Bremens stadsmusikanter en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en gammal grå åsna som bodde vid en kvarn. I många, många år hade han burit de tunga mjölsäckarna från kvarnen till marknaden utan att klaga en enda gång. Men nu var han gammal, benen var trötta, och varje säck kändes tyngre än den förra.

– Du har arbetat nog nu, gamle vän, sa mjölnaren en morgon och klappade honom på halsen. Nu får du vila. Inga fler säckar för dig.

Åsnan tittade på kvarnen och på säckarna som stod staplade vid dörren, och han funderade länge.

– Jag är för gammal för att bära säckar, sa han till sist, men inte för gammal för att sjunga. Jag ska gå till Bremen och bli stadsmusikant.

Mjölnarens lilla dotter hade hört vartenda ord.

– Då följer jag med, sa hon, så att du inte blir ensam på vägen.

Mjölnaren skrattade och skakade på huvudet, och så stoppade han en limpa bröd i hennes väska.

– Gå då, ni två, sa han. Och kom hem med en sång.

Så gav sig flickan och åsnan i väg längs den långa landsvägen. De gick förbi vägskylten som pekade mot Bremen, och bakom dem blev kvarnen mindre och mindre.

De hade inte kommit långt när de fick syn på en gammal jakthund som låg vid vägkanten och flämtade, som om han hade sprungit hundra mil.

– Varför flämtar du så, gamle hund? frågade flickan.

– Ack, suckade hunden, jag är för gammal för att jaga. Benen orkar inte springa längre, och min husbonde vill inte ha mig. Vad ska jag nu ta mig till?

– Följ med oss till Bremen, sa flickan. Vi ska bli musikanter. Åsnan spelar luta, och du kan slå på trumman.

Det tyckte hunden var en utmärkt idé, och han reste sig och travade i väg bredvid dem.

En bit längre fram satt en gammal randig katt mitt på vägen och såg ut som tre dagars regn.

– Vad är det som är på tok, gamla kisse? frågade flickan.

– Jag börjar bli gammal, sa katten, tänderna är slöa, och jag ligger hellre och spinner bakom den varma spisen än jagar möss. Därför säger husmor att jag inte duger till någonting. Vart ska jag nu ta vägen?

– Följ med oss till Bremen, sa flickan. Du kan ju allt om nattmusik. Du kan bli vår sångerska.

Det lät bra i kattens öron, och hon följde med.

Snart kom de fyra vännerna förbi en bondgård. Där uppe på grinden satt en röd tupp och gol av alla krafter.

– Kuckeliku! Kuckeliku!

– Du gal så att molnen skakar, sa flickan. Vad är det som har hänt?

– Bondmoran säger att jag låter alldeles för mycket, svarade tuppen, och i morgon måste jag ge mig av. Så i dag gal jag så högt jag kan, så länge jag har en grind att gala från.

– Följ med oss då, sa flickan. Du har en fin och stark röst, och när vi spelar alla tillsammans blir det något alldeles särskilt!

Tuppen flaxade ner från grinden, och nu var de fem på vägen till Bremen.

Men Bremen låg långt bort, och de kunde inte komma dit på en enda dag. På kvällen kom de in i en stor, mörk skog, och där bestämde de sig för att sova. Åsnan och hunden lade sig under ett stort träd, katten satte sig på en gren, flickan kröp ihop på en mossig rot, och tuppen flög ända upp i trädtoppen, där han kände sig tryggast.

Innan han somnade såg tuppen sig omkring åt alla håll.

– Jag ser ett ljus! ropade han ner. Där borta måste det finnas ett hus.

– Då går vi dit, sa flickan, för en säng inomhus är bättre än en säng i mossan.

Så gick de mot ljuset, och det blev större och klarare, ända tills de stod framför ett litet hus med ett lysande fönster. Åsnan, som var störst, smög fram och kikade in.

– Vad ser du, Grålle? viskade tuppen.

– Jag ser ett bord fullt med goda saker att äta och dricka, sa åsnan, och runt omkring sitter rövare och har det bra.

– Det vore något för oss, sa flickan. Och tillsammans hittade de på en plan.

Åsnan ställde frambenen på fönsterbrädan. Hunden hoppade upp på åsnans rygg. Katten klättrade upp på hundens rygg. Och tuppen flög upp och satte sig på kattens huvud. Flickan ställde sig en bit bort i den månbelysta trädgården och lyfte händerna.

– Ett, viskade hon. Två … tre!

Och alla började spela sin musik på en gång. Åsnan skriade, hunden skällde, katten jamade och tuppen gol, och med ett väldigt brak tumlade de in genom fönstret. Rövarna hoppade upp av skräck, för de trodde att ett troll hade kommit, och sprang ut genom dörren och in i skogen så fort benen bar.

Då satte sig de fem vännerna vid bordet och åt som om de inte skulle få mat på en hel månad.

När de var klara blåste de ut ljusen, och var och en letade upp en sovplats. Åsnan lade sig i den mjuka halmen på gården, hunden bakom dörren, katten vid den varma askan i spisen, tuppen uppe på takbjälken, och flickan på träbänken under ett lapptäcke.

Vid midnatt såg rövarna att huset var mörkt och tyst.

– Vi kanske sprang i väg för fort, sa rövarhövdingen, och så skickade han tillbaka en av rövarna för att se efter.

Rövaren smög in i köket med ett ljus. Vid spisen såg han två klara, glödande ögon och trodde att det var glöd. Han böjde sig ner för att tända sitt ljus på dem. Men det var kattens ögon! Katten fräste och fnös. Hunden for upp bakom dörren och skällde. Ute på gården skriade åsnan. Och uppe på bjälken vaknade tuppen och gol: ”Kuckeliku!”

Rövaren sprang hela vägen tillbaka till hövdingen.

– I det där huset sitter en häxa som fräste åt mig, flåsade han, och bakom dörren står en karl som morrar, och på gården ligger ett svart odjur som vrålar, och uppe på taket sitter en domare som ropar: ”Hit med den skurken!” Dit går jag aldrig mer!

Och dit gick rövarna aldrig mer.

Men de fem vännerna tyckte så mycket om det lilla huset att de aldrig gick vidare till Bremen. Varje kväll spelade de musik utanför dörren: de skriade och skällde, jamade, gol och sjöng. Och en kväll hörde mjölnaren musiken långt borta vid sin kvarn. Han följde den genom skogen med sin lykta och kom på kvällsmat. Och han sa att han aldrig hade hört en finare orkester.