Födelsedagsönskan en personlig bok med ditt barn som hjälten

Den morgonen doftade hela huset av grädde och jordgubbar. Ute i trädgården, under det gamla äppelträdet, stod ett långt bord med en prickig duk. På bordet fanns färgglada tallrikar, pappmuggar, en stor glasskål full med fruktbål och en hel hög med paket i blankt papper och rosetter. I grenarna hängde ballonger, röda och gula och blå, som gungade i vinden som om de också firade kalas.

Det var Elsas födelsedag.

Mormor och morfar kom, mostrarna och morbröderna kom, kusinerna kom och kompisarna från förskolan. Alla fick en spetsig kalashatt på huvudet, alla sjöng och skrattade, och Elsa satt vid kortändan av bordet med kinderna röda av förväntan. För att sitta vid kortändan på sin födelsedag är den allra finaste platsen i hela världen.

Sedan kom mamma ut från köket med tårtan. Den var hög och vit, täckt av mjuk grädde och strössel, och överst brann ljusen. Lågorna fladdrade sakta.

”Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år!” sjöng alla.

”Nu får du önska dig något”, viskade pappa. ”Men du får inte berätta det för någon, annars slår det inte in.”

Elsa blundade. Hon tänkte jättehårt på en enda sak. Något hon önskade sig så mycket, och som hon höll gömt längst in i hjärtat. Sedan blåste hon upp kinderna som en ballong och blåste. Fffffu! Alla lågorna slocknade på en gång, och alla klappade händerna.

Ur ljusen ringlade en tunn strimma grå rök upp. Den snurrade en gång, den snurrade två gånger, och sedan, precis framför Elsas näsa, blev den en pytteliten lysande stjärna, inte större än en vindruva, med två pigga små ögon och ett gyllene leende.

Elsa gapade. Hon såg sig omkring, men ingen annan verkade ha sett den. Morbröderna pratade, kusinerna snodde chips från varandras tallrikar, och mamma letade efter tårtkniven.

”Hej, Elsa”, sa stjärnan med en röst som pinglade som en liten bjällra. ”Jag är ett önskeväsen. Varje gång någon blåser ut sina ljus föds en av oss ur röken. Vill du följa med mig på en liten resa innan tårtan skärs upp?”

Elsa nickade. Hon fick inte fram ett enda ord.

Önskeväsendet snurrade runt och lät ett regn av gnistor falla över henne. Och Elsa började krympa. Mindre och mindre och ännu mindre, tills hon var så liten att hon kunde sitta i pappersbåten som hennes kusin hade vikt av en servett.

Väsendet satte båten i bålen, och iväg bar det! Elsa seglade över ett rosa, bubblande hav, förbi apelsinskivor stora som öar, vindruvor som guppade som bojar och en röd jordgubbe som stack upp ur vattnet som en klippa. Bubblorna kittlade henne på fingrarna, och önskeväsendet lyste i fören som en liten fyr.

När de kom fram till andra sidan strödde väsendet gnistor igen, och Elsa blev lika stor som förut. Sedan knöt det loss en klase ballonger från äppelträdet och lade snörena i hennes hand.

”Håll i dig!” ropade det.

Och Elsa svävade uppåt. Upp, upp, över bordet och kalashattarna, över trädgården, över stadens röda tak, kyrktornet och den glittrande ån. Vinden var mjuk och ljum, och väsendet flög skrattande bredvid henne.

De flög tills himlen blev lila och sedan mörkblå, och de första stjärnorna tändes. Då sjönk ballongerna sakta neråt och satte ner henne i ett land som tycktes vara gjort av skymning. Där växte silverträd, och i varje gren hängde lysande lyktor, hundratals och åter hundratals, var och en med sitt eget ljus.

”Det här är födelsedagsönskningarnas land”, förklarade väsendet. ”Varje önskan som görs när ljusen blåses ut kommer hit. Vi håller den lysande som en lykta tills den går i uppfyllelse.”

Elsa gick längs stigen och tittade upp. Och plötsligt såg hon den: en liten, varm lykta som lyste precis i färgen av hennes hemliga önskan. Hon kände det genast, i hjärtat. Den var hennes.

Medan hon tittade på den kom en liten räv fram ur gräset, med yvig svans och nyfiken nos. I munnen höll den ett glänsande band som gnistrade som om det var gjort av ljus.

”Det är till ditt kalas”, sa räven och räckte fram det. Elsa knöt det runt handleden.

Sedan slog sig tre små blåfåglar ner på en gren full av lyktor. De sjöng en födelsedagssång som var så vacker att tonerna blev små lysande slingor i luften. ”Ta den med dig hem”, kvittrade de, och Elsa lärde sig den utantill.

Och till sist kom en björnunge fram bakom ett silverträd, alldeles mjuk och brun. Han lufsade blygt fram till henne och gav henne en stor, varm kram. ”Den är till kalaset”, brummade han snällt.

”Nu måste vi tillbaka”, sa väsendet. ”De ska skära upp tårtan!”

Elsa grep tag i ballongerna, och på ett ögonblick flög hon tillbaka över kullarna, över staden, över trädgården, och gled ner på sin stol vid kortändan igen. Precis när mamma satte kniven i tårtan.

”Första biten till födelsedagsbarnet”, sa mamma.

Ingen hade märkt något. Men bandet glänste fortfarande runt hennes handled, sången sjöng fortfarande i hennes huvud och björnungens kram värmde fortfarande i bröstet. Önskeväsendet blinkade åt henne, blev en strimma rök igen och var borta.

Just då ringde det på dörren.

Pling plong!

Pappa gick och öppnade, och i dörren stod faster Lena, som bodde så långt bort och som ingen väntade sig. Hon hade en resväska i ena handen och ett paket i den andra, och hon log med hela ansiktet.

”Jag kunde väl inte missa din födelsedag”, sa hon.

Elsa sprang fram och kramade henne, jättehårt. Hon berättade aldrig för någon vad hennes hemliga önskan hade varit. Men någonstans långt borta, i ett land av skymning, lyste en liten lykta starkare än någonsin och svävade upp mot himlen som en stjärna. För önskan den bar på hade gått i uppfyllelse.