Loppet med plats för två en personlig bok med ditt barn som hjälten

Avery hade sparat en plats på hyllan i sovrummet. Inte en särskilt stor plats. Bara precis så bred att vinnarrosetten från skolans idrottsdag skulle få plats. Där fanns ingen rosett än, men Avery kunde se den framför sig: blå, glänsande och vunnen av ett par väldigt snabba fötter. Vid frukosten bad Avery om ett till kort löparpass. Det var bara tre nätter kvar till idrottsdagen.

På skolans idrottsplan ledde läraren Jo uppvärmningen. Barnen gick, joggade lugnt och lyfte knäna högt i en marschlek. Avery tyckte bäst om när marschen blev till en studsig liten jogg. Bredvid Avery pustade Kit glatt. De var vänner, men på idrottsdagen skulle de springa i samma lopp. Avery undrade redan vems skor som skulle komma först i mål.

Jo visade alla en stående start. Ena foten väntade lite framför den andra, knäna mjuka och kroppen lutad bara lite framåt. Ingen behövde några startblock. De lyssnade efter visselpipan innan de rörde sig. Avery försökte så hårt att komma först att ena foten slank över linjen innan ljudet kom. Tillbaka fick Avery gå, med varma kinder. ”Att vänta är en del av starten”, sa Jo. Avery nickade och försökte igen.

Den här gången väntade Avery. Pip! Armarna pumpade fram och tillbaka, med lösa händer i stället för hårt knutna nävar. Avery tittade mot den bortre konen i stället för åt sidan mot Kit. Starten kändes snabb och stadig. Efter varje kort lopp kom en promenad och en vila. På torsdagen kunde Avery vänta på signalen, fast det studsade en pirrig känsla därinne. Den tomma hyllan verkade också vänta.

Idrottsdagen kom med solsken och doft av nyklippt gräs. Vita linjer gjorde raka banor över planen. Vid mållinjen höll två vuxna ett lätt målsnöre av papper. Efteråt fanns det gott om plats att sakta ner. Avery kollade att båda skosnörena var knutna. Kit drack lite vatten och sträckte sedan fram flaskan mot väskan med de väntande flaskorna. ”Lycka till”, sa Kit. ”Du med”, sa Avery.

Vid starten kändes det som om Averys mage var full av små hoppande bönor. Jo påminde barnen om att hålla sig på sina banor, lämna plats åt varandra och springa hela vägen genom mållinjen innan de saktade ner. Avery satte ena foten bakom startstrecket och böjde på båda knäna. Hyllan blixtrade förbi i Averys tankar. En rosett skulle se så fin ut där. Visselpipan ljöd. Avery tog fart.

Gräset fladdrade förbi under Averys skor. Armarna pumpade, blicken framåt. Precis som de hade övat. Kit sprang på banan bredvid, nästan jämsides. Under några underbara steg hörde Avery ingenting annat än fötter och andetag. Sedan kom en mjuk duns. Kit hade fastnat med tån i gräset och ramlat. Ingen hade knuffat. Kit satte sig upp, förskräckt, med gräs fastklistrat i ena handflatan.

Averys ben tog ett steg till. Målsnöret fladdrade längre fram. Andra löpare sprang förbi. Om Avery fortsatte springa kanske det fortfarande fanns en chans. Avery tittade tillbaka på Kits ansikte. Valet kändes större än hela idrottsplanen. Sedan saktade Avery ner, stannade och vände om. Rosetten fick vänta. En vän satt på gräset.

Jo var redan på väg. Avery satte sig på huk bredvid Kit och lämnade plats så att Jo kunde se efter vad som hade hänt. ”Jag är här”, sa Avery. Kit blinkade hårt. ”Det där kom så plötsligt.” Jo kollade att Kit var okej och frågade om något gjorde ont. Kit skakade på huvudet och ville resa sig. Avery sträckte fram en öppen hand. Kit tog den för att hålla balansen och reste sig med sina egna ben. Ingen drog och ingen jäktade.

De stod tysta en liten stund. Kit provade ett bekvämt steg medan Jo höll sig nära. ”Vill du springa i mål eller vila en stund?” frågade Jo. Kit tittade mot linjen. ”Gå i mål. Långsamt.” Avery nickade. ”Tillsammans?” Kit kramade den utsträckta handen. Tillsammans. De började gå och höll sig undan från de andra löparna. Avery tog lika korta, försiktiga steg som Kit i stället för att försöka skynda på.

Vinnaren hade redan sprungit igenom pappersnöret. En vuxen höll de lösa ändarna säkert åt sidan. Avery och Kit gick över den vita mållinjen axel mot axel, med bara en löpare kvar bakom sig. Klasserna som tittade på jublade. Kit skrattade andfått. ”Vi kom fram.” Avery log tillbaka. Det hade de gjort. Men platsen på hyllan kändes plötsligt väldigt tom.

Senare satt Avery på en låg bänk en bit från löparbanorna. Vinnarens blå rosett glänste i solen. Avery var glad att Kit mådde bra. Avery var också ledsen. Båda känslorna fick plats därinne, fast de blev en ganska obekväm blandning. Kit satt en bit bort. ”Du kom tillbaka”, sa Kit. Avery nickade och tittade på skorna som hade kämpat så hårt.

Då ropade rektorn Averys namn. Avery tittade upp. Hade någon regel blivit bruten? Rektorn höll i en gyllene rosett med ett litet hjärta i mitten. ”Vårt pris för god anda”, löd tillkännagivandet. ”Avery tränade hårt och ville vinna. När en vän behövde hjälp valde Avery att stanna. Det är vänlighet och schysst spel som vi alla kan vara stolta över.”

Hela skolan jublade. Till och med vinnaren klappade, så att den blå rosetten guppade. Avery stod rak i ryggen när rektorn lade rosetten i en utsträckt hand. Kit jublade högst av alla. Den kvällen ställde Avery det gyllene priset på platsen på hyllan. Det passade perfekt. I morgon ville Avery fortfarande springa fort. Och bredvid Avery skulle det alltid finnas plats för en vän.