Fanta-Ghirò den sköna en personlig bok med ditt barn som hjälten

I ett rike med grå stentorn och vida gröna fält bodde en kung med tre döttrar. I hans sal stod tre stolar. Den röda stolen betydde att han var arg. Den svarta stolen betydde att han var bekymrad. Den blå stolen betydde att allt var bra och att han var glad. Alla på slottet kände till stolarna, och varje morgon kikade de in för att se vilken kungen hade valt.

En morgon kom de tre systrarna in i salen och fann sin far på den svarta stolen. Den röda och den blå stolen stod tomma bredvid honom. Han stödde hakan i handen och stirrade på fönstret.

”Strax bortom kullarna ligger ett grannrike”, sa han. ”Jag vet inte om dess härskare vill ha vänskap eller bråk. Jag skulle vilja skicka bud, men jag vet inte vem som kan bära det.”

Den äldsta systern sa att en budbärare i en fin klänning och med en guldbrosch skulle räcka. Mellansystern sa att ett stort följe med banér skulle visa kungens betydelse. Kungen skakade på huvudet. Ingen av planerna kändes rätt.

Yngsta dottern var Fanta-Ghirò, och hon hade tänkt i tysthet. ”Far, en fin klänning och en folkmassa gör dem bara nervösa”, sa hon. ”Låt mig åka. Alla tittar på en prinsessa, men ingen tittar på en resenär. Jag kan ta reda på mer, och jag kan erbjuda vänskap utan väsen.”

Kungen såg länge på henne. Till slut log han lite. ”Du är den minsta av mina döttrar, men du har det skarpaste huvudet. Du får åka, om en betrodd vägvisare rider vid din sida.”

Fanta-Ghirò valde en enkel mörk blågrön tunika med gräddvita ärmar, mjuka ockrafärgade byxor, kraftiga bruna stövlar och en kort blå kappa. Hon lät smyckena ligga kvar i sin ask. Kungen gav henne en rulle förseglad med vax. När hon vände på den såg hon att det inte stod något på den alls.

”Orden är dina”, sa hennes far. ”Sigillet visar bara att du kommer från mig.”

Hon och hennes vägvisare red ut i gryningen längs den slingrande vägen. Dimma låg i dalarna och lärkor steg från fälten. Vägvisaren, som känt henne sedan hon var liten, såg henne sitta rak i sadeln och sa ingenting, han log bara. På eftermiddagen reste sig grannslottet framför dem på sin kulle.

Portvakten ledde dem in i en trädgård full av rosor och klippta häckar. Där stod en gammal trädgårdsmästare vid ett litet bord. På bordet låg en bricka med glittrande grannlåt och bredvid en rulle rep och en lykta.

”Svara på min gåta”, sa trädgårdsmästaren. ”Jag har nycklar men öppnar inga lås, och jag har utrymme men inget rum. Vad är jag?”

Fanta-Ghirò tänkte på de dörrar och nycklar hon kände till. ”Ett tangentbord”, sa hon. ”Eller kanske en karta med teckenförklaring och tomma platser. Jag tror att gåtan handlar om något med tecken och platser för dem.”

”En bra gissning”, skrattade trädgårdsmästaren. ”Välj nu en sak från det här bordet att ta med dig.”

Grannlåten glittrade som små stjärnor. Men Fanta-Ghirò mindes den långa vägen hem, där skymningen kommer tidigt i kullarna. Hon tog repet och lyktan. ”En blänkande sak är vacker”, sa hon, ”men ett ljus och ett rep kan hjälpa någon i mörkret.”

Trädgårdsmästaren bugade. ”Många går härifrån med grannlåt. Få går med sunt förnuft.”

En tjänare ledde henne sedan in i den stora salen. Grannherskaren satt vid ett bord med ett schackbräde framför sig, och alla hans hovmän stod runt omkring och väntade sig ett lätt spel mot en ung främling.

”Jag hör att du bär ett budskap”, sa herskaren. ”Men spela först med mig.”

Fanta-Ghirò satte sig. Hon hade inte bråttom. Hon betraktade brädet som hon en gång betraktat fåglarna i fruktträdgården och flyttade sina pjäser noggrant. Hovmännen viskade. Sedan lät hon sin löpare glida över brädet, och herskarens kung hade ingenstans att ta vägen.

Salen blev tyst. Herskaren stirrade på brädet, sedan på henne. Sedan skrattade han högt. ”Jag har inte blivit slagen så på flera år! Vem har lärt dig det?”

”Mina systrar och många regniga eftermiddagar”, sa Fanta-Ghirò. Hon lade ner den förseglade rullen. ”Min far skickar inga andra ord än dessa: han vill gärna vara er vän.”

Herskaren skulle just svara när en budbärare skyndade in, dammig från vägen. Han bugade för Fanta-Ghirò och gav henne ett brev. Det var i hennes systrars handstil. Det stod att hennes far suttit ensam på den svarta stolen sedan hon åkte, och att slottet saknade henne.

Herskaren vinkade redan fram en tjänare. ”Jag har planerat en annan prövning åt dig, en svårare”, sa han.

Fanta-Ghirò vek ihop brevet. ”Den låter bra”, sa hon vänligt, ”och jag skulle gärna prova den en annan dag. Men min familj behöver mig nu.”

Herskaren såg på henne och förstod. ”Rid då hem och säg till din far att prövningarna är över. Jag skulle vilja besöka honom.”

Hon red genom kvällen med lyktan gungande från sadeln och sin vägvisare vid sin sida. Det var nästan mörkt när hon nådde slottet och sprang uppför trappan till salen.

Där satt hennes far, och han satt inte på den svarta stolen. Han satt på den blå stolen och log bredare än hon någonsin sett. Hennes systrar stod bredvid honom.

”En ryttare kom före dig”, sa han, ”med bud från grannherskaren. Han säger att hans rike vill ha fred.” Han öppnade sina armar, och Fanta-Ghirò sprang in i dem.

En vecka senare var slottets borggård prydd med vimplar. Långa bord var fullpackade med bröd, frukt och honungskakor, och mitt på det största bordet stod ett schackbräde. Grannherskaren och hans folk hade kommit över kullarna, och kungens folk tog emot dem vid porten.

Fanta-Ghirò, i sin blågröna tunika och blå kappa, hälsade varje gäst välkommen vid namn. Herskaren bad om revansch, och hon tackade ja. Alla samlades för att titta på, och för en gångs skull brydde sig ingen om vem som vann.

Den röda stolen förblev tom, den svarta stolen förblev tom, och kungen satt på den blå stolen i solskenet resten av dagen.