Ett andetag, sedan tennis! en personlig bok med ditt barn som hjälten

Ava tyckte om minitennisens små ljud. En mjuk boll gjorde ett litet pop mot strängarna. Skorna gnisslade. Det låga nätet gav ifrån sig ett darrigt prassel när en boll strök emot det. Ava tyckte om allt utom prasslet. Det betydde att bollen inte hade kommit över. På tisdagen hände det tre gånger. Vid det tredje prasslet blev Avas kinder heta.

”Kom ÖVER!” skrek Ava. Racketen lämnade Avas hand och landade platt på en tom del av banan. Tränaren avbröt spelet direkt. Ingen hade varit i vägen, men det plötsliga slamret gjorde att hela eftermiddagen kändes annorlunda. Ava stirrade på racketen. Den hade inte fixat bollen. Nu låg det ett problem till på marken.

Tränaren kom närmare men lämnade gott om plats. ”Du känner dig jättearg”, sa tränaren. Ava nickade utan att titta upp. ”Det är tillåtet att vara arg. Att kasta racketen är inte säkert. När det händer stoppar vi.” Orden var bestämda, inte höga. Ava såg sig omkring. ”Förlåt.” När tränaren sa att det var fritt böjde sig Ava ner och tog upp racketen i handtaget.

”Vad kan mina händer göra i stället?” frågade Ava. Tränaren satte sig på bänken vid sidlinjen. ”Håll kvar racketen. Mellan bollarna kan du prova en liten paus.” Ava stod med båda fötterna stilla. ”Ett skönt, djupt andetag. Titta på strängarna. Tänk: nästa boll.” Ava andades ut och studerade de små rutorna. Det fanns plats inuti varenda en. Det fanns lite mer plats inuti Avas bröst också.

Den missade bollen var fortfarande missad. Avas kinder var fortfarande varma. Men axlarna, som hade klättrat upp mot öronen, började sjunka ner. ”Nästa boll”, viskade Ava. Tränaren log. ”Du behöver inte få känslan att försvinna. Du kan ge dig själv tid att välja.” De avslutade med några lugna slag och lämnade gott om plats runt varje racketsving.

Den kvällen berättade Ava för morfar om slamret. Morfar lyssnade hela vägen till slutet. ”Vill du ha sällskap på minibanan i morgon?” Det fanns ingen förmaning gömd i inbjudan. Ava nickade. De packade den korta plommonfärgade racketen, en vattenflaska och de mjuka röda och gula bollarna som flög långsammare än vuxnas tennisbollar.

Efter uppvärmningen ställde sig morfar på andra sidan det låga nätet. Ava väntade med mjuka knän och racketen framför sig. Studs, sedan slag. Den första bollen seglade iväg åt sidan. Den andra kom över nätet. Morfar hasade fram mot den, svingade försiktigt och missade helt. Bollen vandrade iväg mot sidlinjen. Morfar tittade på den tomma racketen. ”Den bollen hade visst någon annanstans att vara.”

Ett skratt slank ur Ava innan det hann hejdas. Morfar skrattade också. Ingen arg min. Inget racketslamer. ”Bryr du dig inte om att missa?” frågade Ava. ”Ibland gör jag det. Men jag vill ändå spela nästa boll.” Morfar tog ett andetag, kastade en blick på strängarna och väntade. Ava kände igen pausen. Den hörde hemma på båda sidor om nätet.

Under flera korta besök spelade de igen. Ava tog små steg för att möta bollen efter en studs, förde racketen mjukt framåt och uppåt och gick sedan tillbaka till klarposition. Att försöka slå hårdare skickade ofta iväg bollen. Att lämna lite plats ovanför nätet hjälpte mer. När någon av dem blev trött vilade de och drack vatten. Ibland räknade de slagen i en duell. Ibland räknade de de roliga missarna.

Inför lördagens vänliga minitennisturnering packade Ava flaskan utan att någon bad om det. ”Gör pausen att jag vinner?” Morfar skakade på huvudet. ”Den kan hjälpa dig att vara uppmärksam. Den andra spelaren får också chansen att spela bra.” Ava funderade på det medan racketen gled ner i väskan. ”Jag tar med den ändå. Pausen, alltså.”

Tränaren förklarade den korta matchen: ett tiebreak till sju poäng, där man måste leda med två för att vinna. De övade på vems tur det var att serva och när de skulle byta sida. Avas motståndare, Kit, var klädd i korallrött och hade en underbar backhand. Ava tyckte om ljudet av Kits returer. En stund gick poängen först åt ena hållet och sedan åt det andra. Fyra lika. Jämnt.

Sedan slog Avas retur i nätet. Prassel. Kit ledde med fem–fyra. Hettan rusade upp i Avas kinder. Handen runt racketen spändes. Ett ögonblick kändes det gamla slamret väldigt nära. Men racketen stannade nere, säkert i handen. Ingen ropade någon påminnelse. Ava stod stilla, tog ett andetag och tittade på de små strängrutorna.

”Nästa boll.” Ett litet leende kom. Kit väntade. Ava tittade upp, mjukade upp knäna och gjorde sig redo. En lugn retur gick över nätet. Fem lika. I nästa duell tog Ava två små steg i stället för ett vilt sträck. Sex–fem. Det fanns fortfarande en poäng kvar att spela, och fortfarande någon på andra sidan nätet som kämpade hårt.

Bollen studsade. Ava tittade, klev fram och skickade tillbaka den med gott om plats ovanför nätkanten. Kit försökte, men bollen hann studsa två gånger före returen. Sju–fem. Ava hade vunnit! Vid nätstolpen bytte Ava racketen till vänster hand och skakade Kits högra. ”Tack. Din backhand var fantastisk.” Kit flinade. ”Bra match.”

Tränaren berömde de säkra händerna och pausen som Ava hade valt helt själv. Morfars leende bredde ut sig under den silvriga mustaschen. Ava älskade fortfarande tennisens lilla pop. Till och med prasslet kändes inte riktigt lika stort längre. Det kunde vara en besvikelse. Det kunde göra kinderna heta. Och efter ett andetag kunde det komma en boll till.