En julsaga en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång, i det gamla London, en man som hette Ebenezer Scrooge. Han var rik, men han var den snålaste och argaste mannen i hela staden. Han log aldrig, han gav aldrig bort någonting, och när någon önskade honom god jul muttrade han bara: ”Bah, humbug!”

En kall och dimmig julafton knackade en pojke som hette Tom på dörren till Scrooges kontor. Tom bar på en korg med järnek till grannarna, och han hade kommit för att önska alla en god jul. Därinne var det nästan lika kallt som ute på gatan. Scrooge satt hopkrupen vid sin höga pulpet och räknade sina pengar. Hans skrivare, stackars Bob Cratchit, satt och huttrade på en pall och försökte värma händerna över en brasa med bara ett enda kol i.

”God jul, herr Scrooge!” sa Tom.

”Bah, humbug!” fräste Scrooge. ”Julen är slöseri med tid och pengar.”

Bob Cratchit gav Tom ett vänligt leende och en liten blinkning, och Tom bestämde sig för att någon borde hålla ett öga på den här griniga gamle mannen.

Den natten gick Scrooge hem till sitt stora, mörka hus och kröp ner i sin säng med förhängen. Tom, som hade följt efter för att ge honom en järnekskvist, tittade fram bakom en hög länstol. Plötsligt hörde de ett klirrande, skramlande ljud som kom uppför trappan. Dörren for upp, och in svävade ett blekt och sorgset spöke, insvept i långa kedjor som det hängde kassaskrin, nycklar och hänglås i.

”Jacob Marley!” flämtade Scrooge. ”Min gamle kompanjon!”

”Jag bär den kedja jag smidde i livet”, sa spöket sorgset. ”Länk för länk, av varje god gärning jag aldrig gjorde. Du smider på en precis likadan, Ebenezer. Men det finns ännu hopp för dig. I natt får du besök av tre andar. Lyssna på dem.” Och med ett sista skrammel i kedjorna svävade Marley ut genom fönstret och var borta.

Klockan ett fylldes rummet av ett mjukt ljus. Där, vid sängen, stod en underlig lysande gestalt, som ett barn och en gammal man på samma gång, med en klar låga som strålade ur huvudet. ”Jag är Förgångna julars ande”, sa den milt. Den öppnade fönstret och tog Scrooge i ärmen, Tom höll sig hårt i sänggaveln, och plötsligt flög de allihop över hustaken.

De landade i ett varmt och livligt lagerhus fullt av musik och skratt. En spelman spelade fiol uppe på en tunna, och en glad, rund man dansade av alla krafter. ”Men det är ju gamle Fezziwig!” ropade Scrooge. ”Här arbetade jag när jag var ung! Välsigne honom!” De såg den unge Scrooge dansa och skratta med sina vänner, och för första gången på många år log den gamle Scrooge.

När de var tillbaka i Scrooges sovrum slog klockan två, och ett väldigt skratt dånade från rummet intill. Scrooge och Tom öppnade dörren och tappade andan. Rummet var fullt från golv till tak med kalkoner och puddingar, apelsiner och rostade kastanjer och små julpajer, och överst på alltihop satt en glad jätte i grön mantel med en lysande fackla i handen. ”Jag är Nuvarande julens ande”, dånade han vänligt. ”Kom och se!”

Han visade dem Scrooges systerson Fred, som skrattade på sitt julkalas medan gästerna lekte blindbock. Sedan visade han dem familjen Cratchits pyttelilla hus. Det fanns inte mycket på bordet, men fru Cratchit bar in en liten julpudding lika stolt som om den vore den finaste i hela landet, och alla jublade. Bob Cratchits yngste son, lille Tim, satt på sin lilla pall med kryckan bredvid sig. Han var liten och inte riktigt frisk, men han höjde sin mugg och sa: ”Gud välsigne oss, var och en!”

”Ande”, sa Scrooge tyst, ”säg att det kommer att gå bra för lille Tim.”

Anden sa ingenting, och rummet bleknade bort.

På slaget tre kom en lång, tyst gestalt i en lång, mörk huva glidande emot dem. Den sa inte ett ord. Det var Kommande julars ande. Den lyfte en lång hand och pekade. De såg familjen Cratchits lilla hem igen, men nu var det tyst och dunkelt där. Den lilla pallen vid brasan stod tom, och den lilla kryckan stod lutad mot väggen. Ingen skrattade.

Scrooge föll på knä. ”Ande, jag ska bli en annan människa!” ropade han. ”Jag ska bära julen i mitt hjärta hela året om. Säg att det inte är för sent!” Tom stod tätt bakom honom, och han kunde se att Scrooge verkligen menade det.

I nästa stund låg Scrooge i sin egen säng och höll i sin egen sänggavel, och solskenet strömmade in genom fönstret. Kyrkklockorna ringde över hela London. Scrooge slog upp fönstret, och Tom lutade sig ut genom rutan bredvid.

”Hallå där, pojke!” ropade Scrooge ner till en grabb på den snöiga gatan. ”Vad är det för dag i dag?”

”Men det är ju juldagen, herrn!”

”Juldagen! Då har jag inte missat den!” skrattade Scrooge. ”Känner du till fågelhandlarn i hörnet? Han med den prisbelönta kalkonen i fönstret, den som är lika stor som du? Spring och köp den, och se till att den skickas hem till Bob Cratchit!”

Så bars den enorma praktkalkonen genom gatorna fram till familjen Cratchits dörr, och Tom gick efter med sin korg med järnek och log från öra till öra.

Den eftermiddagen knackade det på familjen Cratchits dörr. In kom Scrooge, alldeles strålande, med en ny, färggrann halsduk om halsen. ”God jul!” sa han. ”Jag har kommit för att vara med på ert julkalas, om ni vill ha mig. Och Bob, från och med i morgon får du högre lön, och vi ska skaffa dig allt kol du behöver!”

De satte sig allihop runt den gyllene kalkonen, och det skrattades och jublades och drogs i smällkarameller tills ljusen brunnit ner. Scrooge höll sitt ord. Han blev en lika god vän och en lika snäll människa som någon den gamla staden någonsin skådat, och han blev som en andra pappa för lille Tim, som blev stark och frisk. Och för alltid efteråt sa folk att om det fanns någon som visste hur man firar jul, så var det Ebenezer Scrooge.

Som lille Tim sa: ”Gud välsigne oss, var och en!”