Min första skoldag en personlig bok med ditt barn som hjälten

Kvällen före sin första skoldag kunde Maja inte somna.

Bredvid sängen stod den nya ryggsäcken, lila med stjärnor på, redan packad med pennfodralet, matlådan och ett skrivhäfte med gult omslag. Under stolen stod de nya skorna, fortfarande blanka, med vita skosnören. Maja tittade på dem i mörkret, och sedan på taket, och sedan på skorna igen.

I magen kändes något konstigt. Som om massor av små fjärilar flaxade med vingarna på samma gång, fladder fladder fladder.

”Mamma”, ropade hon tyst. ”Jag har fjärilar i magen.”

Mamma kom och satte sig på sängkanten. ”Det har alla, kvällen före något nytt”, sa hon och strök Maja över håret. ”Jag hade det också när jag var liten. Du ska se att de flyger iväg i morgon.”

Maja blundade, och sakta, sakta somnade hon.

På morgonen kokade mamma gröt och flätade Majas hår. Sedan gick de hand i hand till skolan. När de kom fram till skolgrinden stannade Maja. Skolan var jättestor. Den hade så många fönster, en hög port och en skolgård full av barn som sprang och ropade. Maja höll hårt i ryggsäckens remmar, i båda två, och rörde sig inte ur fläcken.

”Är du redo?” frågade mamma.

”Jag vet inte”, viskade Maja.

Mamma satte sig på huk och pussade henne på pannan. ”Jag står precis här vid grinden när skoldagen är slut. Det lovar jag.”

Vid klassrumsdörren stod en lärare i blommig klänning och med glasögonen längst ut på nästippen. Hon log mot alla och hälsade på varje barn med namn.

”God morgon, Hugo! God morgon, Alva! Och du måste vara Maja. Välkommen, Maja. Vi har väntat på dig.”

Maja gick in, men stannade nära väggen. Klassrummet var fullt av ljud: stolar som skrapade, barn som skrattade, någon som grät lite grann, och andra som redan pratade som om de hade känt varandra i hela sitt liv. Maja höll sig fast i ryggsäcken och tittade på alltihop på avstånd, utan att säga något. Fjärilarna i magen gjorde fladder fladder fladder.

Då såg hon något. Vid fönstret, vid ett bord alldeles ensam, satt en pojke med lockigt hår. Han hade händerna i knät och tittade ut, och han såg ut som om han hade lika många fjärilar i magen som hon. Kanske ännu fler.

Maja tog ett djupt andetag. Och ett till. Sedan gick hon rakt genom klassrummet, satte sig bredvid honom och öppnade sitt pennfodral.

”Vill du låna en krita?” frågade hon. ”Jag har blå också, den är finast.”

Pojken tittade förvånat på henne. Sedan tog han den blå kritan. ”Jag heter Elis”, sa han.

”Jag heter Maja.”

Läraren gav alla ett stort papper, och Maja och Elis målade sida vid sida. Maja målade ett hus med en jättestor gul sol. Elis målade ett blått hav med en val. Sedan bytte de färger och skrattade, för Elis val fick en grön näsa.

Lite senare byggde Elis ett torn av träklossar. Det var jättehögt, det högsta tornet i hela klassen. Men precis när han lade den sista klossen överst började tornet vingla, och vingla, och rasade med ett väldigt brak. Pang!

Elis såg ledsen ut, och hela klassen vände sig om.

Maja kände hur kinderna blev varma. Alla tittade. Men hon reste sig ändå, plockade upp en kloss och sa: ”Vi bygger upp det igen tillsammans. Ännu högre.”

Och det gjorde de, kloss för kloss. När tornet stod där igen klappade läraren i händerna. ”Bra, Maja! Bra, Elis!” Och hela klassen applåderade.

På rasten sprang Maja och Elis ut på den soliga skolgården tillsammans. De lekte kull runt det stora trädet, hoppade över de målade strecken på asfalten och skrattade tills de blev andfådda.

Sedan var det sagostund. Alla barnen satte sig på den randiga mattan, och läraren öppnade en stor bilderbok och började läsa högt. Den handlade om en liten igelkott som letade efter en vän och till slut hittade en. Maja lyssnade med hakan på knäna, och Elis satt alldeles bredvid henne.

På klassrummets fönster satt pappersfjärilarna som barnen hade klippt ut på morgonen, röda och gula och ljusblå. Och medan läraren läste tyckte Maja att en av dem rörde på vingarna. Sedan en till. Sedan lossnade alla från rutan och fladdrade iväg, lätta som fjädrar, ut genom fönstret och upp mot himlen.

Och Maja märkte något. Fjärilarna i hennes egen mage hade också flugit iväg. Det var inget fladder fladder fladder längre. Det var bara något varmt och glatt.

När klockan ringde tog Maja sin målning och sprang ut. Och där stod mamma, vid grinden, precis som hon hade lovat.

”Mamma! Titta!” ropade Maja och höll målningen högt över huvudet. ”Jag har en ny kompis, han heter Elis, och vi byggde ett torn, och hela klassen klappade, och läraren läste en saga!”

Mamma lyfte upp henne och kramade henne hårt. ”Och hur var din första skoldag?”

”Jättebra”, sa Maja.

Den kvällen packade Maja ryggsäcken alldeles själv. Pennfodralet, det gula häftet och en extra blå krita, ifall Elis skulle behöva en. Sedan kröp hon ner i sängen och blundade.

Den här gången somnade hon på en gång, med ett leende. För i morgon fick hon gå till skolan igen.