Klumpe-Hans en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en gård vid en lugn väg, och där bodde en familj med tre söner. De två äldsta bröderna var så kloka att alla i byn sa att de skulle komma långt. De hade läst varenda bok på hyllan och kunde recitera hela sidor utantill. Den yngste hette Hans, och ibland kallade folk honom Klumpe-Hans, eftersom han inte var en man för långa tal. Han tyckte om att titta noga på saker, och han hade ett sätt att säga precis vad han menade.

En morgon kom nyheten att prinsessan på det närliggande slottet önskade sällskap. Hon var kvick och klok, och hon var trött på gäster som bara bugade och sa stora ord. Hon skulle bli glad över var och en som kunde svara bra på hennes frågor, och den personen skulle hon behålla hos sig som vän och sagoberättare.

De äldre bröderna var förtjusta. De ställde sig vid trägrinden och övade sina tal tills hönsen tröttnade. Den ene läste upp alla dikter han kunde. Den andre räknade upp alla världens viktiga ting i alfabetisk ordning och viftade med armen för att det skulle låta större. Hans satt på grinden och lyssnade och svingade med skorna.

"Ska du också åka?" frågade den äldste med ett litet skratt.

"Det tror jag," sa Hans. "Jag har aldrig sett ett slott."

"Du har inget tal," sa den andre brodern. "Du gör oss bara till åtlöje."

"Då säger jag det som faller mig in," sa Hans, och det kunde ingen invända mot.

Bröderna skyndade i förväg längs vägen och mumlade sina ord. Hans skyndade sig inte. Han hämtade den lilla, kraftiga geten från gårdsplanen, tog repet och gick bredvid henne. Geten travade iväg, nöjd med solskenet och doften av häckarna. Hans behövde ingen ståtlig häst. Han hade sällskap, och det tyckte han var bättre.

Medan de gick lade Hans märke till något som glittrade i gräset vid häcken. Det var en stor svart fjäder, blank som en våt sten, tappad av en kråka som flugit vidare. Hans plockade upp den och vände den i ljuset.

"Den kan komma till nytta," sa han och stoppade försiktigt ner den i västen.

Lite längre fram, halvt gömd under ett skräppblad, hittade han en gammal träsko, nött slät av många vandringar. Den hade ett hål i hälen, men formen var bra och djup.

"Den kan också komma till nytta," sa Hans och bar den under armen. Geten nosade på den och verkade hålla med.

Där vägen sänkte sig vid en fuktig slänt blev marken till mjuk lera. Hans knäföll och öste lite kladdig lera i träskon, bara för att det kändes rätt. Geten knaprade på gräset bredvid honom och tuggade fundersamt. Hans torkade händerna i gräset och gick vidare med en fjäder, en träsko full av lera och en get. Han tyckte att det var en mycket respektabel samling.

Äntligen reste sig slottet framför dem, med höga fönster fyllda av ljus. Bröderna var redan inne och stod på kakelgolvet i den stora salen. Prinsessan satt på en blygsam tron och betraktade dem med hakan i handen. Hovfolket stod längs väggarna och försökte se ut som om de inte lyssnade.

Den äldste brodern klev fram, öppnade munnen och sa ingenting alls. De stora orden han så noga hade övat hade flugit ur huvudet på honom. Den andre brodern försökte, och hans huvud var lika tomt. De stod där röda i ansiktet, och prinsessan höjde på ögonbrynen.

"Är det allt?" frågade hon. "Finns det ingen här som kan prata?"

"Det kan jag," sa Hans och kom in, medan geten väntade artigt vid dörren.

Prinsessan tittade på fjädern och träskon. "Och vad har du tagit med?"

Hans höll upp dem. "En kråkfjäder som jag hittade på vägen, och en gammal träsko. Jag tänkte att de kunde komma till nytta."

"Till vad då?" frågade prinsessan och lutade sig intresserad framåt.

"Till matlagning, förstås," sa Hans fullkomligt allvarligt. "Träskon är grytan, och fjädern är skeden att röra med. Det är inte mycket till kök, men jag har lagat sämre middagar med mindre."

Prinsessan blinkade. Sedan log hon, för det var ett riktigt svar, och hon hade inte hört ett riktigt svar hela dagen.

"Och vad kommer i grytan?" frågade hon.

Hans lutade träskon så att hon kunde se leran i den. "Lite lera till att börja med. Varje god gryta behöver något att bygga på. Resten kan du lägga i när du blir hungrig."

Prinsessan skrattade högt, och hovfolket skrattade också, vänligt, för det var omöjligt att låta bli. Till och med bröderna lyckades få fram ett darrande leende.

"Du är den första idag som har fått mig att skratta," sa prinsessan. "Vill du stanna och berätta sagor för mig? Jag skulle vilja ha en vän som ser vanliga ting på ett intressant sätt."

"Det vill jag gärna," sa Hans. "Om geten också får stanna."

Så blev det avtalat. Geten slog sig ner på den soliga borggården och knaprade på gräset mellan stenplattorna, och Hans satte sig bredvid prinsessan på en stenbänk och började berätta för henne om en fjäder, en träsko och en promenad längs en väg. Efter det kallade ingen honom Klumpe längre, eller om de gjorde det sa de det kärleksfullt.