Den lilla snöflingeballerinan en personlig bok med ditt barn som hjälten

Ella älskade att dansa mer än något annat i hela världen. Hon dansade i köket medan vattenkokaren puttrade, hon dansade längs stigen till skolan, och två gånger i veckan dansade hon i den lilla studion på hörnet, där en lång spegel löpte längs ena väggen och en balettstång av trä satt under den.

En solig lördag klappade Madame Rosa i händerna för att få tyst. ”Jag har nyheter”, sa hon och pekade på en ny affisch på väggen: en silvrig snöflinga som glittrade mot en djupblå himmel. ”Årets vinterföreställning ska heta *Snöträdgården*. Och snöflingesolot ska dansas av …” Hon log mot Ella. ”Dig.”

Ella flämtade. Snöflingan! Hon skulle dansa ensam, mitt på scenen, i en vit dräkt med silverglitter.

”Mitt i dansen kommer en stor piruett”, sa Madame Rosa. ”Ett helt varv på en fot, precis i takt med musiken.”

Ella nickade glatt. En piruett. Hur svårt kunde det vara?

Hon satte ihop hälarna i första position, böjde knäna i en mjuk plié och reste sig upp på trampdynorna. Hon snurrade. Rummet virvlade. Spegeln virvlade. Foten vinglade, armarna flög ut, och – *duns* – så satt hon hårt på trägolvet.

Hon försökte igen. Plié, upp, snurra … vingel … *duns.*

Vid tionde dunsen var Ellas kinder heta och rosa. ”Jag klarar det inte”, viskade hon. ”Alla andra kan, men inte jag.”

Madame Rosa kom och satte sig på knä bredvid henne. ”Vill du höra en hemlighet?” sa hon. ”Varenda dansare du någonsin har sett på en scen har lärt sig genom att ramla och resa sig igen. Varenda en. Att ramla är inte motsatsen till att dansa. Det är en del av att lära sig dansa.”

Hon tog upp en liten guldstjärna ur fickan och tryckte fast den på spegeln i höjd med Ellas ögon. ”Här är ett dansartrick. Det kallas *spotting*. När du snurrar håller du blicken på stjärnan så länge du kan. Låt kroppen gå runt först och huvudet vända sist, snabbt som en blinkning, och hitta stjärnan igen. Då slutar rummet snurra, och du står kvar på fötterna.”

Ella provade. Hon tittade på stjärnan. Hon snurrade. Huvudet vände snabbt – och där var stjärnan igen. Hon vinglade fortfarande, men den här gången ramlade hon inte.

”Du behöver inte vara perfekt i dag”, sa Madame Rosa. ”Du behöver bara vara lite bättre än i går.”

Den kvällen klippte Ella ut en stjärna av gult papper och tejpade upp den på vardagsrumsväggen. Bredvid den satte hon upp en kalender. Varje kväll efter middagen sköt hon undan soffbordet, ställde sig på mattan och övade: plié, upp, spotting, snurra. Vissa kvällar ramlade hon. Vissa kvällar inte. Och varje kväll, innan hon gick och lade sig, ritade hon en liten bock i kalendern. En bock. Två bockar. En hel rad med bockar.

I studion märkte Ella att hennes vän Noor snubblade varje gång hon landade sitt stora språng. Noors ansikte såg precis ut som Ellas hade sett ut den dagen med de tio dunsarna.

”Vi övar tillsammans”, sa Ella. ”Jag räknar åt dig, och du räknar åt mig.”

Så de turades om. ”Fem, sex, sju, åtta!” klappade Ella, och Noor hoppade. ”Fem, sex, sju, åtta!” klappade Noor, och Ella snurrade. När Noor äntligen landade sitt språng tjöt båda två så högt att Madame Rosa skrattade högt.

Sedan, innan någon riktigt var redo, var det kvällen för föreställningen.

Bakom den tunga röda ridån luktade luften av varma lampor och hårspray. Ella stod där i sin vita snöflingedräkt och kände hundra fjärilar fladdra i magen. Händerna darrade. Tänk om hon ramlade inför alla?

Hon kom ihåg vad Madame Rosa hade lärt dem inför sådana här stunder. Hon blundade och andades in långsamt medan hon räknade till fyra. Hon höll andan en liten stund. Sedan andades hon ut långsamt och räknade till fyra igen. In, två, tre, fyra. Ut, två, tre, fyra. Lite i taget lugnade fjärilarna ner sig.

Musiken började. Ella svävade ut på scenen, lätt som en snöflinga, och dansade första delen precis som hon hade övat. Sedan kom stunden. Plié. Upp. Snurra –

Foten vinglade.

Men Ella slutade inte. Längst bak i den mörka salongen fanns en liten lysande lampa ovanför dörren. Hon hittade den, fäste blicken på den, lät huvudet vända sist och hittade den igen. Och där, mitt på den glittrande scenen, snurrade hon en perfekt piruett, mjuk som snö som glider av ett tak. Resten av solot dansade hon med ett leende som hon inte hade kunnat dölja ens om hon hade försökt.

När sista tonen tystnade bröt salongen ut i applåder. På första raden stod hennes familj upp och viftade med en stor blombukett. Madame Rosa skyndade upp på scenen och kramade henne.

”Det som fick dig att stråla i kväll var inte bara piruetten”, sa hon. ”Det var att du övade varenda kväll och aldrig gav upp, inte ens efter alla de där dunsarna.”

Efter föreställningen kom en liten flicka från publiken blygt fram till Ella och höll hårt i sitt programblad. ”Jag vill också vara en snöflinga en dag”, sa hon.

Ella satte sig på knä tills de var ansikte mot ansikte. ”Var inte rädd för att ramla, då”, viskade hon. ”Alla dansare ramlar. Du klarar det också.”