Robin Hood i hjärtat av Sherwoodskogen en personlig bok med ditt barn som hjälten

För länge sedan, på den tiden då den djärve kung Rikard var långt borta på andra sidan havet, styrdes staden Nottingham av en sheriff som var girig, orättvis och mycket förtjust i andra människors pengar. Varje år blev hans skatter högre, och varje år blev grevskapets fattiga familjer fattigare.

En höstdag såg en ung bågskytt som hette Robin av Locksley hur sheriffens män red upp till en liten gård. De marscherade in i ladan och bar ut familjens sista säck säd, medan bonden och hans barn stod i dörren och tittade på.

”Det är allt vi har för vintern!” ropade bonden.

”Då borde ni ha haft mer”, fnös sheriffens kapten och red i väg.

Robin kunde inte bara stå och se på. Han klev ut på vägen och sa precis vad han tyckte om kaptenen, högt, inför alla. När natten föll hade sheriffen satt ett pris på hans huvud. Så Robin tog sin tillflykt till Sherwoodskogen hellre än att bli tagen, och de stora gröna träden slöt sig över vägen bakom honom.

Djupt inne i Sherwood var Robin inte ensam länge. Andra kom och slöt sig till honom: bönder som hade förlorat sina gårdar, människor som sheriffen hade behandlat orättvist och unga män och kvinnor som helt enkelt ville ställa saker till rätta. De klädde sig i lincolngrönt, så att de kunde gömma sig bland löven, och de byggde sitt hem under en väldig ek. De kallade sig Robin Hoods glada gäng, och de svor att skydda de fattiga och att rätta till allt som sheriffen gjorde fel.

En dag när Robin gick genom skogen kom han till en bäck där en smal stock fungerade som bro. Halvvägs över mötte han en man som kom från andra hållet. Det var en jätte till karl, ett helt huvud längre än Robin, med en lång stav i handen.

”Flytta på dig”, sa Robin.

”Flytta på dig själv”, sa främlingen glatt. ”Jag var här först.”

Ingen av dem tänkte backa. Så Robin skar sig en stav, och de två slogs där på den smala bron, klonk, krack, klatsch, tills det ekade mellan träden. Och till sist, med ett enda stort svep, slog främlingen Robin rakt av bron och – plask! – ner i bäcken.

Robin kom upp droppande och prustande, och sedan började han skratta. Jätten skrattade också och räckte fram en väldig hand för att dra upp honom.

”Du är den bästa kämpe jag någonsin har mött”, sa Robin. ”Vill du slå följe med oss?”

”Gärna”, sa främlingen. Han hette John Little, men eftersom han var så väldigt stor kallade gänget honom Lille John. Och från den dagen var han Robins vän för livet.

En tid senare kom en mycket fet börs ridande genom skogen. Den tillhörde en rik abbot på en fin vit häst, med sadelväskor som klirrade vid varje steg. Det glada gänget stoppade honom på skogsvägen.

”Var inte orolig, fader”, sa Robin och bugade djupt. ”Vi tänker inte råna er. Vi vill bjuda er på middag.”

Abboten njöt mycket av middagen, med stekt hjortkött och gott bröd. Efteråt sa Robin: ”Nå, som vår gäst vill ni förstås betala för maten.” Och han öppnade sadelväskorna och tog ut precis så mycket guld att det räckte till säd åt varje familj i byn längre ner längs vägen, och skickade i väg abboten med resten.

Sheriffen var rasande. Han spikade upp affischer med Robins ansikte på varenda stolpe i Nottingham, med en stor belöning skriven under. Näsan var alldeles fel ritad, och gänget skrattade i flera dagar.

Då fick sheriffen en listigare idé. Han utlyste en stor bågskyttetävling på marknaden i Nottingham, öppen för alla, och priset var en pil av rent guld.

”Robin Hood är den bäste bågskytten i England”, sa sheriffen till sin kapten. ”Han kommer inte att kunna låta bli. Och när han kommer för att skjuta ska vi fånga honom.”

”Det är uppenbart en fälla”, sa Lille John.

”Uppenbart”, höll Robin med. ”Och uppenbart omöjlig att stå emot.”

På marknadsdagen kom en trasig kittelflickare haltande in genom stadsporten, med en lappad kappa, en lapp för ena ögat och en gammal gryta på ryggen. Vakterna tittade rakt förbi honom. De letade efter någon i grönt.

Tävlingen började. En efter en klev bågskyttarna fram och sköt mot tavlan, långt bort på fältet. Några träffade kanten, några träffade ringarna, och en eller två träffade nära mitten. Sedan haltade den trasige kittelflickaren fram för att skjuta. Folket skrattade.

Kittelflickaren spände bågen, siktade och lät pilen flyga. Den träffade tavlans absoluta mitt, mitt i guldet.

Det blev tyst bland folket. Sedan jublade de och jublade. Sheriffen räckte surt över guldpilen, och när kittelflickaren tog emot den gled den lappade kappan av hans axlar, och där under syntes lincolngrönt.

”Robin Hood!” vrålade sheriffen. ”Grip honom!”

Men folket i Nottingham kände Robin, och de älskade honom. Hela marknaden slöt sig bakom honom, kärror och stånd och kor och folkmassor, så att sheriffens män inte kom igenom, och när de väl gjorde det var Robin redan över muren och borta i skogen.

Samma natt såldes guldpilen, långt borta, för en stor summa pengar. Och nästa morgon hittade varje familj som sheriffen hade beskattat sin säd och sina pengar, och lite extra därtill, tyst lämnade på trappan.

Den kvällen festade hela gänget under den stora eken, med en sprakande eld och stjärnorna ovanför. Någon berättade om skottet, och någon annan berättade det igen med dubbla avståndet, och när kvällen var slut hade Robin skjutit pilen från andra sidan grevskapet med slutna ögon.

Och så länge Robin Hood bodde i Sherwoodskogen gick ingen i Nottinghamshire hungrig igen.