Snövit en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång, mitt i vintern, en drottning som satt och sydde vid ett fönster med en ram av svart ebenholts. Hon stack sig i fingret, och tre röda droppar föll ner i snön utanför, och hon önskade: ”Å, om jag bara hade ett barn så vitt som snö, så rött som blod och så svart som ebenholts.” Strax därefter fick hon en liten dotter med hy så vit som snö, kinder så röda som rosor och hår så svart som ebenholts, och hon fick heta Snövit.

När Snövit fortfarande var mycket liten gifte kungen om sig. Den nya drottningen var vacker, men hon var högmodig och avundsjuk, och hon hade en förtrollad spegel. Varje morgon ställde hon sig framför den och sa:

”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är?”

Och spegeln svarade alltid: ”Ni, min drottning, är skönast i landet här.”

Men Snövit växte upp och blev snäll och vacker, och en morgon svarade spegeln:

”Min drottning, ni är skön, det är sant, men Snövit är tusen gånger skönare än ni.”

Det svaret tyckte drottningen inte alls om. Hon kallade på sin jägare och sa: ”Ta med flickan djupt in i skogen, och se till att hon aldrig kommer tillbaka.”

Så jägaren förde Snövit in i skogen. Men när de var långt från slottet tittade han på hennes snälla ansikte och kunde inte förmå sig att göra som han blivit tillsagd.

”Spring, barn”, sa han tyst. ”Spring in i skogen och se dig inte om. Drottningen vill dig illa, och du får aldrig återvända till slottet.”

Snövit sprang mellan de mörka träden, och när natten föll tycktes varje gren sträcka sig efter henne och varje skugga röra sig. Just när hon trodde att hon inte orkade ta ett enda steg till såg hon ett litet ljus lysa mellan träden.

Det kom från en pytteliten stuga. Dörren var bara stängd med klinkan, så Snövit gick in. Där stod ett litet bord med sju små tallrikar, sju små muggar och sju små skedar, och längs väggen stod sju små sängar sida vid sida. Ingen var hemma.

Snövit var så hungrig att hon åt lite bröd från varje tallrik och drack en klunk ur varje mugg. Sedan lade hon sig tvärs över tre av de små sängarna och somnade djupt.

Stugan tillhörde sju små dvärgar som arbetade hela dagarna inne i berget och grävde efter guld och silver. När de kom hem den kvällen och tände sina sju ljus såg de genast att någon hade varit där.

”Vem har ätit från min tallrik?” sa den första.

”Vem har druckit ur min mugg?” sa den andra. Och så fortsatte det, tills den sjunde tittade på sängarna och ropade: ”Titta! Här ligger en flicka och sover!”

De sju dvärgarna samlades runt henne med sina ljus. ”Vilket sött barn”, viskade de, och de lät henne sova.

På morgonen vaknade Snövit och såg sju vänliga ansikten, och hon berättade allt för dem.

”Stanna hos oss”, sa dvärgarna. ”Vi tar hand om dig, och här är du trygg.”

Så Snövit stannade. Dagarna gick lyckligt. Medan dvärgarna arbetade i berget sopade hon och bakade och sjöng, och på kvällarna berättade de historier runt bordet. Och varje morgon, när de gav sig av med sina hackor och lyktor, lämnade dvärgarna henne en enda regel: ”Öppna inte dörren för någon. Drottningen kan ta reda på var du är.”

Borta på slottet stod drottningen framför sin spegel. ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är?”

Och spegeln svarade: ”Bortom bergen, där de sju dvärgarna bor, där bor Snövit, och hon har det gott.”

Drottningen skakade av ilska. Hon klädde ut sig till en gammal gårdfarihandlerska, med en luva neddragen över ansiktet, och fyllde en korg med frukt. Överst lade hon ett äpple som det vilade en sömnförtrollning på. Den ena sidan var vit och den andra glänsande röd, och den som tog en tugga av den röda sidan skulle falla i en förtrollad sömn.

Hon gick över bergen till stugan och knackade på dörren medan de sju dvärgarna var borta i gruvan.

”Fin frukt till salu!” ropade hon.

Snövit tittade ut genom fönstret. ”Förlåt”, sa hon, ”men jag får inte öppna dörren för någon.”

”Då får du det här i present, kära du”, sa gumman. ”Titta, jag äter halva själv.” Hon skar itu äpplet och åt den vita halvan, och den röda halvan höll hon upp mot fönstret.

Äpplet såg så läckert ut att Snövit tog emot det. Hon tog en enda tugga, och biten fastnade i halsen, och hon sjönk ner på golvet i en djup, förtrollad sömn. Drottningen skyndade därifrån och skrattade.

När de sju dvärgarna kom hem den kvällen hittade de Snövit liggande på golvet. De ropade hennes namn, men hon vaknade inte. Kinderna var fortfarande rosiga, och hon såg bara ut att sova.

Dvärgarna gav inte upp. De byggde en säng av flätade grenar åt henne i gläntan, täckte den med blommor och turades om att vaka bredvid den, natt efter natt. Och hela tiden funderade de på vad som hade hänt.

En kväll fick den yngste dvärgen syn på ett rött äppelskrutt i gräset vid stugans fönster, med en tugga borta.

”Äpplet!” ropade han. ”Det är äpplet som gör det!”

Så lyfte de sju alldeles försiktigt upp Snövit och dunkade henne lätt i ryggen, varsamt, som man gör när någon har satt något i halsen. Och biten av det förtrollade äpplet hoppade ut ur hennes hals.

Snövit slog upp ögonen och satte sig upp i morgonljuset. ”Vad har hänt?” frågade hon.

”Du är hos oss”, sa dvärgarna, som skrattade och grät på samma gång, ”och du är trygg.”

Borta på slottet stod drottningen framför sin spegel, helt säker på svaret den här gången. ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är?”

Och till slut sa spegeln henne den enkla sanningen. ”Snövit är vaken och trygg och älskad av alla, och ett avundsjukt hjärta är det minst sköna av allt.”

Drottningen blev så rasande att hon stormade ut från slottet och bort längs vägen, och hon blev aldrig mer sedd i det riket. Snövit flyttade hem till sin pappa, men hon glömde aldrig sina sju vänner, och varje vecka gick hon över bergen till den lilla stugan för att berätta historier runt bordet, precis som förr.