc-bok.

”Var är din rock, pappa?” frågade Pinocchio.

”Jag var för varm”, sa Geppetto, fast han huttrade.

Pinocchio förstod, och han slog armarna om Geppettos hals. ”Jag ska gå till skolan varenda dag”, lovade han. ”Jag ska lära mig läsa och skriva, och jag ska bli den snällaste pojken i hela världen.”

Nästa morgon gav sig Pinocchio iväg till skolan med abc-boken under armen. Men på vägen hörde han musik: flöjter och trummor och skratt från en äng bredvid vägen. Och där vid vägkanten satt en räv och en katt, båda mycket fint klädda och båda leende.

”God morgon, unge herrn!” sa räven. ”Varför gå till den tråkiga gamla skolan när det är marknad alldeles där borta?”

”Med dockteater!” spann katten. ”En pojke som du skulle kunna bli stjärnan i den.”

Pinocchio tvekade. Sedan sa han: ”Bara en liten stund”, och så följde han med dem.

Marknaden var underbar, full av flaggor och godis och karuseller, och Pinocchio var så bländad att han bytte bort sin nya abc-bok mot en påse brända mandlar. Men räven och katten förde Pinocchio raka vägen till dockteatern, där en stor dockspelare med svart skägg grep tag i honom, hängde upp honom i trådar och lät honom dansa på scenen för en publik som betalade. Pinocchio sparkade och sprattlade, men han kom inte loss. Och räven och katten tog sin del av pengarna och smet iväg.

Den natten, när föreställningen var slut, hittade en snäll fé med turkosblått hår Pinocchio, som fortfarande hängde och dinglade i sina trådar och grät. Hon klippte loss honom och lät honom sitta bredvid sig.

”Vad har hänt dig?” frågade hon vänligt. ”Och var är din abc-bok?”

Pinocchio ville inte erkänna vad han hade gjort med den.

”Jag har tappat bort den”, sa han.

Och genast blev hans näsa längre.

”Var tappade du bort den?” frågade fén.

”I... i skogen”, sa Pinocchio. ”En stor varg jagade mig.”

Näsan blev ännu längre, så lång att den stack ut genom fönstret.

”Små lögner”, sa fén, ”har en förmåga att synas, mitt i ansiktet.”

Pinocchio blev röd över hela kroppen. ”Jag bytte bort den mot godis”, viskade han. ”Jag gick till marknaden i stället för till skolan.”

Och med det krympte näsan tillbaka till sin vanliga storlek.

Men Pinocchio hade fortfarande något att lära sig. Han tänkte gå hem till Geppetto, men marknaden fanns ju kvar vid vägen, med sin musik och sitt godis, och varje dag sa han till sig själv: ”Bara en dag till.” På marknaden fanns inga lektioner och inga regler, bara lek från morgon till kväll. Men så en morgon vaknade han och det kliade i huvudet, och när han tittade i en vattenpöl såg han ett par långa, grå, lurviga åsneöron sticka upp ur håret.

Pinocchio sprang hela vägen hem med händerna över öronen. Men verkstaden var tom och kall. En granne berättade att Geppetto hade letat efter honom överallt och till sist gett sig ut på havet i en liten båt, ifall Pinocchio hade förts bort över vattnet.

Så Pinocchio gick ner till stranden med en lykta, och han gick längs hela strandkanten och ropade: ”Pappa! Pappa!” Men ingen svarade utom måsarna.

Då kom en våg stor som ett hus rullande långt ute till havs, och under den steg en jättelik val upp. Den öppnade sin väldiga mun, och i en enda klunk sögs Pinocchio in, lykta och allt.

Det var mycket mörkt i valens mage, och det luktade starkt av fisk. Men långt borta kunde Pinocchio se ett pyttelitet ljus. Han tog sig fram mot det, och där, vid ett litet bord med ett stearinljus, satt Geppetto.

”Pappa!” ropade Pinocchio.

”Min pojke!” ropade Geppetto, och de kramades och kramades.

Sedan berättade Pinocchio allt för Geppetto: om räven och katten, marknaden, trådarna, abc-boken och åsneöronen. Han berättade den rena sanningen, varenda bit av den, och näsan höll sig precis lagom lång. Och när han var klar krympte åsneöronen bort tills ingenting fanns kvar av dem.

”Nu”, sa Pinocchio, ”måste vi ta oss ut härifrån. Och jag har en plan.”

Han tog Geppettos ljus och höll upp det mot valens gom, där valens stora näsa måste sitta. Röken ringlade uppåt och uppåt, och valen började rycka till. Sedan vrida sig. Och sedan, med en nysning som fick hela havet att skaka, blåste den ut dem båda i en väldig vit vattenkaskad.

Plask, där landade de i havet, och Pinocchio, som var gjord av trä, flöt som en kork. Geppetto höll sig fast i honom, och tillsammans paddlade de mot ljusen på stranden.

Till sist kom de hem, blöta och trötta och lyckliga. Pinocchio tände en brasa, gjorde en varm dryck åt Geppetto och svepte in honom i en filt. Nästa morgon gick han till skolan, och nästa dag också, och dagen efter det. Han lärde sig läsa och skriva, han arbetade flitigt och hjälpte Geppetto i verkstaden.

En kväll, när Geppetto hade somnat vid brasan, fylldes verkstaden av ett mjukt blått ljus, och där stod den blå fén och log.

”Pinocchio”, sa hon, ”du talade sanning när det var svårt. Du var modig inne i valen, och du har tagit hand om din pappa av hela ditt hjärta. En sådan pojke förtjänar att bli en riktig pojke.”

Hon rörde lätt vid honom med sin trollstav, och Pinocchio kände något konstigt och varmt strömma ända från tårna upp till hjässan. Hans träarmar blev mjuka. Hans träkinder blev rosiga. Han kunde känna sitt eget hjärta slå.

På morgonen vaknade Geppetto och såg en riktig liten pojke som stod och skrattade bredvid hans stol. På bänken satt en gammal trädocka med armarna och benen i kors, som om den vilade sig en stund.

”Pappa!” ropade pojken. ”Titta på mig!”

Geppetto kramade honom och kramade honom och grät av glädje. Och från den dagen var Pinocchio en riktig pojke, som alltid talade sanning och vars näsa alltid höll sig precis lagom lång.