Djungelboken en personlig bok med ditt barn som hjälten

Klockan var sju en mycket varm kväll i Seeoneebergen när Far Varg vaknade efter dagens vila. Mor Varg låg med sin stora grå nos över sina fyra kullerbyttande ungar, och månen lyste in i grottans öppning.

Plötsligt prasslade det i buskarna, och där i månskenet stod en liten brun bebis som nätt och jämnt kunde gå. Han tittade upp i Far Vargs ansikte och skrattade.

”Är det en människovalp?” sa Mor Varg. ”Jag har aldrig sett någon. Ta hit honom.” Den lille trängde sig in bland ungarna, tätt intill den varma pälsen, och han var inte ett dugg rädd.

Med ens försvann månskenet. Shere Khan, den stora halta tigern, hade stuckit in sitt väldiga fyrkantiga huvud i grottöppningen. ”En människovalp gick den här vägen”, morrade han. ”Ge honom till mig!”

Men grottan var alldeles för trång för en tiger, och Mor Varg flög upp med ögon som två gröna månar. ”Människovalpen är min”, sa hon. ”Han ska springa med flocken och jaga med flocken. Gå din väg, du Halte!” Shere Khan backade muttrande ut ur grottan, och Mor Varg vände sig till den lille. ”Jag ska kalla dig Mowgli, Grodan”, sa hon, ”för du har ingen päls alls.”

När ungarna var stora nog tog Far Varg med dem alla till flockens rådsmöte på Rådsklippan, där Akela, den stora grå Ensamvargen, låg på sin platta sten under fullmånen. ”Se noga, o vargar!” ropade han. ”Se noga!” Mowgli satt mitt i ringen och lekte med småstenar som glänste i månskenet.

Från skuggorna hördes Shere Khans rytande: ”Valpen är min!”

”Vem talar för den här valpen?” frågade Akela.

Då reste sig Baloo, den sömniga bruna björnen som lär vargungarna Djungelns lag. ”Jag talar för människovalpen”, sa han. ”Låt honom springa med flocken. Jag ska själv undervisa honom.” Sedan gled en svart skugga in i ringen. Det var Bagheera, den svarta pantern, vars röst var mjuk som vildhonung. ”Till Baloos goda ord”, sa Bagheera, ”lägger jag en fet tjur från dalen, om ni behåller honom.” Och så gick flocken med på det, och Mowgli blev en varg i Seeoneeflocken.

Han växte upp med ungarna. Baloo lärde honom Djungelns lag och Mästarorden för djungelns alla folk: ”Vi är av samma blod, du och jag.” Bagheera lärde honom att klättra lika bra som han simmade och att simma nästan lika bra som han sprang.

De enda som inte höll Lagen var Bandar-log, apfolket. De pratade i ett kör hela dagen och glömde allting med en gång. En eftermiddag svingade de sig ner, gav Mowgli nötter, sa att han var väldigt klok och svepte i ett nafs upp honom i trädtopparna. Iväg bar det, från gren till gren, med Mowgli svingande i lianerna mitt bland dem och den gröna djungeln långt, långt där nere.

Högt där uppe svävade gladan Chil. Mowgli ropade Fåglarnas mästarord till honom: ”Vi är av samma blod, du och jag! Följ mitt spår! Säg till Baloo och Bagheera!”

Nere på marken skyndade sig Baloo och Bagheera till Kaa, den stora klippytonormen, som solade sina tio meter glänsande slingor på en varm klipphylla. ”Bandar-log har tagit vår människovalp”, sa Baloo, ”och de är bara rädda för dig.”

”Kallar de mig mask, gör de?” väste Kaa. ”Då går vi.”

Aporna förde Mowgli till de Kalla Hålorna, en förfallen stad från de gamla kungarnas tid djupt inne i djungeln, där rötterna hade sprängt marmorn och träd växte ur palatstaken. De stängde in honom i ett lusthus med trasig kupol och dansade på murarna och skrek att han skulle lära dem allting.

Sedan steg månen upp. Bagheera kom i långa språng över ruinerna, Baloo lufsade tungt uppför stenarna, och aporna kastade sig skrikande över dem. Till sist gled Kaa över den raserade muren. Aporna tystnade. Kaa började vagga i månskenet, slinga på slinga, i sin Hungerdans, och varenda apa stod som fastfrusen och stirrade. Till och med Baloo och Bagheera blev alldeles drömska. Men Mowgli var inte förtrollad. ”Kom nu!” ropade han lågt, och han ledde sina vänner ut ur de Kalla Hålorna och hem.

Åren gick, och Akela blev gammal. Shere Khan viskade till de unga vargarna att en människovalp inte hörde hemma i flocken. ”Gå ner till byn”, sa Bagheera, ”och hämta den Röda Blomman. Alla djur i djungeln är rädda för den.”

Den natten smög Mowgli till byn och bar tillbaka en liten lerkruka full av glödande kol. Vid nästa rådsmöte, när Shere Khan röt efter honom, ställde sig Mowgli rak, stack ner en torr gren i krukan och höll den högt. Den Röda Blomman flammade över hans huvud. Shere Khan och de unga vargarna vände och sprang ut i natten, och Akela var räddad.

Då gjorde något ont inuti Mowgli, och tårarna rann nerför hans ansikte. ”Det är bara tårar, Lillebror”, sa Bagheera. ”Nu är du en människa.”

I gryningen, vid foten av berget, sa Mowgli farväl till Mor Varg, Far Varg och sina fyra bröder. ”Jag kommer tillbaka”, lovade han. Sedan gick han ner ur djungeln till åkrarna, där en vänlig kvinna som hette Messua stod i sin dörr med en skål varm mjölk och bröd åt honom. Och mellan träden stod hans vargfamilj och såg honom gå.