Bullerbasius en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en mjölnare som var fattig, men väldigt stolt. En dag när han stod vid vägen utanför sin kvarn kom kungens vagn skramlande förbi och stannade. Mjölnaren ville så gärna verka märkvärdig att han, innan han riktigt visste vad han sa, ropade: "Ers majestät, min dotter kan spinna halm till guld!"

Nu älskade kungen guld mer än något annat i hela världen. "Det är en konst som jag tycker mycket om", sa han. "Om din dotter är så skicklig som du säger, så för henne till slottet i morgon, så får vi se."

Nästa morgon ledde kungen mjölnarens dotter uppför en vindeltrappa till en kammare högst upp i tornet. Den var fylld med halm från vägg till vägg, och mitt på golvet stod en spinnrock av trä och en liten pall.

"Sätt i gång nu", sa kungen. "I morgon bitti ska all den här halmen vara spunnen till guld." Sedan gick han ut, vred om den stora järnnyckeln i låset och lämnade henne ensam.

Där satt den stackars flickan på sin pall. Hon kunde inte alls spinna halm till guld. Ingen i hela världen kunde det. Hon tittade på halmen, och halmen tittade på henne, och till slut började hon gråta.

Med ens gick dörren upp med ett knarr, och in klev en konstig liten gubbe med långt skägg och en spetsig luva.

"God afton, mjölnarflicka", sa han. "Varför gråter du så?"

"Jag ska spinna all den här halmen till guld", snyftade hon, "och jag vet inte hur man gör."

"Vad ger du mig", frågade gubben, "om jag spinner den åt dig?"

"Mitt halsband", sa flickan och höll fram sitt lilla pärlhalsband.

Gubben tog halsbandet, satte sig vid spinnrocken, och surr, surr, surr, tre varv, så var spolen full av glänsande guldtråd. Han satte på en ny, och surr, surr, surr, tre varv, så var den andra full också. Så höll han på hela natten, tills varenda halmstrå var spunnet och hela kammaren glittrade av guld.

Vid soluppgången låste kungen upp dörren. När han såg guldet blev han häpen och glad, men det gjorde honom bara ännu girigare. Samma kväll förde han mjölnarens dotter till en större kammare, där halmen låg ännu högre, och befallde henne att spinna den också före morgonen.

Återigen satte sig flickan och grät, och återigen gick dörren upp och gubben klev in.

"Vad ger du mig den här gången, om jag spinner halmen åt dig?"

"Ringen på mitt finger", svarade flickan. Gubben tog ringen, satte sig vid rocken, och surr, surr, surr, till morgonen var all halm guld.

Kungen blev gladare än någonsin, men han hade fortfarande inte fått nog. Den tredje kvällen förde han flickan till den allra största kammaren, där halmen nådde nästan ända upp till taket. "Spinn den här också", sa han, "så ska du och din far få ett hem på mitt slott så länge ni lever."

När hon blev ensam kom gubben för tredje gången. "Vad ger du mig nu?"

"Jag har ingenting kvar att ge dig", sa flickan.

Då tittade gubben på det lilla vita lammet som hade följt henne hela vägen från kvarnen och nu stod tätt intill henne. "Lova mig ditt lamm, då", sa han.

Flickan visste inte vad hon annars skulle göra. Så hon lovade, och gubben spann även den allra största kammaren till guld.

På morgonen höll kungen sitt ord. Mjölnarens dotter och hennes far flyttade till slottet, och mjölnaren strålade av stolthet från morgon till kväll. Flickan fick fina nya kläder och ett soligt rum alldeles för sig själv, och hennes lamm trippade efter henne vart hon än gick. Allteftersom dagarna gick glömde hon gubben helt och hållet.

Men en dag stod han plötsligt där i hennes rum. "Ge mig nu det du lovade", sa han.

Flickan blev rädd. Hon öppnade en kista full av slottets juveler och sköt den mot honom. "Ta allt det här", bad hon, "men låt mig få behålla mitt lamm."

"Nej", sa gubben. "Något levande är mig kärare än alla världens skatter."

Då grät flickan så bittert att gubben ändå tyckte lite synd om henne. "Nåväl", sa han. "Jag ger dig tre dagar. Om du till dess kan gissa mitt namn, så får du behålla ditt lamm."

Hela natten tänkte flickan på alla namn hon någonsin hade hört, och hon skickade ut en budbärare över hela landet för att samla fler. När gubben kom nästa dag började hon: "Heter du Kasper? Melker? Baltsar?" Hon läste upp alla namn på budbärarens långa rulle, men vid varenda ett skrattade gubben: "Så heter jag inte!"

Den andra dagen försökte hon med de konstigaste namn man kunde hitta: "Heter du kanske Revbensspjäll? Eller Fårlägg? Eller Snörben?" Men han bara skrattade: "Så heter jag inte!"

Den tredje dagen kom budbäraren skyndande tillbaka. "Inte ett enda nytt namn kunde jag hitta", berättade han, "men när jag kom över en hög kulle vid skogsbrynet, där räven och haren säger godnatt till varandra, såg jag ett pyttelitet hus. Framför det brann en eld, och runt elden hoppade en alldeles löjlig liten gubbe på ett ben och sjöng:

*I dag bakar jag, i morgon brygger jag,* *i övermorgon hämtar jag lammet hem till mig.* *Så bra att ingen vet, vad jag är glad,* *att Bullerbasius jag heter, ha!*"

Vad glad flickan blev när hon hörde det!

Strax därefter kom gubben in. "Nå, mjölnarflicka, vad heter jag?"

"Heter du Konrad?" frågade hon.

"Nej."

"Heter du Henrik?"

"Nej."

"Då kanske du heter", sa hon och log, "Bullerbasius?"

"Det har någon talat om för dig! Det har någon talat om för dig!" skrek gubben, och han stampade så hårt med högerfoten att den for rakt ner genom golvplankorna. Han drog och slet tills han fick loss den, och sedan hoppade han upp på en stor slev och flög ut genom fönstret i ett förfärligt raseri. Och ingen har någonsin sett honom sedan dess.

Lammet skuttade av glädje, och mjölnarens dotter vinkade adjö från fönstret. Från den dagen levde de lyckliga tillsammans på slottet, och aldrig mer bad någon någon annan att spinna halm till guld.