Sindbad sjöfararen en personlig bok med ditt barn som hjälten

För länge sedan, i staden Bagdad, bodde en ung köpman som hette Sindbad. Han hade hört sjömännens berättelser på marknaden, om öar där pepparn växte på träd och hav så klara att man kunde räkna fiskarna, och han längtade efter att få se världen med egna ögon. Så han packade säckar med kryddor och balar med färggrant tyg, sa adjö till sin familj och reste nerför floden till hamnen i Basra.

Vid kajen väntade ett skepp av trä, en dhow med en hög, snidad akter och ett enda stort trekantigt segel. Bärare bar ombord säckarna, den gamle kaptenen gav order, och seglet fylldes av vind. ”Adjö!” ropade Sindbad och vinkade från däck tills palmerna i Basra bara var en grön linje på vattnet.

Långt ute på det öppna havet hoppade delfiner bredvid skeppet, och flygfiskar strök över vågorna som pilar av silver. På kvällarna, när himlen blev violett, lutade sig den gamle kaptenen mot relingen bredvid Sindbad och pekade uppåt. ”På land kan man fråga efter vägen”, sa han. ”Till sjöss är det stjärnorna som visar den. Lär dig dem, så går du aldrig vilse.” Sindbad lärde sig dem en efter en, den klaraste först.

En morgon kom skeppet till en liten grön ö, så liten att man kunde gå runt den före frukost. Kaptenen kastade ankar, och sjömännen gick i land med sina grytor och sin tvätt. De tände en eld för att laga middag och ställde en stor tvättbalja av trä bredvid den, och Sindbad sprang i väg för att utforska ön bland de få träden.

Vilken märklig ö det var! Marken var slät och grå och varm, och när Sindbad tryckte på den med handen kändes den nästan som skinn.

Då skakade ön. Den darrade, den lutade, och den började resa sig ur havet. Elden hade väckt den, för det var ingen ö alls: det var en jättelik val som hade sovit så länge vid ytan att det hade vuxit träd på dess rygg!

”Tillbaka till skeppet!” ropade kaptenen. Sjömännen sprang och plaskade och klättrade ombord, och vinden fyllde seglet och bar skeppet bort. Men Sindbad var på andra sidan valen. När det väldiga djuret blåste en fontän av vatten högt upp i luften och gled ner i djupet, grep Sindbad tag i tvättbaljan av trä, klev i och höll sig hårt fast.

Valen simmade bort, och skeppet försvann bakom horisonten. Hela den natten och hela nästa dag flöt Sindbad ensam på det vida havet, paddlade med händerna och höll ögonen på stjärnorna som kaptenen hade lärt honom.

Till slut bar vågorna baljan till en stilla strand. Sindbad klev ur, sträckte på sina stela ben och såg sig omkring. På sanden stod något enormt och vitt: en slät, rund kupol, stor som ett hus, utan dörr och utan ett enda fönster. Sindbad gick hela vägen runt den, femtio steg, och rörde vid det släta skalet. Då förstod han. Det var ett ägg! Ägget till Ruk, den jättelika fågeln som sjömännen talade om.

Just då blev himlen mörk, som om ett moln hade skymt solen. Det var inget moln. Det var Ruk som kom hem till sitt ägg, med vingar lika breda som ett skeppssegel. Den stora fågeln lade sig till rätta på ägget och somnade.

Sindbad fick en idé. Han lindade av sig sitt långa skärp, smög sig nära och knöt det runt Ruks enorma ben, och sedan höll han i öglan. På morgonen vaknade Ruk, bredde ut vingarna och steg upp mot himlen, och Sindbad steg med. Över havet flög de, över öar och över berg, och Sindbad dinglade tryggt under den stora fågeln och skrattade i vinden.

Till slut gick Ruk ner i en djup dal mellan höga klippor, och Sindbad knöt snabbt upp sitt skärp. Ruk flög i väg, och Sindbad såg sig omkring och flämtade till. Hela dalens botten gnistrade. Den var täckt av glänsande stenar, röda och gröna och klara som vatten, som glittrade i solen.

Sindbad fyllde sitt skärp med några av stenarna. Men hur skulle han någonsin ta sig upp? Då hörde han röster högt ovanför sig. Köpmän stod uppe på klippkanten, och de hade sett honom. De firade ner ett långt rep med en korg i änden, och Sindbad klev i, och de drog upp honom, hand över hand, hela vägen till toppen.

Köpmännen tog med sig Sindbad till en hamn vid havet. Och där, förtöjt vid kajen, låg ett skepp han kände igen: hans egen gamla dhow! Kaptenen höll på att lasta av tygbalar, och när han fick syn på Sindbad stirrade han som om han hade sett ett spöke. Sedan skrattade han och kastade upp armarna. ”Det här är dina balar!” ropade han. ”Jag har sparat dem åt dig hela tiden, fast jag trodde att valen hade tagit dig.” Och han gav Sindbad tillbaka varenda en.

Sindbad seglade hem på sitt gamla skepp, förbi öarna och delfinerna, hela vägen uppför floden till Bagdad.

Där kom en kväll en gammal bärare för att vila i skuggan av Sindbads gård. Han hette också Sindbad: Sindbad bäraren, som bar tunga bördor hela dagarna. Sindbad sjöfararen bjöd in honom, och grannarna med, och de satte sig alla på kuddar runt den lilla fontänen under lyktorna. Sedan berättade Sindbad sjöfararen hela historien för dem, om valen och tvättbaljan, det jättelika ägget, flygturen med Ruk och dalen med de glänsande stenarna, och han delade gåvorna från sin resa med alla som var där.

”Vilken sjöfarare!” sa den gamle bäraren. Och Sindbad log, för han visste att han snart skulle segla ut igen.