Superhjältegruppen med plats för alla en personlig bok med ditt barn som hjälten

Ellis hade gjort en plommonfärgad mantel med gräddvitt foder. Den slutade ovanför höfterna, och axelflikarna gick lätt att dra isär. Det fanns ingen knut runt halsen. Ellis snurrade runt på trädgårdsgången. Vilket underbart fladder! En superhjältegrupp behövde väl någon med en sådan mantel som ledare.

Nia kom som Falkögat. Bo kallade sig Stadiga Handen. Kit var Vägvisaren, med ett vikt papper redo för kartor. ”Jag är Kapten Allihop”, förkunnade Ellis. ”Följ mig!” Men Nia ville leta efter skatter. Bo ville bygga en bas. Kit hade redan planerat en stig. Fyra röster gav fyra order. Ingen rörde sig ur fläcken.

Ellis satte båda händerna i sidorna. ”En kapten bestämmer!” ”Då vill jag vara kapten”, svarade Bo. Mantlarna hängde orörliga. Vid lunchtid hade superhjälteäventyret inte kommit längre än till grinden. Ellis gick arg hem, med huvudet fullt av storslagna order som ingen ville ha.

Den natten skramlade en storm i fönstren. Alla höll sig tryggt inomhus. På morgonen hade vinden lagt sig och solskenet låg över trottoaren. Vid parkens ingång mötte vännerna Deniz, parkvakten, som hade ordnat deras trädgårdsbesök. Bortom den avspärrade gräsmattan låg utspritt papper, kvistar och en nedfallen gren. Gårdagens blomrabatt såg ensam ut.

”Vi kan fixa det!” sa Ellis. Deniz höjde lugnt en hand. ”Först kollar vi vad som är säkert.” Barnen väntade på den fria gången medan parkpersonalen undersökte träden och röjde bort grenar och farligt skräp. Ingen kröp in under avspärrningen. Inte ens Kapten Allihop kunde beordra ett skadat träd att bli säkert.

Senare öppnade Deniz en liten kontrollerad yta. Varje barn fick trädgårdshandskar som satt bra. ”Bara de här rena, torra pappersbitarna”, förklarade Deniz. ”Allt som är vasst, smutsigt eller okänt låter ni vara åt mig. Handskarna gör inte sådant säkert.” Ellis drog åt en mudd. Stängda skor, en vuxen i närheten och att fråga innan man rör något: det var också användbara superkrafter.

”Bo, du går dit. Kit, gör det här. Nia ...” Ellis tystnade. Vännerna hade blivit alldeles tysta igen. Där var den: samma tomma känsla som i går, fast alla stod nära varandra. Ellis drog efter andan. ”Förlåt. Jag fortsätter att bestämma över er. Vad skulle ni vilja göra?”

De satte sig på den torra gången. Nia kunde få syn på pyttesmå saker. Bo tyckte om att bära saker stadigt. Kit ritade den säkra stigen, blomrabatten och en korg, med bilder i stället för ord. Ellis lyssnade utan att sträcka sig efter pennan. ”Och du då?” frågade Kit. Ellis funderade. ”Jag kan hjälpa andra att orka fortsätta.” Ingen behövde lämna ifrån sig sin mantel.

De började med Deniz bredvid sig. Nia letade långsamt igenom den godkända ytan. Kit höll deras lilla rutt borta från planteringen. Ellis höll en uppsamlingsbalja stadigt medan det rena pappret föll ner i den. Det var frestande att börja ropa order igen. I stället frågade Ellis: ”Är det här du behöver den?” Nia nickade. Arbetet gick framåt.

Vid materialbordet stod en korg med tre små, rena, tomma blomkrukor. Ellis grep tag i båda handtagen. Bo sträckte fram en hand och lät den sedan sjunka. Ellis märkte det. Korgen var mycket lätt; det här var ingen styrkeprövning. ”Vill du ta den här sidan?” frågade Ellis. De höll i var sitt handtag och gick tillsammans, och saktade in tills stegen gick i takt.

Snart kunde Ellis nästan se blommorna planterade. ”Klart! Nu planterar vi!” Men Nia letade fortfarande. På den öppna gräsmattan låg en torr pappersstjärna, gräddvit mot de bleka grässtråna. ”Där är en till”, sa Nia. Bo suckade. Ellis ville också sucka. Att plantera lät mycket roligare än en sista pappersbit.

Då kom Ellis ihåg uppgiften som ingen hade tagit. ”Falkögat hittade något vi missat”, sa Ellis. ”Vi ger den sista biten vårt allra bästa.” Ellis lutade sig närmare och log stilla medan Nia plockade upp stjärnan med handskbeklädd hand. Kit kontrollerade rutten en gång till. Den här gången var alla överens om att ytan var ren. Deniz bar bort den stängda soppåsen.

De vilade en stund i skuggan. Deniz hjälpte dem att ta av handskarna, och alla tvättade händerna med tvål vid parkens tvättställ innan de drack vatten. ”Fortfarande redo?” frågade Ellis. Bo ville vila lite till. Så de stannade. En grupp kunde vänta på någon utan att falla isär. Ellis upptäckte att vänta faktiskt kunde vara ett aktivt val.

Inför planteringen åkte handskarna på igen. Deniz förberedde gropar och visade hur mycket plats plantorna behövde. Kit kontrollerade avstånden. Bo räckte fram de små krukorna. Nia höll en planta stadigt medan Ellis försiktigt lutade en liten vattenkanna mot jorden. Vattnet skulle runt rötterna, inte i ett stort plask över allas mantlar.

”Lite till”, sa Nia. Sedan: ”Nu räcker det.” Ellis slutade. Fyra små blommande plantor stod i rabatten, med plats att växa. Pappret var borta från gräset, det fanns färg bredvid gången, och ingen grälade om vems uppgift som var viktigast. Ellis tittade från den ena vännens leriga handskar till nästa och kände sig underbart lätt.

Efter ännu en ordentlig handtvätt ställde de sig bredvid det de hade gjort. Deniz tackade hela gruppen. ”Ni lyssnade, delade på uppgifterna och tog hand om varandra. Parken är finare tack vare er alla fyra.” Ellis var nära att kliva fram ensam. Sedan öppnade sig en arm mot vännerna i stället. ”Vår superhjältegrupp gjorde det.”

”Vem är kapten nu då?” frågade Bo med ett flin. Ellis tittade på Falkögat, Stadiga Handen och Vägvisaren. ”Vi kan turas om när en uppgift behöver en.” Kit vek ihop kartan. Nia beundrade blommorna. Fyra mantlar fladdrade när de gick hem tillsammans och lämnade gott om plats åt alla längs stigen.