Var är tomtens ren? en personlig bok med ditt barn som hjälten

På Nordpolen, på julafton, hade alla fullt upp. Tomtenissarna slog in de sista julklapparna och knöt de sista rosetterna. Tomtemor bakade en stor sats pepparkakor till resan. Och tomtens yngsta medhjälpare, ett barn som hette Alex, hade det allra viktigaste uppdraget: att göra renarna redo för årets största flygtur.

Alex drog på sig en röd vinterjacka, stickade vantar och snökängor och knarrade över snön till stallet. Där inne var det varmt och luktade hö. Där fanns Dasher, och Dancer, och Prancer och Vixen, Amor och Donner och Blitzen, och alla stampade med hovarna och skakade på hornen, förväntansfulla inför natten.

Men längst bort i raden stod ett bås tomt.

”Komet?” ropade Alex. ”Komet, var är du?”

Ingen svarade. Komets filt låg prydligt hopvikt, och Komets hink med havre var orörd. Och stalldörren längst bak gled sakta upp och igen.

Alex tittade ner. Där i snön gick en rad hovavtryck bort från stallet. Och hovavtrycken lyste, svagt, med ett blekt silverskimmer.

Alex sprang raka vägen till tomtens verkstad. Tomten höll på att gå igenom sin lista för allra sista gången.

”Tomten! Komet är borta!”

Tomten tittade upp över glasögonen. ”Borta? På julafton? Ojdå, ojdå.” Han bredde ut en stor karta över Nordpolen på skrivbordet. ”Komet är en nyfiken ren”, sa han. ”Vill alltid se vad som finns bakom nästa kulle. Om de där hovavtrycken leder någonstans så leder de hitåt, in i den snöiga skogen.” Han knackade med fingret på kartan. ”Kan du hitta Komet och ta hem Komet, Alex? Vi måste ge oss av vid midnatt, och släden flyger inte ordentligt utan hela spannet.”

”Jag ska hitta Komet”, sa Alex. ”Jag lovar.”

Så gav sig Alex iväg och följde de lysande hovavtrycken förbi verkstaden och in i den månbelysta tallskogen. Träden var höga och mörka, och grenarna var tunga av snö. Då och då gled en klump snö av en gren och föll ner med ett mjukt flumpf. Hovavtrycken slingrade sig mellan träden, runt en stor sten och över en liten kulle, och sedan, alldeles plötsligt, försvann de under en ny snödriva.

Alex stannade. Vilken väg nu? Skogen fortsatte åt alla håll, och allting såg likadant ut.

Just då fladdrade en liten rödhake ner och landade på en låg gren, med sitt röda bröst klart mot snön.

”Snälla rödhake”, sa Alex, ”har du sett en ren gå förbi? En ren som heter Komet?”

Rödhaken lade huvudet på sned. Sedan hoppade den längs grenen, kvittrade och flög en bit in mellan träden. Den landade på en annan gren och tittade tillbaka på Alex, som för att säga: ”Den här vägen!”

Alex följde efter. Rödhaken flög från träd till träd och väntade varje gång på att Alex skulle hinna ikapp, tills de kom ut ur skogen på stranden vid en frusen bäck. Och där, bredvid isen, stod Komet.

Komet hade hittat en liten gran som växte alldeles ensam vid bäcken, pyntad med en lång, glänsande girlang av silverglitter. Ingen vet vem som hade satt dit glittret. Kanske en tomtenisse. Kanske vinden. Men Komet hade velat titta närmare och trängt sig in bland grenarna, och nu var glittret lindat varv på varv runt Komets horn, och den andra änden satt fast i en låg gren. Komet kunde varken gå framåt eller bakåt.

”Åh, Komet”, sa Alex. ”Där är du ju.”

Komet fnös lite generat.

”Stå stilla”, sa Alex. ”Jag ska få loss dig.”

Mycket försiktigt sträckte Alex upp händerna och började linda av glittret. Det var knepigt att göra med vantar på, så Alex tog av dem och gjorde det med bara fingrar, fast luften var iskall. Varv efter varv, ögla för ögla, tills änden på girlangen äntligen lossnade från den låga grenen. Alex lyfte varsamt av glittret från Komets horn, och Komet klev fri och skakade på sig så att snön yrde åt alla håll.

Sedan buffade Komet med mulen mot Alex kalla händer, och rödhaken kvittrade från sin gren.

”Tack, rödhake”, sa Alex. ”Kom nu, Komet. Klockan är nästan tolv!”

Det behövde inte sägas två gånger. Komet satte av i galopp, tillbaka längs spåret av lysande hovavtryck, genom den månbelysta tallskogen och över den lilla kullen och runt den stora stenen, med Alex springande efter så fort snökängorna orkade. Framför dem, mellan träden, lyste ljuset från stallet på Nordpolen gyllene och varmt.

Alla stod och väntade på gården. Släden var lastad högt med julklappar, de andra renarna stod redan i selen, och tomten tittade på sin stora guldklocka.

”Komet!” ropade tomten, och alla tomtenissarna jublade.

Alex ledde Komet till den tomma platsen i selen, och tomtenissarna spände fast remmarna. Och med varenda bjällra på selen klingande tog Komet till sist sin plats i spannet.

Tomten klev upp i släden och tog tömmarna. ”Bra gjort, Alex”, sa han och blinkade. ”Jag visste att jag kunde lita på dig.”

Klockan i verkstaden började slå tolv. ”Hej, Dasher! Hej, Dancer! Hej, Prancer och Vixen!” ropade tomten. ”Framåt, Komet! Framåt, Amor! Framåt, Donner och Blitzen!”

Renarna tog ett skutt framåt, och släden lyfte från snön, upp och upp mot den stjärnklara julnatten, med Komet stolt längst fram. Alex vinkade och vinkade tills släden bara var ett pyttelitet blink bland stjärnorna.

Den natten flög släden över städer och byar i hela världen. Den flög över sovande hus med varma, lysande fönster och över tak där barn låg och drömde, och i varje hus den besökte lades julklapparna under granen, precis i rätt tid.

På juldagsmorgonen vaknade Alex tidigt och gick ut på stallgården. Renarna stod alla tillbaka i sina bås och sov djupt, och Komet snarkade belåtet. Och där i snön, alldeles utanför Alex dörr, låg en pytteliten silverbjällra från Komets sele, fastknuten med ett litet rött band.

Alex tog upp den och skakade på den. Den klingade med ett ljud som stjärnljus. Det var den allra finaste tackgåvan av alla.