Tummelisa en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en kvinna som av hela sitt hjärta längtade efter ett litet barn. Så hon gick till en klok gammal gumma och bad om råd.

”Ta det här kornkornet”, sa den kloka gumman. ”Plantera det i en blomkruka, så får du se.”

Kvinnan planterade kornet, och genast växte där upp en stor och vacker blomma, alldeles som en tulpan, med hårt slutna röda kronblad. ”Vilken vacker blomma”, sa kvinnan, böjde sig ner och kysste den. Med en liten smäll slog blomman ut, och där, mitt på den gröna blompallen, satt en pytteliten flicka, inte större än en tumme. Därför kallade kvinnan henne Tummelisa.

Tummelisa sov i ett blankpolerat valnötsskal, med violblad till madrass och ett rosenblad till täcke. Om dagarna lekte hon på köksbordet, där det stod en tallrik med vatten och en krans av blommor runt kanten. Hon satt i ett tulpanblad och rodde från den ena kanten till den andra med två vita tagelstrån till åror, och hon sjöng så vackert att kvinnan slutade arbeta för att lyssna.

En natt hoppade en stor, våt padda in genom en trasig fönsterruta. ”Vilken söt liten sak”, kväkte hon. ”Hon skulle passa fint åt min son.” Hon tog valnötsskalet med den sovande Tummelisa i och hoppade i väg till den breda bruna bäcken, där hon bodde med sin son i gyttjan.

”Koax, koax, brekke-ke-kex!” var allt sonen kunde säga.

”Tyst, annars springer hon sin väg”, sa den gamla paddan. ”Vi sätter henne på ett näckrosblad. För någon så liten blir det som en ö.”

När Tummelisa vaknade och såg vatten runt omkring sig började hon gråta. Men de små fiskarna hade hört allt. De stack upp huvudena för att titta på henne och bestämde att hon inte skulle stanna hos paddorna. De gnagde av den gröna stjälken som höll fast bladet, och i väg flöt det, långt ner längs bäcken, dit paddorna aldrig kunde nå henne.

En vit fjäril fladdrade runt henne och satte sig på bladet. Tummelisa knöt fast ena änden av sitt skärp vid fjärilen och höll i den andra, och nu gled bladet fortare än någonsin, medan solen fick vattnet att glänsa som guld.

Då kom en stor ollonborre flygande. Han tyckte om henne och flög upp med henne i ett högt träd. Men de andra ollonborrarna kom och glodde, och ollonborrfröknarna sträckte på sina spröt. ”Hon har ju bara två ben”, sa de, ”och inga spröt alls. Så alldaglig hon är!” Så ollonborren satte Tummelisa på en tusensköna och lämnade henne där.

Hela sommaren bodde Tummelisa ensam i den stora skogen. Hon flätade en säng av gräs och hängde den under ett syreblad, hon drack nektar ur blommorna och morgonens dagg. Men sedan kom den långa, kalla vintern. Blommorna vissnade, snön började falla, och varje snöflinga var lika stor som hon.

Vid skogsbrynet låg en skördad sädesåker, och bland stubben hittade Tummelisa en liten dörr. Den tillhörde en gammal åkersork, som hade en varm stuga full av säd. Tummelisa bad om ett enda kornkorn.

”Din stackars lilla krake”, sa åkersorken. ”Kom in i värmen. Du får stanna hela vintern, om du håller ordning i mina rum och berättar sagor för mig.”

En dag sa åkersorken: ”Vi ska få besök. Min granne, mullvaden. Han är mycket rik och har en fin svart sammetspäls.” Mullvaden kom, men han kunde inte se, och han brydde sig varken om solen eller blommorna. Tummelisa sjöng för honom, och åkersorken strålade av stolthet.

Mullvaden hade grävt en lång gång mellan deras hus, och i den låg en svala, kall och stilla, med vingarna tätt intill kroppen. Den natten kunde Tummelisa inte sova. Hon flätade en mjuk filt av hö, smög in i gången och bredde den över svalan. Och när hon böjde sig alldeles nära hörde hon det: dunk, dunk. Hans hjärta slog. Svalan var inte alls död, han var bara stel av köld.

Hela vintern skötte Tummelisa om honom i hemlighet. När våren kom var svalan stark igen. ”Sätt dig på min rygg”, sa han, ”så flyger jag dig bort till den gröna skogen.” Men Tummelisa ville inte göra den gamla åkersorken ledsen, så hon sa nej, och svalan flög i väg ut i solskenet.

Den sommaren gjorde åkersorken upp en plan. ”Du ska flytta till mullvaden”, sa hon, ”djupt ner under jorden, för alltid.” Hon tog till och med fyra spindlar i tjänst som fick spinna och väva, så att allt skulle vara klart till flytten i höst.

Men Tummelisa ville inte bo där hon aldrig mer skulle få se solen. Den sista dagen gick hon ut på den gyllene åkern för att säga adjö. ”Farväl, du klara sol”, sa hon och slog armarna om en liten röd blomma. ”Hälsa till svalan, om du någonsin ser honom.”

”Kvitt, kvitt!” hördes det ovanför henne. Det var svalan, som kom svepande ner över stubben. ”Jag flyger bort till de varma länderna”, sa han. ”Vill du följa med nu?”

”Ja”, sa Tummelisa. Hon klättrade upp på hans rygg, knöt fast sitt skärp i en av hans starkaste fjädrar, och upp flög han, över skogar och hav, över berg vita av snö, ända till de varma länderna där luften doftar av blommor.

Vid en blå sjö stod vita marmorpelare, och där hade svalan sitt bo. Nedanför växte stora vita blommor. Svalan satte ner Tummelisa på en av dem, och vilken överraskning! Mitt i blomman stod en pytteliten man, inte större än hon, med en guldkrona och skimrande vingar. Han var blomsterandarnas kung, för i varje blomma bodde en liten ande som han.

”Välkommen”, sa han och bugade. ”Du har kommit långväga ifrån. Vill du stanna hos oss och bli vår vän?”

”Å, ja”, sa Tummelisa. Då kom alla blomsterandarna ut ur sina blommor, skrattande och klappande, och var och en gav henne en gåva. Den finaste av alla var ett par skimrande vita vingar. Kungen höll fram dem, och de lade sig alldeles av sig själva på hennes axlar. Nu kunde Tummelisa flyga från blomma till blomma, och äntligen hade hon ett hem bland blomsterfolket.

Svalan sjöng sin allra vackraste sång för dem. Sedan flög han tillbaka norrut, till landet där Tummelisa var född, och sjöng hela berättelsen för en man som skriver sagor. Och det är därför vi känner till den än i dag.