Prinsessan på ärten en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en prins som ville hitta en prinsessa. Men inte vilken prinsessa som helst, inte. Det skulle vara en riktig prinsessa.

Så han sadlade sin häst och reste jorden runt för att hitta en. Han red över berg och genom skogar, över floder och längs havet, och han besökte varenda slott på varenda kulle. Prinsessor fanns det gott om överallt. Men om de var riktiga prinsessor, det kunde han aldrig riktigt komma underfund med. Det var alltid något som inte stämde.

Till slut kom prinsen hem igen, och han var mycket ledsen, för han hade så gärna velat hitta en riktig prinsessa.

En kväll blåste ett förskräckligt oväder upp. Åskan mullrade och bullrade, blixtarna for över himlen och regnet öste ner. Det var en hemsk natt att vara ute.

Och mitt i alltihop knackade det på stadsporten.

Knack, knack, knack.

Den gamle kungen gick själv ner för att öppna, med lyktan högt i handen. Och där, utanför porten, stod en flicka.

Åh, som hon såg ut efter allt regn och all blåst! Vattnet rann från hennes hår och hennes kläder. Det rann in genom skospetsarna och ut genom hälarna.

– God kväll, sa flickan. Jag är en riktig prinsessa.

– Jaså, minsann? sa den gamle kungen och kisade mot henne genom regnet. Men han öppnade porten på vid gavel och tog in henne, bort från stormen.

Inne på slottet sprakade elden i den stora spisen. Flickan satt på en liten pall framför lågorna, inlindad i en varm filt, medan hennes kappa hängde på tork och ångade som en tekittel. Kungen tittade på henne. Prinsen tittade på henne. Och båda tänkte precis samma sak: kan den här genomblöta, frusna flickan verkligen vara en riktig prinsessa?

”Ja, det ska vi snart få veta”, tänkte den gamla drottningen.

Men hon sa ingenting till någon. Hon gick tyst in i gästrummet och tog bort alla sängkläder ur sängen. Sedan lade hon en enda ärta på den bara sängbottnen. Bara en liten, rund, grön ärta.

Sedan ropade hon på tjänarna.

– Hämta madrasser, sa drottningen. Tjugo stycken.

Tjänarna bar in tjugo madrasser och lade dem ovanpå varandra, rakt ovanpå ärtan. Sedan sa drottningen:

– Och hämta nu ejderdunstäcken. Tjugo stycken av dem också.

Så tjänarna kom med tjugo mjuka, tjocka dunbolster och staplade dem ovanpå de tjugo madrasserna. När de var klara var sängen så hög att den nästan nådde upp till taket.

– Här ska prinsessan sova i natt, sa drottningen.

När det var läggdags tog flickan på sig ett långt vitt nattlinne. Hon tittade upp mot den väldiga sängen. Sedan klättrade hon uppför en lång trästege, pinne för pinne, ända upp till toppen, och kröp ner i månskenet som föll in genom fönstret.

Men hon sov inte.

Hon vände sig åt ena hållet och åt andra hållet. Hon låg på magen och hon låg på rygg. Hon fluffade upp kudden och drog upp täcket. Men det var något hårt i den där sängen, och hur hon än låg kände hon det. Hela natten fick hon knappt en blund i ögonen.

På morgonen satt alla och åt frukost i den soliga salen, och den gamla drottningen frågade:

– Nå, hur har du sovit, lilla vän?

– Åh, förskräckligt! sa flickan, gnuggade sig på ryggen och gäspade en jättestor gäspning. Jag har knappt sovit en blund på hela natten. Gud vet vad det var i sängen! Jag har legat på något hårt, och nu värker det i hela kroppen. Det var alldeles förfärligt!

Kungen tittade på drottningen. Drottningen tittade på prinsen. Och sedan började de alla le.

För nu förstod de att hon var en riktig prinsessa. Hon hade känt den enda lilla ärtan genom tjugo madrasser och tjugo ejderdunstäcken. Så ömtålig kan ingen annan vara än en riktig prinsessa.

– En riktig prinsessa! ropade prinsen. Äntligen en riktig prinsessa, och hon knackade på vår alldeles egen port!

Kungen och drottningen slog ut med armarna till välkomnande, ett litet guldglänsande diadem kom fram till hennes hår, och flickan fick stanna på slottet som hedersgäst så länge hon ville. Prinsen bugade sig för henne, och från den dagen var de två de allra bästa vänner.

Och ärten? Ärten hamnade i det kungliga museet, på en liten sammetskudde i en glasmonter, och där kan man se den än i dag, om ingen har tagit den.

Se, det var en sann historia!