Hans och Greta en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång, i utkanten av en stor skog, en fattig vedhuggare som bodde med sina två barn, en pojke som hette Hans och en flicka som hette Greta. Det var svåra tider, och vissa kvällar fanns det bara en brödkant till kvällsmat.

En dag sa vedhuggaren: ”I morgon måste vi gå djupt in i skogen och leta efter bra ved att sälja. Det är långt att gå, så vi ger oss av tidigt.”

Greta var en flicka som tänkte efter. Den kvällen, när månen gick upp, smög hon ut och fyllde båda fickorna med de bleka vita småstenarna som låg på gården. ”Man vet aldrig”, sa hon för sig själv.

Nästa morgon gick de in i skogen. Med några stegs mellanrum släppte Greta en sten bakom sig, och stenarna låg och lyste på stigen som små vita knappar. När fickorna var tomma smulade hon sönder sin brödbit och strödde smulorna i stället.

Djupt inne i skogen gjorde pappa upp en eld och sa: ”Sitt här och håll värmen medan jag hugger ved. Jag kommer tillbaka och hämtar er.” Hans och Greta satt vid elden och lyssnade på ljudet av hans yxa långt borta bland träden, tills de somnade.

När de vaknade var det mörkt, elden hade slocknat och yxhuggen hade tystnat. Någonstans bland träden letade deras pappa efter dem, men skogen var så stor att han inte hittade tillbaka till platsen.

”Var inte rädd”, sa Greta. ”Vi följer smulorna tillbaka till stenarna, och stenarna leder oss hem.”

Men när de letade efter smulorna fanns det inga kvar. En flock små fåglar hade slagit ner bakom dem på eftermiddagen och ätit upp varenda en.

Så Hans och Greta hade gått vilse i skogen. De gick hela natten och hela nästa förmiddag och blev hungrigare och tröttare för varje steg. Då, mitt på dagen, sjöng en snövit fågel för dem från en gren och flög i förväg, och de följde den till en glänta.

Där stod en liten stuga. Väggarna var av pepparkaka, taket var lagt med tårta och fönstren var av klart socker.

”Oj!” ropade Hans, och han bröt av en bit av taket och började mumsa. Greta knaprade på ett sockerfönster.

Då ropade en tunn röst inifrån:

”Knapra, knapra, knus, vem är det som knaprar på mitt hus?”

Dörren gick upp, och ut kom en gammal gumma som stödde sig på en käpp. Hans och Greta hoppade till, men hon log sött mot dem.

”Åh, era stackars små”, sa hon. ”Kom in, kom in. Jag ska ge er ordentligt med mat.”

Hon dukade bordet fullt med pannkakor och mjölk, äpplen och nötter och kakor av alla de slag, och hon bäddade två små sängar med vita lakan. Men när Greta sa att de måste gå hem på morgonen ville gumman inte höra talas om det.

”Stanna”, sa hon. ”Stanna och ät. Ni är alldeles för magra.”

Gumman var inte så snäll som hon såg ut. Hon var en häxa, och hon hade byggt sitt söta lilla hus för att locka in barn. Nästa morgon vaknade Greta och såg att Hans hade blivit instängd i en flätad bur ute på gården.

”Jag ska göda honom tills han blir riktigt tjock”, sa häxan och gnuggade händerna, ”och du ska laga maten.”

Gretas hjärta bultade, men hon var klok nog att inte låta häxan se att hon var rädd. Hon lagade mat och städade och sa ingenting, och hela tiden tänkte hon.

Häxan såg väldigt dåligt. Varje morgon haltade hon ut till buren och sa: ”Hans, sträck ut fingret, så jag kan känna om du har blivit tjock.”

Så Greta letade reda på en tunn kvist och stack in den mellan pinnarna till sin bror, och varje morgon sträckte Hans ut kvisten i stället för fingret. Häxan kände på den och muttrade: ”Fortfarande smal som en pinne! Du blir inte ett dugg fetare.”

Till sist, en morgon, tappade häxan tålamodet. ”Fet eller mager, nu har jag väntat länge nog”, sa hon. ”Greta, kryp in i ugnen och se om den är redo för bakning.”

Ugnen var enorm och svart och fortfarande kall. Greta tittade på den, och hon förstod häxans knep.

”Jag vet inte hur man kommer in”, sa hon, så oskyldigt hon kunde. ”Kan du visa mig?”

”Din dumma gås”, fräste häxan. ”Luckan är stor nog. Titta, till och med jag kommer in.” Och hon böjde sig ner och kröp in för att visa henne.

Snabb som blixten slog Greta igen den tunga järnluckan och skjöt för regeln. Häxan bankade och skrek där inne, men regeln höll.

Greta sprang till buren och öppnade den. ”Hans, kom ut! Vi är fria!”

Hans hoppade ut, och de kramade varandra och dansade runt på gården. Sedan hittade de bakom spisen en gammal träkista full med pärlor och glittrande stenar, och de fyllde fickorna med så många de kunde bära. De lämnade häxan i hennes kalla ugn, där hon fortfarande skrek, och sprang iväg in i skogen. Långt senare hörde de att hon till sist hade krånglat sig ut och gett sig av över bergen, och att hon aldrig mer byggde något sött litet hus.

Efter en stund kom de till ett brett vatten utan bro och utan båt.

”Vi kommer aldrig över”, sa Hans.

Men en stor vit and simmade i närheten, och Greta ropade till den:

”Lilla and, lilla and, simma hit! Hans och Greta står vid vattnets kant. Här finns ingen bro och ingen båt, så bär oss över, snälla and!”

Anden kom paddlande och bar dem över en i taget, för som Greta sa skulle två bli för tungt för en liten and.

På andra sidan började skogen se bekant ut. Natten föll, månen gick upp, och där på marken, vit och lysande i månskenet, låg den första av Gretas stenar. Och en till, och en till. De följde stenarna hela vägen mellan träden tills de såg en lampa lysa i ett fönster. Det var deras eget fönster, där pappa hade låtit lampan brinna varenda natt sedan de gick vilse.

Pappa grät av glädje när han fick se dem. Och när de tömde fickorna rullade pärlor och glittrande stenar över bordet, så att skafferiet där hemma aldrig mer var tomt.

Och så levde de tre lyckliga i alla sina dagar.