Den fula ankungen en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var sommar ute på landet, och allting var så vackert. Säden stod gyllene, höet låg i gröna stackar på ängarna, och storken spatserade omkring på sina långa röda ben. Mitt i alltihop låg en gammal herrgård med en djup vallgrav runt omkring, och under de stora kardborrbladen nere vid vattnet låg en anka på sitt bo.

Hon hade legat där länge nu och började bli ganska trött på det. Äntligen sa det knack, knack i det ena ägget efter det andra, och ut kom ankungarna, gula och dunlena, och stack fram huvudena under bladen.

– Pip, pip! sa de. Vad världen är stor!

Men det allra största ägget låg kvar.

– Ska det aldrig bli färdigt? suckade ankmamman och lade sig på det igen.

Till sist sprack det stora ägget. ”Pip, pip”, sa den lille och tumlade ut. Han var mycket stor och mycket grå och liknade inte de andra ett dugg.

– Du milde, vilken stor ankunge, sa ankmamman. Ingen av de andra ser ut så där.

Nästa dag sken solen på de gröna bladen, och ankmamman tog med sig hela familjen ner till vallgraven. Plask! Där hoppade hon i. ”Kvack, kvack!” ropade hon, och den ena ankungen efter den andra plumsade i efter henne. Vattnet slog ihop över deras huvuden, men genast kom de upp igen och flöt så fint. Den stora grå ankungen simmade med dem.

– Se så bra han använder benen, sa ankmamman stolt, och så rak han håller sig. Han är mitt eget barn ändå, och riktigt söt när man tittar ordentligt.

Sedan tog hon med sig ungarna till ankgården för att hälsa på alla. Men ankorna där stirrade på den stora grå.

– Titta på den där! snattrade de. Så ful han är! Honom vill vi inte ha här.

Hönsen kacklade, och kalkontuppen, som var född med sporrar och trodde att han var kejsare, blåste upp sig som ett skepp för fulla segel och kollrade tills han blev alldeles röd i ansiktet.

– Låt honom vara, sa ankmamman och bredde ut vingarna. Han gör ju ingen något ont.

Men så höll det på dag efter dag. Alla skrattade åt den stackars ankungen för att han var så stor och så ful, till och med hans egna syskon. Och till sist blev han så olycklig att han sprang sin väg och flaxade över häcken. De små fåglarna i buskarna flög förskräckta upp.

”Det är för att jag är så ful”, tänkte ankungen, och han blundade och sprang vidare.

Han kom till det stora kärret där vildänderna bodde och låg där hela natten, trött och ledsen. På morgonen tittade vildänderna på honom.

– Vad är du för en? sa de. Du är förskräckligt ful. Men det gör detsamma, du får stanna i vårt kärr om du inte är i vägen.

Två unga vildgäss skrattade också åt honom. Sedan kom en stor hund plaskande genom vassen. Han stack fram nosen alldeles nära, nosade och plaskade i väg igen utan att röra honom.

– Jag är så ful att inte ens hunden bryr sig om mig, suckade ankungen.

Mot kvällen blåste det upp till storm, och ankungen hittade en liten sned stuga med en trasig dörr och kröp in genom springan. Där bodde en gammal gumma med sin katt, som kunde skjuta rygg, spinna och till och med gnistra, och sin höna, som värpte goda ägg. Gumman såg inte så bra och trodde att han var en fet anka som snart skulle värpa ägg hon också.

– Kan du värpa ägg? frågade hönan.

– Nej.

– Kan du skjuta rygg och spinna? frågade katten.

– Nej.

– Då får du allt tiga när förståndigt folk talar.

Ankungen satt i ett hörn och var mycket nedstämd. Sedan fick han en sådan längtan efter frisk luft och solsken och att få flyta på vattnet att han måste berätta det för hönan.

– Så dumt, sa hönan. Fråga katten om han tycker om att flyta på vattnet. Fråga gumman!

– Ni förstår mig inte, sa ankungen. Och så gick han ut i den vida världen.

Det blev höst. Löven i skogen blev gula och bruna, och vinden fick dem att dansa. En kväll, när solen gick ner, steg en hel flock stora, vackra fåglar upp ur buskarna. De var bländande vita och hade långa, smidiga halsar. Det var svanar. De bredde ut sina stora vingar och flög bort till varmare länder. Den fula ankungen sträckte halsen efter dem och gav till ett så underligt skrik att han blev rädd för det själv. Han visste inte vad de hette eller vart de flög, och ändå älskade han dem som han aldrig hade älskat något förut.

Sedan kom vintern, så kall, så kall. Ankungen måste simma runt, runt i vattnet för att hålla en liten vak öppen, men för varje natt blev den mindre, tills ankungen inte kunde röra sig och frös fast i isen.

Tidigt på morgonen kom en snäll bonde förbi. Han fick syn på honom, gick ut och slog sönder isen med sin träsko och bar hem honom till sin fru. Där, i en halmkorg vid den varma spisen, kvicknade ankungen till. Bondens barn kom med brödsmulor till honom varje dag och höll fram dem alldeles försiktigt för att inte skrämma honom. Och så fick ankungen tillbringa den långa vintern varm och trygg, medan snön föll utanför.

När solen började värma igen och lärkorna sjöng, lyfte ankungen sina vingar. De var starkare än förut och bar honom högt upp och långt bort, tills han slog ner i en stor trädgård där äppelträden blommade och syrenerna lät sina långa gröna grenar hänga ner över en slingrande sjö.

Ur snåret kom tre vackra vita svanar. De burrade upp fjädrarna och flöt så lätt på vattnet. Ankungen kände igen dem, och en underlig sorgsenhet kom över honom.

”Jag ska flyga fram till de kungliga fåglarna”, tänkte han, ”även om de skrattar åt mig för att jag är så ful.” Och han flög ut på vattnet och simmade mot dem. När de kom farande mot honom med burriga fjädrar, böjde han huvudet ner mot vattnet, beredd på att bli utskrattad.

Men vad såg han i det klara vattnet? Han såg sin egen spegelbild, och han var inte längre en klumpig, mörkgrå fågel, ful att se på. Han var en svan!

Det gör ingenting att man är född på en ankgård, när man bara har legat i ett svanägg.

De stora svanarna simmade runt honom och strök honom med sina näbbar. Några små barn kom in i trädgården och kastade bröd i vattnet, och det minsta ropade: ”Där är en ny!” Och de andra jublade: ”Ja, det har kommit en ny! Och den nya är den vackraste av alla, så ung och så fin!”

Då blev han alldeles blyg och stack huvudet under vingen. Han var lycklig, så lycklig, men inte alls högmodig, för ett gott hjärta blir aldrig högmodigt. Han burrade upp fjädrarna, lyfte sin smala hals och sa av hela sitt hjärta:

– Så mycket lycka drömde jag aldrig om när jag var den fula ankungen.