Pepparkaksgubben en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång, en snöig julafton, i en liten stuga i utkanten av en by, en flicka som hette Molly som bestämde sig för att baka något alldeles särskilt. Hon knöt på sig förklädet, kavlade ut en stor bit kryddig pepparkaksdeg på det mjölade bordet och skar försiktigt ut en liten gubbe. Hon gav honom två korinter till ögon, ett leende av kanderat körsbär och tre vita knappar av glasyr på magen. Sedan satte hon in honom i den varma ugnen.

”Så där”, sa Molly och stängde ugnsluckan. ”Du ska bli världens finaste pepparkaksgubbe.”

Snart doftade hela stugan av ingefära och kanel. När Molly tyckte att han borde vara färdig öppnade hon ugnsluckan, och ut hoppade pepparkaksgubben! Han landade på golvet, tog ett litet skutt och sprang raka vägen mot dörren.

”Stanna!” ropade Molly. ”Kom tillbaka!”

Men pepparkaksgubben bara skrattade. Han sprang ut genom dörren och nerför den snöiga vägen och sjöng:

”Spring, spring, hoppa över stubben! Ingen fångar pepparkaksgubben!”

Molly sprang efter honom. På vägen kom en gumma och en gubbe gående hem med sina julinköp. ”Oj, oj, en pepparkaksgubbe!” sa gumman. ”Stanna, lille vän!” sa gubben och viftade med sin käpp. Och så skyndade de efter honom de också.

Men pepparkaksgubben sprang fortare och fortare och sjöng:

”Spring, spring, hoppa över stubben! Ingen fångar pepparkaksgubben!”

Han sprang förbi en frostig äng, där en stor brun ko stod och tuggade hö. ”Muu!” sa kon. ”Stanna, pepparkaksgubbe! Du luktar så gott!” Och kon lufsade efter honom, medan Molly klättrade över gärdesgården för att hänga med.

Men pepparkaksgubben bara skrattade. ”Jag har sprungit ifrån en flicka, en gumma och en gubbe”, ropade han, ”och från dig springer jag också, det gör jag!

Spring, spring, hoppa över stubben! Ingen fångar pepparkaksgubben!”

Han sprang förbi en snöig hage, där en häst stod och kastade med manen. ”Iiihahaha!” gnäggade hästen. ”Stanna, pepparkaksgubbe!” Och hästen galopperade efter honom. Men pepparkaksgubben var fortfarande för snabb.

”Jag har sprungit ifrån en flicka, en gumma, en gubbe och en ko”, skrek han, ”och från dig springer jag också, det gör jag!”

Han sprang förbi en åker där några bönder höll på att laga en häck. De släppte sina redskap och var med i jakten. ”Stanna, pepparkaksgubbe!” ropade de. Men pepparkaksgubben bara skrattade och sjöng sin visa ännu högre:

”Spring, spring, hoppa över stubben! Ingen fångar pepparkaksgubben!”

Han sprang och sprang, ända tills han kom fram till en bred flod. Och där måste han stanna, för pepparkaksgubbar kan inte simma. Om han blev blöt skulle han bli mjuk och smulig och falla i bitar.

Vid vattenbrynet satt en räv med en yvig röd svans och ett väldigt listigt leende.

”God eftermiddag, pepparkaksgubbe”, sa räven inställsamt. ”Du verkar ha bråttom. Vill du att jag bär dig över floden?”

Pepparkaksgubben tittade bakåt. Molly, gumman, gubben, kon, hästen och bönderna kom allihop uppför vägen. ”Ja, tack!” sa han.

”Hoppa upp på min svans”, sa räven. Så pepparkaksgubben hoppade upp på rävens svans, och räven började simma.

En stund senare sa räven: ”Vattnet blir djupare. Det är bäst att du klättrar upp på min rygg.” Så pepparkaksgubben klättrade upp på hans rygg.

”Det är ännu djupare nu”, sa räven. ”Klättra upp på mitt huvud.” Så pepparkaksgubben klättrade upp på rävens huvud.

”Ännu djupare!” sa räven. ”Fort, hoppa upp på min nos!” Och pepparkaksgubben hoppade upp på yttersta spetsen av rävens nos.

Nu började räven slicka sig om munnen. Men just i det ögonblicket kom Molly rusande nerför den snöiga slänten.

”Räv!” ropade hon. ”Våga inte! Det där är min pepparkaksgubbe, och det är jul!”

Räven blev så överraskad att han sänkte nosen, och pepparkaksgubben såg sin chans. Han hoppade över till en stor, platt sten mitt i floden och sedan, sten för sten, hela vägen tillbaka till stranden där Molly stod. Räven tittade på Molly, och på hela skaran som kom bakom henne, och kom fram till att han nog inte var hungrig ändå. Han smög i väg in bland vassen och syntes aldrig mer till.

Pepparkaksgubben stod i snön, lite andfådd, och hans glasyrknappar darrade. ”Du kom för att hjälpa mig”, sa han, ”fast jag sprang ifrån dig.”

”Klart jag gjorde”, sa Molly.

Pepparkaksgubben tittade ner på sina fötter. ”Förlåt”, sa han. ”Jag var skrytsam och dum. Jag trodde att det klokaste i hela världen var att springa sin väg. Men det var nära att jag blev uppäten.”

”Kom hem då”, sa Molly. ”Där är det varmt, och det är jul.”

Så gick de två hem tillsammans, sida vid sida längs den snöiga stigen, medan gumman, gubben, kon, hästen och bönderna vinkade adjö, och stugans fönster lyste långt där framme.

Den julaftonen satt pepparkaksgubben på en mjuk röd kudde vid granen, bredvid Molly, och såg ljusen tindra. Han sprang aldrig bort igen. Och när någon bad honom sjunga sin gamla visa, sjöng han den på ett nytt sätt:

”Gå, gå, i lugn och ro, jag är pepparkaksgubben, och här vill jag bo!”