Aladdin och den förtrollade lampan en personlig bok med ditt barn som hjälten

För länge sedan, i en stor stad i Österlandet, bodde en pojke som hette Aladdin. Han bodde med sin mamma i ett pyttelitet hus längst bort på en dammig gata, bredvid en tom tomt där ingenting växte. De var mycket fattiga, men Aladdin var kvick och glad, och varje dag slingrade han sig fram genom den bullriga, färggranna basaren med tomma fickor och blick för allting: sidentygerna och kryddorna, kopparkittlarna och korgarna med fikon.

En dag stoppades han vid brunnen av en främling i mörk kappa. Han hade ett skarpt ansikte och en röst som honung.

”Du ser ut att vara en klok pojke”, sa han. ”Vill du tjäna ett silvermynt? Inte långt härifrån finns en grotta som ingen annan vågar gå in i. Där inne finns en enda liten sak som jag vill ha: en gammal lampa. Hämta den åt mig, så är myntet ditt.”

Ett helt silvermynt! Aladdin sa ja på en gång.

Främlingen ledde honom ut utanför stadsmurarna till en kal och stenig sluttning. Där lyfte han armarna och uttalade ett enda konstigt ord, och med ett dovt, malande ljud öppnade sig en stendörr i berget. Varmt gyllene ljus strömmade upp ur mörkret.

”Gå ner”, sa främlingen. ”Rör ingenting på vägen. Hämta lampan åt mig.”

Aladdin gick nerför en lång trappa in i en grotta långt under basaren. Och vilken grotta det var! Där stod träd av ädelstenar, med rubiner och smaragder som hängde som frukter. Där låg högar av guldmynt, och i ett hörn låg en hoprullad matta med gyllene tofsar. Aladdin rörde ingenting. Allra längst in i grottan, på en hylla i berget, stod en dammig gammal lampa.

”Den här?” sa Aladdin. ”Allt det här, för en dammig gammal lampa?” Han tog den, stack mattan under armen också, för den såg så mjuk ut, och klättrade uppför trappan igen.

”Ge mig lampan!” ropade främlingen uppifrån. ”Fort, pojke, räck upp den först!”

Något i hans röst gjorde Aladdin orolig. ”Hjälp mig upp först”, sa han, ”sedan får du den.”

”Lampan först!” skrek främlingen, och när Aladdin fortfarande inte ville ge honom den blev han alldeles ursinnig. Han uttalade det konstiga ordet igen, och stendörren slog igen ovanför Aladdin med ett väldigt dån. Aladdin var instängd, ensam, i mörkret.

Länge satt han på trappan. Till sist började han, mest för att ha något att göra, gnugga lampan ren med ärmen.

Genast steg en slinga rök upp ur pipen. Den växte och virvlade och fyllde hela grottan, och ur den reste sig en ande, väldig och skimrande, med armarna i kors och huvudet nästan uppe vid taket.

”Jag är lampans ande”, sa han med en röst som avlägsen åska. ”Du har kallat på mig, och du ska få tre önskningar. Vad befaller du?”

Aladdin fick knappt fram ett ord. Sedan sa han det enklaste i hela världen. ”Jag önskar att jag var ute ur den här grottan och stod på min egen gata.”

Och på ett ögonblick stod han utanför sin egen ytterdörr, med lampan i ena handen och mattan under armen.

Hans mamma kunde knappt tro på historien. ”En ande? I den där gamla saken?” Men snart trodde hon på den, för samma kväll gnuggade Aladdin lampan igen och önskade sin andra önskan.

”Jag önskar ett hem som min mamma kan vara stolt över”, sa han, ”med så mycket i att det räcker till hela gatan.”

Nästa morgon var den tomma tomten bredvid deras hus borta. I stället stod där ett palats av vit marmor med gyllene kupoler, och därinne var det dukat till fest för varenda familj på gatan. Alla åt tills de inte orkade mer.

Nyheten om palatset spred sig snabbt, och den nådde öronen på en girig köpman. Han lade ihop ett och ett och räknade ut precis var Aladdins lycka kom ifrån.

Nästa dag kom köpmannen gående längs gatan med en kärra full av blanka nya lampor. ”Nya lampor mot gamla!” ropade han. ”Nya lampor mot gamla!”

Aladdin var inte hemma, och hans mamma, som tyckte att det var ett riktigt bra byte, gav köpmannen den dammiga gamla lampan från hyllan och fick en blank ny i stället. Köpmannen sprang iväg med den gamla lampan under kappan och skrattade för sig själv.

När Aladdin kom hem och fick höra vad som hade hänt slösade han inte bort ett ögonblick. Han rullade ut mattan med de gyllene tofsarna, satte sig på den och sa: ”Snälla, följ efter den där köpmannen!” För han hade redan upptäckt att det inte var någon vanlig matta. Den lyfte från golvet, svepte ut genom fönstret och flög över stadens tak som en fågel.

De hittade köpmannen långt ute på vägen, där han satt på en sten och gnuggade den gamla lampan som en galning. Ingenting hände, för anden ville inte komma ut för en tjuv.

Ner dök den flygande mattan. Köpmannen tittade upp, såg en pojke flyga genom luften på en matta och höll på att trilla av stenen av förskräckelse.

”Du bytte till dig lampan ärligt av min mamma”, sa Aladdin, ”så jag byter tillbaka den ärligt av dig. Din nya lampa mot min gamla.”

Köpmannen var så rädd för en pojke som kunde flyga att han lämnade över den gamla lampan på en gång. Aladdin gav honom tillbaka hans blanka nya lampa, och köpmannen gav sig av längs vägen med sin kärra och alla de blanka nya lampor han kunde ta med sig, och han kom aldrig mer tillbaka till den staden.

Den natten satt Aladdin på taket till sitt palats med lampan i knät och gnuggade den en sista gång.

”Du har en önskning kvar”, sa anden. ”Vad befaller du?”

Aladdin tänkte på grottan, och på mörkret, och på hur länge anden måste ha varit instängd i den där dammiga gamla lampan.

”Hur länge har du varit där inne?” frågade han.

”I tusen år”, sa anden.

”Då önskar jag”, sa Aladdin, ”att du blev fri.”

Anden stirrade på honom. Sedan skrattade han, ett väldigt, lyckligt skratt som fick stjärnorna att darra, och han steg upp i natthimlen, fri till slut. Och varje år därefter, samma natt, flög ett stjärnfall över Aladdins palats, och Aladdin vinkade alltid till det.