Den lilla flickan med svavelstickorna en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var så förfärligt kallt. Det snöade, och det började bli mörkt, för det var årets sista kväll, nyårsafton. I kylan och mörkret gick en liten flicka genom gatorna i den gamla staden. Hon hade ingenting på huvudet, och hon var barfota, för tofflorna hon hade haft på sig på morgonen var alldeles för stora och hade glidit av i snön.

I sitt gamla förkläde bar hon en bunt svavelstickor, och en bunt till höll hon i handen. Hon hade inte sålt en enda sticka på hela dagen, och fingrarna var så kalla att hon knappt kände dem.

”Svavelstickor!” ropade hon med liten röst. ”Vem vill köpa mina svavelstickor?”

Men människorna som skyndade förbi var inbyltade i sina halsdukar och rockar, och de var upptagna med sin egen kväll. Snöflingorna lade sig på hennes långa ljusa hår, och ingen lade märke till den lilla flickan med svavelstickorna.

Från varje fönster lyste ljusen, och det luktade härligt av gåsstek på gatan, för det var nyårsafton. Flickan hittade en smal portgång mellan två höga gamla hus, där vinden inte kom åt henne riktigt lika mycket, och där satte hon sig och drog upp fötterna under sig.

Händerna var nästan förfrusna. ”Om jag tände bara en enda sticka”, tänkte hon, ”kunde jag kanske värma fingrarna lite.” Så hon tog en ur bunten och drog den mot väggen. Ritsch!

Vad den sprakade och brann! Den brann med en varm, klar låga, som ett litet ljus, och när hon kupade handen omkring den såg flickan något underbart. Det var som om hon satt framför en stor järnkamin med blanka mässingsfötter, och elden i den glödde så varmt att hon kunde känna det. Hon sträckte fram fötterna för att värma dem också, och då slocknade lågan. Kaminen var borta, och hon satt i den kalla portgången med den utbrända stickan i handen.

Hon drog eld på en sticka till. Den flammade upp, och där ljuset föll på väggen blev väggen klar som glas, och hon kunde se rakt in i rummet bakom. Där stod ett bord dukat med en snövit duk och fint porslin, och på det stod en hel festmåltid, gåsstek och äpplen och plommon, och det ångade fortfarande från varje fat. Sedan slocknade stickan, och det fanns bara den tjocka, kalla väggen kvar.

Hon tände en tredje sticka. Och nu satt hon under den allra vackraste julgran hon någonsin hade sett, högre än något hus, och glittrande av hundra ljus. Hon lyfte händerna mot den, och stickan slocknade. Men julgranens ljus steg högre och högre, tills hon såg att det var de klara stjärnorna på himlen. En av dem föll och drog ett långt ljusspår efter sig.

”Nu är det någon som tänker på mig”, sa flickan. Det brukade hennes mormor säga, hon som hade älskat henne mer än någon annan i hela världen.

Hon drog den fjärde stickan mot väggen. Och där i skenet stod hennes mormor, så tydlig och så strålande, med sitt milda, leende ansikte, precis som hon hade varit förr.

”Mormor!” ropade flickan. ”Åh, gå inte ifrån mig!”

Mormor log ömt mot henne. ”Min modiga lilla vän”, sa hon. ”Du får inte sitta här ute ensam i kylan. Kommer du ihåg vad jag alltid sa till dig? När man behöver hjälp ska man be om den. Det finns snälla människor i världen. Gå och leta reda på dem.”

Sedan slocknade stickan. Men mormors leende stannade kvar hos flickan, varmt och strålande, till och med i mörkret.

Hon reste sig, stel av köld, och gick längs gatan på sina bara fötter tills hon kom till ett fönster där det fortfarande lyste. Det var bageriet. Flickan tog ett djupt andetag och knackade på rutan.

Bagaren kom genast till dörren. Han var en stor man med mjöl på armarna, och när han såg den lilla flickan stå där i snön ropade han: ”Kors i all min dar, barn, du är ju alldeles förfrusen! Kom in, kom in!” Och han svepte in henne i en filt som han hämtade bakom disken och satte henne vid sin egen stora ugn.

Snart satt hon med en varm limpa i båda händerna, snön smälte ur håret och värmen kröp tillbaka i fingrar och tår, precis som i hennes första syn, fast den här gången var det på riktigt.

Nyheter sprider sig fort i en gammal stad. Bagarens fru sprang över till grannarna, och grannarna kom en efter en. En kom med ett par varma strumpor, en annan kom med en kappa, och den gamla damen tvärs över gatan kom med ett par kängor som hade tillhört hennes eget barnbarn. Och bagarens fru bäddade en säng vid ugnen, så att flickan hade en trygg och varm plats att sova på.

Vid midnatt ringde alla stadens kyrkklockor in det nya året, och flickan somnade, varm och mätt och trygg.

Nästa morgon var klar och ljus. Solen gnistrade på nysnön, och det doftade nybakat bröd i bageriet. Bagaren och hans fru frågade flickan om hon ville stanna och hjälpa till i butiken, och hon sa ja. Och för första gången på mycket, mycket länge fanns det värme och vänskap, och ett hoppfullt nytt år framför henne.

Ibland, under klara nätter, tittade hon fortfarande upp mot stjärnorna och tänkte på sin mormor. Och hon var alldeles säker på att mormor log.