Kung Arthur och riddarna av runda bordet en personlig bok med ditt barn som hjälten

För länge sedan, när Britannien inte hade någon kung och varje herre ville bli en, fanns det en pojke som hette Arthur och som arbetade i stallet hos en riddare som hette Sir Ector. Arthur visste inte vem hans riktiga pappa var. Han mockade boxarna, ryktade hästarna och sprang ärenden åt Sir Ectors son Kay, som själv var en ung riddare och aldrig lät någon glömma det.

Den vintern hölls en stor tornering i London, och alla riddare i landet red dit för att tornera. På morgonen när torneringen skulle börja tittade Kay på sitt bälte och blev blek.

”Mitt svärd!” ropade han. ”Jag har glömt det på värdshuset! Arthur, spring tillbaka och hämta det, fort!”

Så Arthur sprang hela vägen tillbaka genom de myllrande gatorna. Men värdshuset var låst, och alla hade gått till torneringen. Torneringsplatsen var full av larm och glitter, av fanor och trumpeter, och svärdet som Arthur hade skickats efter fanns ingenstans.

Då fick Arthur syn på en stor fyrkantig sten på en stilla kyrkogård, med ett städ av järn ovanpå. Djupt ner i städet satt ett svärd, och fästet glänste i vintersolen. Det fanns ord inhuggna i stenen, men Arthur hade för bråttom för att läsa dem.

”Kay behöver ett svärd”, tänkte han. ”Jag lånar det här och lämnar tillbaka det sedan.”

Han tog tag i fästet och drog. Svärdet gled ur stenen lika lätt som en sked ur en pudding.

Arthur sprang tillbaka till torneringen och gav det till Kay. Kay tittade på det en enda gång och blev alldeles tyst. Han kände igen svärdet. Alla kände igen det. För orden på stenen löd: DEN SOM DRAR DETTA SVÄRD UR DENNA STEN ÄR HELA BRITANNIENS RÄTTMÄTIGE KUNG. Vuxna riddare, de starkaste i landet, hade försökt i flera år, och inte en enda av dem hade fått det att röra sig.

Alla gick tillbaka till kyrkogården. Arthur satte tillbaka svärdet i stenen, och en efter en försökte riddarna dra ut det. De drog och slet tills de var röda i ansiktet, men svärdet rörde sig inte. Då steg Arthur fram, tog tag i fästet och drog ut det lika lätt som förut. Svärdet hette Excalibur.

En gammal man med långt vitt skägg klev fram ur folkmassan. Det var Merlin, den vise trollkarlen. ”Det här är Arthur, den gamle kungens rätta son”, sa han, ”och nu är han er kung.”

Så kröntes Arthur, stallpojken, inför hela riket, med en krona som tydligt var flera storlekar för stor för honom.

Alla var inte nöjda. Hälften av riddarna tänkte inte ta order av en stallpojke, och det sa de rakt ut till honom. ”Vad vet han om att styra ett rike?” muttrade de.

Arthur skrek inte åt dem, och han skickade inte bort dem. I stället bad han sina snickare att bygga ett bord. Det var ett runt bord, så stort att det fyllde hela den stora salen i hans slott i Camelot, och det hade ingen främsta och ingen sista plats. Sedan bjöd han in alla de modigaste riddarna i landet att komma och sitta vid det.

”Vid det här bordet”, sa Arthur, ”sitter ingen högre än någon annan. Inte ens jag. Här blir alla hörda.”

Riddarna kom, en efter en, och satte sig runt det runda bordet, och muttrandet tystnade sakta.

Snart fanns det arbete att göra. Budbärare kom från norr, där en fruktansvärd jätte skrämde byarna, trampade sönder staket och skrämde fåren. Arthur red ut med sina riddare, och de hittade jätten sittande på en sluttning, alldeles sur.

Arthur drog inte sitt svärd. Han klättrade uppför backen och frågade jätten vad det var för fel. Det visade sig att jätten hade en hemsk tagg i foten, och den gjorde så ont att han stampade omkring hela dagarna. Arthurs riddare drog ut taggen tillsammans, och jätten blev så tacksam att han ägnade resten av sommaren åt att hjälpa byborna att laga sina staket.

Sedan blev två av de bästa riddarna vid det runda bordet osams om en remsa mark, och de ville inte ens vara i samma rum som varandra. Arthur lyssnade på den första riddaren, och sedan lyssnade han på den andra, och han visste inte vad han skulle göra. Så i stället för att låtsas att han visste, bad han om hjälp. Han frågade Merlin, och han frågade bönderna som brukade jorden, och han frågade de andra riddarna.

Till slut hittade de svaret tillsammans. Markremsan delades mellan de två riddarna, en rättvis gräns drogs mitt igenom den, och de två riddarna skakade hand.

”En kung behöver inte veta allt”, sa Arthur efteråt. ”Han behöver veta när han ska fråga.”

Den kvällen svor varje riddare vid det runda bordet samma ed: att skydda dem som behövde skydd, att lyssna och att tala sanning. Och Arthur reste sig och svor den först.

År efter år styrde Arthur klokt tillsammans med sina riddare. Åkrarna brukades igen, vägarna blev säkra att färdas på, och Camelot blev en lugn och lycklig plats, och folk vida omkring var stolta över att säga att de kom därifrån.

Till sist, när svärdet hade gjort allt det var menat att göra, red Arthur ner till stranden av en stilla, silverblank sjö. Han kastade Excalibur långt ut över vattnet. Och innan svärdet nådde ytan steg en arm i skimrande vitt upp ur sjön och fångade det i fästet. Armen höll svärdet högt och vände det tre gånger i ljuset. Sedan drog den det varsamt ner under vattnet, och sjön var stilla igen.

Svärdet ligger kvar där, säger man, och väntar tills det behövs igen.