Tandfen en personlig bok med ditt barn som hjälten

En morgon satt Oskar vid frukostbordet och åt en smörgås med ost, när han kände något konstigt. En av hans tänder, längst fram där nere, rörde sig.

Han puttade försiktigt på den med tungspetsen. Den vickade! Fram och tillbaka, fram och tillbaka, som en liten dörr i vinden.

”Mamma!” sa Oskar med stora ögon. ”Jag har en lös tand!”

Mamma lutade sig över bordet och log. ”Din allra första lösa tand”, sa hon. ”Det betyder att du börjar bli stor. Snart trillar den ut av sig själv, och så växer det fram en ny i stället.”

Oskar fnissade och puttade på den igen. Vick, vick. Det kittlade lite.

Hela förmiddagen var tanden inte stilla en enda sekund. När Oskar gungade i lekparken, högre och högre, nästan ända upp till trädets löv, vickade tanden med. När han åkte nerför rutschkanan vickade den. När han skrattade med sin kompis Ebbe vickade den fortfarande. Och Oskar slutade inte le, för det var en riktigt fin hemlighet att ha i munnen.

På eftermiddagen gav farmor honom ett rött äpple, blankt och krispigt. Oskar tog ett stort, stort bett. Krasch! Och tanden vickade så mycket att Oskar blev sittande med öppen mun.

”Nu är det inte långt kvar”, sa farmor.

Och mycket riktigt, en liten stund senare, när Oskar gjorde fula miner framför spegeln, trillade tanden ut alldeles av sig själv. Tick, rakt ner i hans handflata. Det gjorde inte ont alls, inte ens lite grann.

Oskar tittade länge på den. Den var pytteliten och vit som en pärla. Sedan tittade han i spegeln och såg en ny liten glugg i sitt leende. Han skrattade högt, och genom gluggen visslade luften.

”I kväll lägger vi den under kudden”, sa mamma. ”Till tandfen.”

Den kvällen lade Oskar tanden i en liten tygpåse, ljusblå, med ett snöre runt. Sedan skrev han med sina allra finaste bokstäver en lapp: ”Kära tandfe, det här är min första tand. Var rädd om den. Hälsningar Oskar.” Han vek lappen på mitten och lade den under kudden, bredvid påsen. Sedan kröp han ner under täcket, blundade och somnade, medan månen tittade in genom fönstret.

Mitt i natten vaknade han av något. Ett litet ljus. Litet och guldfärgat, som dansade fram och tillbaka vid fönstret.

Oskar satte sig upp i sängen. På fönsterbrädan stod en pytteliten fe, inte större än ett lillfinger, med vingar som skimrade som såpbubblor och en jätteliten lykta i handen.

”God kväll, Oskar”, sa fen med mjuk röst. ”Jag har läst din lapp. Vilken fin tand. Vill du se vart jag tar den?”

Oskar nickade så ivrigt att håret stod på ända.

Fen skakade sin lykta, och ut virvlade glitterdamm som föll över honom som gyllene snö. Och Oskar började krympa. Han blev liten som en docka, och ännu mindre, och hans randiga pyjamas krympte med honom, tills han inte var större än en tumme, precis som fen.

”Kom nu!” sa fen och tog hans hand.

Sida vid sida flög de ut genom fönstret, över gården, över taken i den sovande staden, över kyrktornet och de tysta gatorna där till och med katterna sov. Uppåt, högre och högre, tills de kom fram till molnen, mjuka och vita som vispgrädde.

Och där, på det allra högsta molnet, stod ett slott. Murarna var byggda av blanka vita tänder, staplade på varandra som tegelstenar av pärlemor, och tornen gnistrade i månskenet. Vid porten stod en vänlig liten mus med vitt förkläde och vinkade med tassen.

”Välkommen till tandslottet!” pep musen.

Inne i slottet var det fullt av flitiga små feer. Några putsade tänder med små sidentrasor, och ju mer de putsade, desto mer lyste tänderna, tills de blev små stjärnor och flög upp mot himlen. Andra feer satt på en jättelång stege och putsade månen, så att den skulle lysa klart för alla barn som sover.

”Vill du hjälpa till?” frågade en fe och gav Oskar en liten trasa. Oskar gned en tand, alldeles försiktigt, och den började lysa, starkare och starkare, tills den sköt iväg som en gnista och tände sig däruppe bland de andra stjärnorna. Oskar skrattade av glädje.

Sedan tog fen honom i handen och ledde honom fram till en av slottets murar. Mitt bland alla de vita tänderna fanns en tom liten plats, pytteliten.

”Den här platsen har väntat just på din tand”, sa fen.

Oskar tog fram sin tand och satte den i muren. Den passade precis. Och genast började den glänsa tillsammans med alla de andra.

Men långt borta, vid himlens kant, hade det redan börjat bli lite rosa.

”Nu är det dags att åka hem”, sa fen.

De flög ner igen, genom molnen, över taken, in genom fönstret. Oskar landade på sin kudde, och medan glitterdammet bleknade växte han igen, större och större, tills han var vanliga Oskar, i sin egen säng, i sin randiga pyjamas. Han kröp långt ner under täcket och blundade.

På morgonen sken solen in genom fönstret. Oskar lyfte på kudden. Den ljusblå påsen var borta. I stället låg där ett glänsande mynt och en pytteliten lapp full av glitter: ”Tack, Oskar. Din tand lyser nu i mitt slott.”

Oskar sprang ut i badrummet och tittade i spegeln. Och där, i gluggen, tittade redan den vita spetsen av en ny tand fram.

Han tog sin tandborste och borstade den noga, upp och ner, upp och ner, med världens stoltaste leende.