Sammetskaninen en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en sammetskanin som en ljus morgon gavs till ett litet barn. Han var knubbig och mjuk, med brun och vit päls, morrhår av tråd och rosa satäng inuti öronen. Barnet satt på barnkammarens matta och sträckte fram båda händerna, och kaninen lades i dem. Barnet kramade honom, och kaninen kände sig varm hela vägen igenom.

Barnkammaren var full av leksaker. Där fanns uppdragbara möss och målade klossar, en trähåt och en plåttrumpet. De var alla mycket fina och lite stolta, och de pratade om hur nya och smarta de var. Sammetskaninen var blyg. Han kände att han bara var fylld med sågspån, och han visste inte vad han skulle säga till dem.

Den äldsta leksaken på hyllan var Skinnhästen. Hans päls var nött tunn av många års händer, och det mesta av svansen var borta. De andra leksakerna lade knappt märke till honom, men kaninen tyckte om hans snälla, trötta ögon.

En eftermiddag, medan barnet sov tryggt på en kudde alldeles intill, frågade kaninen honom: ”Vad är Riktig? Betyder det att man har en del som surrar, eller ett handtag att vrida på?”

”Att vara Riktig handlar inte om hur man är gjord”, sa Skinnhästen. ”Det är något som händer en. När ett barn älskar en under lång, lång tid, inte bara för att leka med en, utan verkligen älskar en, då blir man Riktig.”

”Gör det ont?” frågade kaninen.

”Ibland”, sa Skinnhästen, som alltid var ärlig. ”Men när man är Riktig bryr man sig inte. Pälsen kan bli bortälskad, och ögonen kan hänga. Det gör inget, för när man väl är Riktig kan man inte vara ful, utom för folk som inte förstår.”

Kaninen satt alldeles stilla och tänkte på det. Han hoppades att det skulle hända honom, fast han inte kunde föreställa sig hur.

Den natten somnade barnet med kaninen under ena armen, i en säng med en lappfilt. Efter det följde kaninen med överallt. Han red i barnets armbåge och satt bredvid barnet vid varje måltid. Han släpades genom hallen och glömdes kvar i gräset, och varje kväll hittades han igen och bars uppför trappan. Sakta blev hans päls nött, och hans morrhår böjdes.

På sommaren åkte familjen ut i trädgården. Barnet satt på en filt bland blommorna och höll kaninen tätt intill sig. Bortom blomsterrabatten fick kaninen syn på några riktiga kaniner. De var bruna och snabba, med darrande nosar och starka bakben. De hoppade och nosade, och en av dem tittade på honom.

”Kom och lek”, ropade den.

Kaninen ville så gärna, men han kunde inte röra benen. De var bara av tyg. Så han stannade i barnets famn, och de vilda kaninerna studsade iväg. Han kände sig lite ledsen, men barnets armar var fortfarande varma, och han hölls mycket hårt.

Sedan blev barnet sjukt med en mild feber. Under några dagar vilade barnet sig skönt i sängen med en omsorgsperson sittande alldeles intill, och allt i huset var stilla. Kaninen hölls nära, och han var glad, fast han nu var ganska sjaskig.

När barnet var friskt nog att vara ute i friska luften bar omsorgspersonen den slitna kaninen ut i trädgården och satte ner honom försiktigt bredvid en korg bland blommorna. Några av de gamla sakerna från barnkammaren lades undan, eftersom det var dags för nya, och kaninen lämnades att vänta.

Han satt alldeles stilla i det gröna. Han tänkte på barnet och filten och på alla nätter under lappfilten. Han var så ensam att en liten tår gled nedför hans sammetsnos och föll ner i en blomma.

Där den föll öppnade sig blomman vidöppet. En fe steg fram, liten och skimrande. ”Lilla kanin”, sa hon, ”jag tar hand om alla leksaker som har blivit älskade. Du har gett ditt barn så mycket att jag kom för att hämta dig.”

”Men jag är redan Riktig för barnet”, sa kaninen.

”För barnet, ja”, sa feen. ”Nu ska du bli Riktig för alla.” Hon kysste hans nötta nos.

Ett mjukt ljus steg upp runt honom. Hans sömmar blev varma, och han kände bakbenen trycka mot jorden. Han kunde klia sig i örat med en fot, vilket han aldrig hade gjort förut. Kaninen tittade ner och såg att han var en riktig brun kanin med starka tassar.

Han tog ett litet, ostadigt hopp i det dagg våta gräset. Sedan hoppade han igen och igen, tills han studsade av glädje. Två vilda kaniner kom springande till honom, och de gav sig av tillsammans.

Följande vår satt barnet på trädgårdsfilten, friskt och rosigt. En brun kanin kom fram ur buskarna och satte sig ganska nära och tittade på barnet. Det fanns något bekant i hans ansikte, och barnet såg länge på honom.

Kaninens ögon var snälla, och barnet log. De tycktes säga: ”Det är jag.” Sedan hoppade kaninen tillbaka in bland blommorna, och han var Riktig.