Lilla Kikärten en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en pojke som var så liten att när hans mamma ställde en kikärt bredvid honom på köksbordet, nådde den honom nästan till knäna. Hans föräldrar hade önskat sig ett barn i många år, och när han kom blev de inte alls besvikna över att han var pytteliten. De kallade honom Garbancito, som betyder lilla kikärten, och de älskade honom av hela sitt stora hjärta.

Garbancito var liten, men aldrig blyg. Han hade en enkel röd tunika, gräddfärgade byxor och mjuka bruna skor, och sin lilla tygmössa höll han i handen så att alla kunde se hans glada ansikte. Han klättrade uppför bordsbenen, red på kattens svans när katten tillät det och sov i ett valnötsskal fodrat med ull.

En morgon sa hans mamma: ”Garbancito, jag behöver bröd till middagen. Kan du bära den här mynten till bagaren?” Mynten var nästan lika stor som han själv, men han kramade den och sa: ”Visst kan jag det!”

Så gick han längs byns gränd. Kullerstenarna var stora som kullar, och prästkragarna reste sig över honom som träd. Stora stövlar skyndade förbi, och ingen tittade ner. Då gjorde Garbancito som han alltid gjorde när han ville bli hittad. Han sjöng med sin klara lilla röst:

”Jag är Garbancito, liten som ett frö, jag bär min mynt och sjunger på min stig!”

Byborna stannade och böjde sig ner. ”Se, där är en röst, och där är en pojke!” sa bagarens fru och klev försiktigt åt sidan. Bagaren tog mynten och gav Garbancito ett varmt bröd, som två grannar bar hem åt honom.

En annan dag sa hans pappa: ”Garbancito, kan du ta det här lilla paketet till vår granne?” Pojken rullade in paketet i ett stort grönt blad, sköt det längs stigen och lämnade det på grannens trappsteg. Sedan vände han sig om och vinkade med båda armarna mot hemmet, mycket stolt, och sjöng sin sång igen så att föräldrarna skulle förstå att det gått bra.

På vägen tillbaka blev himlen grå. Plink! En droppe föll, sedan en till, och snart föll regnet i stora, glänsande pärlor, var och en lika stor som hans huvud. Garbancito såg sig omkring. I trädgårdslandet stod ett jättestort kålhuvud med ett blad så brett som ett tak. Han kröp in under det och satte sig, torr och mysig, och lyssnade på smattret ovanför.

Men en stor oxe betade i landet, och han var hungrig. Han sänkte sitt stora huvud, öppnade munnen och åt kålen, blad och allt. Garbancito, som satt under bladet, följde med.

Det var inte alls skrämmande. Garbancito befann sig på en rund, mjukt glödande plats, fodrad med gröna blad och upplyst av gyllene ljus, som insidan av en lykta i en sagobok. ”Nåväl,” sa han, ”det här är det konstigaste paraply jag någonsin haft.” Han satte sig på ett mjukt blad och väntade, för han visste att hans familj skulle komma.

Hemma letade mamma och pappa överallt. De tittade på bordet, i valnötsskalet och i bagarens butik. Till slut sprang de ut på fältet och ställde sig bredvid den enorma oxen och ropade: ”Garbancito! Garbancito, var är du?”

Då började en pytteliten röst någonstans vid oxen att sjunga:

”Jag är Garbancito, liten som ett frö, jag är frisk och trygg, så oroa er inte mer!”

”Det är hans sång!” ropade hans mamma. ”Han är inne i oxen!” sa hans pappa, och de skrattade och grät på samma gång. ”Käre oxe, låt vår son komma ut,” sa de.

Oxen blinkade bara, för han hade ingen aning om vad han skulle göra. ”Kanske behöver han en riktigt god måltid,” sa pappan och hämtade famnar med kålhuvuden. Oxen åt och åt tills han var alldeles mätt och ganska obekväm. Sedan lyfte han huvudet, tog ett djupt andetag och släppte ut ett stort, ofarligt vindpust, det största någon i byn någonsin hört.

Fuuush! Ut flög Garbancito, tumlade genom luften som en fjäder och landade med ett mjukt flump i en hög av gyllene halm, långt från oxen. Han satte sig upp, borstade av några strån från tunikan och fann mössan fortfarande i handen. ”Det,” sa han, ”var en riktigt fin åktur.”

Hans mamma lyfte upp honom i handflatan, och hans pappa kysste honom på hjässan med en fingertopp. De bar honom hem, och alla i byn kom för att höra hur han hade blivit hittad.

Den kvällen var det fest i köket. Garbancito satt i en porslinstekopp, lika bekväm som en kung i en sammetsfåtölj, bredvid en kikärt och ett varmt bröd. Han åt smulor, drack en droppe varm mjölk och sjöng sin sång en gång till. Och alla var överens om att byns minsta människa hade det största modet av alla.