Får jag träffa grodprinsen? en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en kung som hade många döttrar, och den yngsta av dem hette Ella. Av alla sina leksaker tyckte Ella allra mest om sin guldboll. Nära slottet låg en stor mörk skog, och i skogsbrynet, under en gammal lind, fanns en uråldrig brunn. Varma dagar tyckte Ella om att sitta vid brunnen och leka; då kastade hon guldbollen högt upp i luften och fångade den igen.

En eftermiddag kastade hon bollen högre än någonsin förut. Den glittrade i solskenet, slank mellan hennes fingrar, studsade en gång på stenarna och föll, plask, ner i brunnen. Ella lutade sig över kanten och tittade ner, men brunnen var så djup att hon inte kunde se botten.

Hon började gråta, och hon grät högre och högre, tills en röst sa: ”Men vad är det som har hänt, prinsessa?”

Ella tittade sig omkring. Ur vattnet stack en groda upp huvudet, en tjock grön groda med gyllene ögon.

”Jaså, det är du, gamla vattenplaskare”, sa Ella och torkade ögonen. ”Jag gråter för att min guldboll har fallit ner i brunnen.”

”Gråt inte”, sa grodan. ”Jag kan hämta upp den åt dig. Men vad får jag av dig om jag gör det?”

”Vad du vill”, sa Ella. ”Mina klänningar, mina pärlor, till och med guldkronan som jag bär.”

”Jag vill inte ha klänningar eller pärlor eller kronor”, sa grodan. ”Men om du vill vara min vän, och låta mig sitta bredvid dig vid bordet, och äta från din lilla guldtallrik, och dricka ur din lilla bägare, och sova någonstans tryggt i ditt rum, då dyker jag ner och hämtar upp din guldboll.”

”Ja, ja, jag lovar, alltihop!” sa Ella utan att egentligen tänka efter. ”Bara jag får tillbaka min boll!”

Grodan dök ner i det djupa vattnet. Strax kom han upp igen med guldbollen i munnen och kastade upp den på gräset. Ella blev så glad att hon tog upp den och sprang raka vägen hem med den, utan att ens säga tack.

”Vänta på mig!” kväkte grodan. ”Jag kan inte springa lika fort som du!” Men Ella väntade inte.

Den kvällen satt Ella vid kvällsmaten med kungen och hela hovet, när något kom klättrande uppför slottets marmortrappa, plitt, platt, plitt, platt. Sedan knackade det på dörren, och en röst ropade:

”Kungens yngsta dotter, öppna för mig! Minns du inte vad du lovade mig nere vid brunnen i den svala skuggan?”

Ella sprang till dörren och öppnade den på glänt. Där satt grodan. Hon smällde igen dörren och gick tillbaka till bordet, alldeles blek.

”Vem var det, lilla vän?” frågade kungen. ”Väl inte en jätte som kommit för att bära bort dig?”

”Nej, pappa”, sa Ella. ”Bara en otäck, blöt groda.” Och hon berättade för honom vad som hade hänt vid brunnen.

Kungen lyssnade, och sedan sa han vänligt: ”Det man har lovat måste man hålla, särskilt mot någon som hjälpte en när man behövde det. Gå och släpp in honom.”

Så Ella öppnade dörren, och grodan hoppade efter henne ända fram till hennes stol.

”Lyft upp mig bredvid dig”, sa han.

Ella ville inte, men kungen tittade på henne, så hon lyfte upp honom på bordet. Hon sköt fram sin lilla guldtallrik till honom, och de delade kvällsmaten tillsammans. Och medan de åt började Ella se grodan på ett lite annat sätt. Han hade väldigt fint bordsskick. Han berättade roliga historier om livet i brunnen. Och när hon skrattade åt en av dem såg han så glad ut att hon märkte att hon log mot honom.

När kvällsmaten var slut gäspade grodan en stor grodgäspning. ”Jag är trött”, sa han. ”Får jag en trygg plats att sova på, som du lovade?”

Ella tvekade. Sedan kom hon ihåg hur snällt han hade hämtat hennes boll, och hur han hade väntat vid den kalla dörren i mörkret. Hon bar upp honom till sitt rum och bäddade en mjuk säng åt honom på en sidenkudde bredvid sin egen kudde.

”God natt, groda”, sa hon. Och sedan, eftersom han var hennes vän nu och ett löfte är ett löfte, böjde hon sig ner och gav honom en snäll godnattpuss mitt på hans lilla gröna huvud.

I samma ögonblick skimrade det till av ljus. Kudden glödde, och grodan var borta. I hans ställe stod en ung prins med vänliga gyllene ögon.

”Tack”, sa han. ”För länge sedan förtrollade en elak häxa mig och förvandlade mig till en groda. Bara en prinsessa som höll sitt löfte och var verkligt snäll mot mig kunde bryta förtrollningen.”

Nästa morgon, när solen gick upp, rullade en vagn dragen av åtta vita hästar fram till slottsporten. Där bak stod prinsens tjänare, trogne Henrik. När hans herre hade förvandlats till en groda hade Henrik blivit så ledsen att han låtit lägga tre järnband runt sitt hjärta, för att det inte skulle brista.

När vagnen rullade iväg med prinsen och Ella för att besöka prinsens kungarike hördes en hög knall.

”Henrik, vagnen går sönder!” ropade prinsen.

”Nej, herre, det är inte vagnen”, ropade Henrik. ”Det är ett band runt mitt hjärta, som var fullt av sorg medan ni var en groda i brunnen.” Och två gånger till hördes en knall, när de andra två banden också sprang av glädje.

På kvällen kom de hem igen, och det blev fest i slottsträdgården, med musik och dans under lindarna, och kungen, Ella och prinsen åt kvällsmat tillsammans vid ett långt bord på gräsmattan. Och efter det höll Ella sin guldboll långt borta från brunnen, fast hon och prinsen ofta gick och satte sig bredvid den för att minnas hur de först hade träffats.