Sankt Nikolaus och de hemliga gåvorna en personlig bok med ditt barn som hjälten

För länge, länge sedan, vid Medelhavets soliga kust, låg en stad som hette Myra. Den låg i landet Lykien, bland olivträd och gamla stenhus, med en livlig liten hamn där fiskebåtarna guppade på det blå vattnet. I dag heter staden Demre, och den ligger vid Turkiets sydkust. Och i Myra bodde en pojke som hette Theo.

Varje morgon sprang Theo ner till hamnen för att se båtarna komma in. Och väldigt ofta, där nere vid hamnen, såg han biskopen i Myra, en snäll man med grått skägg som hette Nikolaus. Nikolaus gav alltid bort saker. Han gav bröd åt de hungriga, mantlar åt dem som frös och mynt åt de fattiga, och han ville aldrig att någon skulle tacka honom.

En morgon delade Nikolaus ut bröd ur en stor korg. När korgen var tom tittade han på Theo och log. ”Du har skarpa ögon och snabba fötter”, sa han. ”Jag behöver en hjälpreda som kan hålla en hemlighet. Vill du bli den hjälpredan?”

Theo nickade så ivrigt att lockarna studsade. ”Jag kan hålla en hemlighet”, sa han. ”Jag lovar.”

Samma eftermiddag, när de gick genom de smala gränderna, kom de förbi ett litet stenhus. Genom det öppna fönstret såg Theo en far och hans tre döttrar sitta vid ett tomt bord. Ingen sa något. Fadern satt med huvudet i händerna.

”Vad är det med dem?” viskade Theo.

”Deras far har förlorat allt han ägde”, sa Nikolaus lågt. ”Han har inga pengar att ge sina döttrar en god start i livet, och de är rädda att de aldrig ska få någon lycklig framtid alls.”

”Kan du inte bara ge dem lite pengar?” frågade Theo.

Nikolaus skakade på huvudet. ”En stolt man vill inte ta emot gåvor inför sina grannar”, sa han. ”Och en gåva är som bäst när ingen vet vem som gav den. Så vi gör det i hemlighet.”

Den kvällen, i biskopens hus, i skenet från en liten oljelampa, satt Nikolaus och Theo vid ett träbord och fyllde små läderpungar med glänsande guldmynt. Sedan knöt de igen pungarna ordentligt med snöre.

Sent på natten, när alla i Myra sov, smög de ut ur huset. Theo bar lyktan, och Nikolaus gömde en pung under manteln. Månen lyste på de vita murarna och de silvriga olivbladen, och deras steg var tysta mot stenarna. Hemma hos den fattiga familjen stod fönstret öppet för att släppa in den svala nattluften.

”Nu”, viskade Nikolaus. ”Kasta den, Theo. Försiktigt!”

Theo svingade armen och slängde in den lilla pungen genom fönstret. Den landade med ett mjukt klirr på golvet därinne. Sedan skyndade han och Nikolaus bort in i skuggorna innan någon hann se dem.

På morgonen kunde Theo inte hålla sig borta. Han smög tillbaka och kikade in i kanten av fönstret. Den äldsta dottern hade hittat pungen på golvet, och guldmynten låg och glänste i hennes händer. ”Pappa! Pappa, titta!” ropade hon. Hela familjen samlades runt henne, de flämtade och skrattade och kramade varandra. ”Vem kan ha gjort något så snällt?” frågade fadern. Men det var det ingen som visste.

Några nätter senare gick Nikolaus och Theo ut igen med en andra pung guld. Den här gången satt en nyfiken katt på en mur och tittade på dem med stora gula ögon, så de hukade sig bakom muren och väntade tills den tröttnade och tassade i väg. Sedan slängde Theo in den andra pungen genom fönstret, och återigen sprang de därifrån utan att någon såg dem.

Men fadern var fast besluten att ta reda på vem hans hemliga vän var. Så den tredje natten stängde han fönsterluckorna ordentligt, och han satte sig vid dörren och vakade.

När Nikolaus och Theo kom fann de fönstret stängt. ”Vad ska vi göra nu?” viskade Theo.

Nikolaus tittade upp mot taket och log. ”Det finns alltid en annan väg”, sa han. Tyst klättrade de uppför trappan till det platta taket, och Nikolaus släppte ner den tredje pungen genom skorstenen.

Därnere vid brasan hade döttrarna hängt upp sina strumpor på tork. Pungen ramlade ner genom skorstenen, sprack upp, och guldmynten rann ner i strumporna, klirrande och glittrande i eldskenet.

Fadern hörde ljudet och sprang ut. Där, vid foten av trappan, hittade han biskopen och pojken. ”Nikolaus!” ropade han. ”Det var du hela tiden!” Han försökte falla på knä och tacka honom, men Nikolaus lade bara ett finger mot läpparna.

”Snälla du”, sa han vänligt. ”Berätta det inte för någon. Tacka Gud, inte mig.”

Fadern nickade, med glädjetårar rinnande nerför kinderna, och han lovade att bevara hemligheten.

När Nikolaus och Theo gick hem under stjärnorna, med havet glittrande nedanför staden, sa Theo: ”Jag ska heller aldrig berätta. Aldrig någonsin.” Och hemligheten kändes varm inuti honom, som en liten eld.

Inte långt därefter firade hela staden när de tre döttrarna började sina nya, ljusa liv, med musik och blommor på gården. Theo stod i utkanten av folkmassan och log, för han visste något som ingen annan visste.

Men sådana hemligheter brukar lysa igenom till slut. Många år senare fick folk faktiskt veta vem som hade lämnat guldet, och de älskade Nikolaus för det. När han hade dött kallade de honom Sankt Nikolaus, och de berättade historien över hela världen. I några länder blev hans namn Sinterklaas, i andra Santa Claus, och här hos oss lever han kvar i jultomten. Och än i dag, natten före hans festdag eller på julafton, hänger barn upp sina strumpor vid brasan och hoppas att någon snäll ska komma i hemlighet och fylla dem, precis som Nikolaus från Myra en gång gjorde.